Intressant syskondrama

FILMEN

Jag har tre äldre syskon, men samtidigt är jag ett sladdbarn som ramlade ut nio år efter de andra. När jag var 10 år hade de redan flyttat hemifrån och större delen av min barndom var som om jag var mina föräldrars enda barn. När vi åkte på semester så var det dem och jag.

Nu för tiden spelar det ingen större roll, men då och då - ofta vid familjemiddagar eller andra sammankomster där alla är med - så får jag en uns avundsjuka slängd över mig. Mina syskon kan berätta om äventyr de var med om långt innan jag ens var påtänkt och det är något jag aldrig kan dela med dem. De hade den där tajta syskonuppväxten där enbart ett par år skiljde dem åt, medan jag hade mig själv.

Syskonsammanhållningen är det som Noah Baumbach bygger sin "Margot at the Wedding" på. Han menar i extramaterialets samtal att den första person man har en nära relation med är sitt syskon och Margot (Nicole Kidman) och Pauline (Jennifer Jason Leigh) beskriver sig själva som varandras bästa vänner. Men är de verkligen det? Så fort någon av dem är frånvarande pratar den andra bakom ryggen och säger det hon verkligen känner om sitt syskon.

Pauline har tagit över föräldrahemmet och det är dit Margot åker med sin son Claude (Zane Pais) för att närvara vid Paulines bröllop med Malcolm (Jack Black), något av en loser med en konstnärssjäl, men som lägger ned mest tid på att skriva brev till tidningar med synpunkter på till exempel recensioner.

Ingen i filmen mår speciellt bra. Redan under tågresan till föräldrahemmet tar pubertetsbarnet Claude sin tillflykt till ingenmanslandet mellan två tågvagnar och skriker ut sin frustration och ångest. Margot är eventuellt på väg att lämna sin man, Claudes far, och ser resan som en möjlighet att vara med älskaren Dick (Ciarán Hinds). Pauline är gravid men har inte berättat något för Malcolm och brottas med ångesten om att vara systern som aldrig fick något och om Malcolm är rätt person för henne. Margot tycker inte det, och syskonrelationen får en törn.

Dessutom är det ett allvarligt bråk med de närmaste grannarna som verkar vara helt vansinniga.

Jag vet inte om man kan säga att "Margot at the Wedding" egentligen handlar om något speciellt. Det är mest en känslokatalysator där karaktärerna ska komma underfund med vad de vill med sina liv. Filmen är väldigt pratig, men inte längre än 90 fullmatade minuter.

Noah Baumbachs förra film var "The Squid and the Whale" som jag gillade väldigt mycket, och som definitivt är en bättre film än "Margot at the Wedding". Även den handlade om en dysfunktionell familj med pillerknaprande intellektuella människor som dras med jobbiga problem. Jag anar ett tema.

När det nu gäller "Margot at the Wedding" så menar Noah att han varken ämnat göra en komedi eller ett drama, han tycker att den bedömningen får tittaren själv göra utifrån vilket humör han eller hon är på. En intressant tanke. Själv ser jag filmen som ett drama efter min första titt även om det så klart finns komiska partier, de flesta inte oväntat på grund av Jack Black. Jag älskar att se tydligt komiska skådespelare göra roller där de inte har som huvuduppgift att vara roliga (det bästa exemplet är så klart Jim Carrey i "Eternal Sunshine of the Spotless Mind"), och så är det med Jack Black i denna film. Även John Turturro, i en väldigt liten biroll som Jim, Margots man, gör en roll som inte alls är som de han brukar göra.

Zane Pais och Flora Cross, som spelar kusinerna Claude och Ingrid, som inte har sig själva att skylla för att de hamnat i den här familjen, är ytterligare två exempel på att Noah Baumbach verkligen kan få ut det bästa av oetablerade, unga skådespelare.

Kvar att orda om är då Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh. De är så klart proffs sedan tidigare och man köper deras släktskap på film på en gång. Fin kemi och trovärdigt på alla sätt och vis.

Jag har lite svårt att faktiskt bestämma mig för vad jag tycker om "Margot at the Wedding". Den är som sagt inte lika bra som "The Squid and the Whale" och jag hade föreställt mig en lite mer rolig film. Som det känns nu är filmen mer intressant än fantastisk.


EXTRAMATERIALET

Nu har jag redan varit inne och nosat på extramaterialet i själva recensionen av filmen, men det är alltså ett samtal mellan Noah Baumbach och Jennifer Jason Leigh. Det är inte speciellt långt, men det är ändå mycket givande och ger en hel del insyn i filmens essens.

Jag gillar den här typen av bakomfilmer. Mycket mer intressant än att titta på animatics av vissa scener till exempel.

Utöver det finns det trailers till filmen.


TRE SAKER

1. Filmfotografen Harris Savides använde gamla linser och naturlig belysning när han filmade scenerna. Resultatet är ett ganska grått och visuellt platt bildspråk. Visserligen är det "äkta" men för mig blir det mest irriterande. En fördel är dock att det på sätt och vis gör filmen lite tidslös. Med undantag för en mobiltelefon kunde filmen faktiskt utspelat sig när som helst.

2. Noah Baumbachs nästa film kommer i alla fall inte handla om en dysfunktionell och intellektuell familj. Tillsammans med kompisen Wes Anderson har han adapterat Roald Dahls "The Fantastic Mr. Fox" till en animerad komedi som Anderson regisserar.

3. När Noah skrev manuset hette huvudpersonen Nicole, men ändrade detta när Nicole Kidman knep rollen. Bra gjort - det blir så förvirrande när karaktärer heter samma sak som skådespelarna.


ANDERS JAKOBSON (2008-09-16)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (4)
20 senaste recensionerna i kategorin dramakomedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dramakomedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Paramount
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Extramaterial:
Ett samtal med Noah Baumbach och Jennifer Jason Leigh, Trailers.
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN DECEMBER
12 SENASTE
KOMEDIERNA