Ännu en Beatlesdokumentär att undvika
FILMENI min dvd-samling står en riktig pjäs och helt obehindrat tar upp en massa plats. Den skäms inte för sig och jag är stolt att ha den där, "The Beatles: Anthology"-boxen - den ca 10 timmar långa tv-serien från mitten av 90-talet som är musikdokumentären som alla andra musikdokumentärer döms efter. Ett fantastiskt mästerverk och hantverk som ger mig - och har givit mig många gånger - all den information om The Beatles jag behöver.
Så vad kan "Beatles: The journey" ge mig? Faktiskt ingenting förutom 83 mer eller mindre bortkastade minuter. Vad vi har att göra med här är ännu en "dokumentär" om The Beatles som rafsat ihop lite arkivmaterial men helt missat att berätta en story. Att klippa ihop kornigt arkivmaterial till en och en halvtimme kan vem som helst. När filmen avslutas med en stor textskylt som förkunnar "Directed by Dennis Pugsley" så kan jag bara säga att det var en sanning med modifikation.
Titeln antyder någon sorts resa som i det här fallet inleds runt 1964-65 någongång (filmen är väldigt otydlig med årtal) mitt under den rådande "Beatlemanian", men vad Pugsley vill få sagt är obegripligt. Ena stunden är det ett kornigt klipp där medlemmarna önskar god jul och direkt efter är vi framme vid nästkommande (?) sommar och de har kommit till Australien. Varvat med dessa klipp finns både arkiv- och Pugsleyinspelade (antar jag) intervjuer som fokuserar onödigt mycket på George Harrison. Det finns ingen kolleration mellan klippen och intervjuerna, vilket bevisas allra tydligast när någon gammal klasskompis till Harrison plötsligt pratar om The Beatles spelningar på Liverpoolklubben The Cavern samtidigt som arkivbilderna kommer från långt senare.
Resan slutar någon gång efter att Harrison dött och innan dess har man fått en liten snutt om John Lennons jesus-skandal och genomlidit en oerhört utdragen anekdot från en studiotekniker som berättar om hur han fick reda på att Lennon hade blivit skjuten.
Lustigt nog är det just mordet på Lennon som ger mig mest i dokumentären. Här finns intervjuer med både mördaren Mark Chapman och hans Yoko Ono-liknande fru som i sammanhanget känns fräscha och intressanta.
Men det finns ärligt talat ingen som helst anledning att se "Beatles: The journey". Den är definitivt ingen "djupgående dokumentär" som omslaget säger - något tydligare exempel på "skrapa på ytan och surfa lite på The Beatles framgång" är svårt att hitta.
Så vad kan "Beatles: The journey" ge mig? Faktiskt ingenting förutom 83 mer eller mindre bortkastade minuter. Vad vi har att göra med här är ännu en "dokumentär" om The Beatles som rafsat ihop lite arkivmaterial men helt missat att berätta en story. Att klippa ihop kornigt arkivmaterial till en och en halvtimme kan vem som helst. När filmen avslutas med en stor textskylt som förkunnar "Directed by Dennis Pugsley" så kan jag bara säga att det var en sanning med modifikation.
Titeln antyder någon sorts resa som i det här fallet inleds runt 1964-65 någongång (filmen är väldigt otydlig med årtal) mitt under den rådande "Beatlemanian", men vad Pugsley vill få sagt är obegripligt. Ena stunden är det ett kornigt klipp där medlemmarna önskar god jul och direkt efter är vi framme vid nästkommande (?) sommar och de har kommit till Australien. Varvat med dessa klipp finns både arkiv- och Pugsleyinspelade (antar jag) intervjuer som fokuserar onödigt mycket på George Harrison. Det finns ingen kolleration mellan klippen och intervjuerna, vilket bevisas allra tydligast när någon gammal klasskompis till Harrison plötsligt pratar om The Beatles spelningar på Liverpoolklubben The Cavern samtidigt som arkivbilderna kommer från långt senare.
Resan slutar någon gång efter att Harrison dött och innan dess har man fått en liten snutt om John Lennons jesus-skandal och genomlidit en oerhört utdragen anekdot från en studiotekniker som berättar om hur han fick reda på att Lennon hade blivit skjuten.
Lustigt nog är det just mordet på Lennon som ger mig mest i dokumentären. Här finns intervjuer med både mördaren Mark Chapman och hans Yoko Ono-liknande fru som i sammanhanget känns fräscha och intressanta.
Men det finns ärligt talat ingen som helst anledning att se "Beatles: The journey". Den är definitivt ingen "djupgående dokumentär" som omslaget säger - något tydligare exempel på "skrapa på ytan och surfa lite på The Beatles framgång" är svårt att hitta.
EXTRAMATERIALET
Som bonus kommer ljud-cd:n "Beatles - In their own words" som samlar ihop ett antal intervjuklipp från presskonferenser och tv-/radioprogram. Det finns ingen hänvisning till varifrån klippen kommer, vilket är helt i dokumentärens anda.
Men, den här timmen är betydligt mer givande än hela dokumentären. Samtidigt inser man vilka korkade frågor folk besvärade The Beatles med. Lyckligtvis hade medlemmarna gott om humor och ironi för att i alla fall svara bra på alla frågor som ställdes.
Men, den här timmen är betydligt mer givande än hela dokumentären. Samtidigt inser man vilka korkade frågor folk besvärade The Beatles med. Lyckligtvis hade medlemmarna gott om humor och ironi för att i alla fall svara bra på alla frågor som ställdes.
TRE SAKER
1. Dennis Pugsley är givetvis ingen riktig regissör. Karln går knappt att hitta på Internet till att börja med.
2. Pugsley är musiker i The Overtures som försett dokumentären med väldigt The Beatles-aktiga låtar. Det finns alltså inga originallåtar av The Beatles med i filmen.
3. Enligt omslagets insida ingår filmen i en serie kallad "Noble Music Legends" där alla från Frank Sinatra till Sex Pistols avhandlas. Sammanlagt nio filmer och jag hoppas att alla är bättre än denna pinsamma historia.
2. Pugsley är musiker i The Overtures som försett dokumentären med väldigt The Beatles-aktiga låtar. Det finns alltså inga originallåtar av The Beatles med i filmen.
3. Enligt omslagets insida ingår filmen i en serie kallad "Noble Music Legends" där alla från Frank Sinatra till Sex Pistols avhandlas. Sammanlagt nio filmer och jag hoppas att alla är bättre än denna pinsamma historia.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
