Deprimerande om girighet

FILMEN

Sedan ett par år tillbaka har vi översköljts av nyhetsinslag, artiklar och berättelser om hur den ekonomiska krisen påverkat inte bara oss utan även resten av världen. I Sverige har vi varit ganska förskonade från de största effekterna, men många av Europas länder har fått stora problem. Tidigare Island, Irland och Portugal, och nu senast Grekland vars finanskris dagligen pryder löpsedlar och TV-nyheternas ingresser.

Krisens utveckling torde därmed vara ganska väl dokumenterad. Vad som däremot har varit svårt att uppfatta genom TV-nyheternas splittrade punktinsatser är en bild av hur det egentligen kunde gå så illa. Varför har vi hamnat där vi är i dag och vilka är egentligen ansvariga? Det är dessa frågor dokumentärfilmaren Charles Ferguson försökt svara på.

Inledningsvis börjar han med Island och tecknar snabbt upp en bild av hur det lilla landet plötsligt fick ekonomiskt storhetsvansinne. Därefter går fokus över till USA där vi sedan stannar kvar filmen ut. Redan efter en kvart har jag klottrat ned ordet girighet med stora bokstäver i mitt anteckningsblock. Efter en och en halv timme har jag strukit under det ordet tre gånger. Hur man än vrider och vänder på det så är det en sanning som sipprar fram mellan raderna i alla intervjuer som passerar på TV-rutan: Blotta tanken på mycket pengar tar fram girigheten i människor. Är det något den här dokumentären visar upp så är det att den girigheten har tagit kontrollen över just de människor som absolut inte får låta sig styras av den.

Svårigheten med att göra en film på ett så komplicerat ämne är förstås att göra det lättfattligt för alla utanför den ekonomiska sfären. Jag är ingen ekonom eller ens i närheten av den finansiella affärsvärlden, men jag anser mig ändå vara skapligt allmänbildad och utrustad med en aldrig sinande kunskapstörst. Trots det, kände jag behovet av att pausa och googla lite nyckelord här och där vilket gjorde denna tvåtimmarsfilm till en upplevelse på närmare tre timmar. Visserligen kan man se filmen rakt igenom och låta en hel del detaljer gå en över huvudet, för budskapet är sannerligen inte komplicerat. Charles Fergusons enkla förklaring till krisen är att det skedde flera bankrån. Men i stället för att gärningsmannen klev in från gatan var det bankdirektören själv som rånade sin egen bank.

Den största svårighet jag har med dokumentärfilmer är att urskilja huruvida filmskaparens version är starkt vinklad eller ej. Med andra ord; är bilden som målas upp tillräckligt nära sanningen? Detta är ett problem med den populäre Michael Moores filmer. Har man ingen eller dålig kunskap om ämnet är det svårt att kritiskt granska filmen i fråga. I "Inside job" tycker jag dock att Ferguson lyckas ganska väl med att skilja på åsikter och fakta. Endast vid ett par tillfällen tar han till ett sådant billigt knep som att ställa en fråga i form av ett påstående, bara för att sedan klippa bort svaret och låta påståendet stå oemotsagt.

På omslaget citeras en recensent som påstår att man inte varit uppmärksam om man inte blir rasande av att se filmen. Jag var mycket uppmärksam men jag blev inte rasande. Snarare började jag känna mig mer och mer deprimerad och ångestfylld när eftertexterna rullade förbi. Kanske kom det mycket av den hemska sista delen av filmen, när Ferguson går igenom var alla huvudpersoner befinner sig nu. När han konstaterar att inte en enda person har hamnat i fängelse. Att de flesta nu har andra ekonomiska toppjobb – i flera fall med ännu större makt än tidigare. Det är då man börjar nynna på den gamla Hoola Bandoola-låten "Vem kan man lita på".

Och därmed får väl "Inside job" sägas vara en lyckad dokumentär. Den är lite tung på sina ställen då den tar upp ett ämne med många komplexa detaljer, men den lyckas föra fram sitt budskap och får tittaren att reagera. Det i kombination med att den här finanskrisen påverkar oss alla gör att det inte finns någon jag inte rekommenderar "Inside job" till.


EXTRAMATERIALET

Här finns bortklippta intervjuer som ger ytterligare kött på benen för den som så önskar. Dessutom en dokumentär som berättar om hur "Inside job" kom till och några av de strapatser och problem Charles Ferguson ställdes inför. Men det som kanske är mest intressant är kommentarspåret med regissören och producenten. Där får man inte bara inblick i hur mycket hårt arbete som krävs för att göra en dokumentär, man får också veta väldigt mycket om de olika personerna som förekommer i filmen. Den informationen gör mycket för att förvandla dessa figurer till levande personer vilket förstås leder till nya insikter om varför de agerat eller sagt som de gjort.


TRE SAKER

1. Inledningen ackompanjeras av Peter Gabriels "Big time". Den låten kostade 5% av hela filmbudgeten, men enligt regissören och producenten var det värt det.

2. Den nu våldtäktsanklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn dyker upp på flera ställen.

3. Det är i stort sett bara män som utpekas som ansvariga.


THOMAS HELSING (2011-07-05)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
20 senaste recensionerna i kategorin dokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2011
Bolag: Sony
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Extramaterial:
Deleted scenes, The making of, Commentary
RECENSERAT DENNA DAG (19/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
MUSIKUTGÅVORNA