Inte Amelie direkt men väl Nathalie
FILMEN"Audrey Tautou i en romantisk komedi i samma anda som 'Amelie från Montmartre'" står det på baksidan av omslaget. Det är inte ett utdrag ur någon recension utan en ren försäljningstext. Jag har en känsla av att det inte är första gången jag läser den raden. En vanligt återkommande selling point, som i det här fallet inte alls är speciellt sann.
"Amelie från Montmartre" är en mycket speciell film som jag dessutom tycker mycket om, och jag anser att ingen annan film kommit i närheten av dess udda tilltal och smått unika berättelse. "Nathalie" gör det inte, men den har möjligtvis några små beröringspunkter om jag anstränger mig. Den har i alla fall ett lite annorlunda berättarsätt som snabbt tar oss fram i tiden från en scen till en annan. Filmen täcker kanske in fem år eller så men berättas lite som om allting händer på en vecka. Det är lite svårt att förklara men det är snyggt gjort och stilgreppet bidrar till att tempot hela tiden drivs framåt.
För att vara en komedi är den dock inte speciellt rolig. Under den första halvtimmen hittar jag egentligen ingenting att skratta åt och jag upplever heller inte att filmen försöker få mig att skratta genom att rada upp komiska situationer eller roliga repliker. Det är snarare en ganska tragisk bit av berättelsen som återges, där flicka möter pojke, blir kära och gifter sig och börjar fundera på barn och så dör pojken i en bilolycka och flickan blir ensam.
Tautou spelar förstås flickan, eller den unga kvinnan Nathalie. Hon jobbar på ett svenskt företag i Paris - vilket och vad de egentligen gör framgår inte av filmen - och efter dödsfallet grottar hon ned sig i arbetet, och avancerar - vilket berättas genom ett av de där tidshoppen. Någon tid för romantik och förhållanden finns inte, och hon nobbar alla inviter från sin sugna chef. I stället kysser hon helt oväntat en kollega hon knappt sett tidigare, och han förstår ingenting men blir hopplöst förälskad nästan på en gång. Kollegan är en svensk, Markus Lundell (dock spelad av belgaren François Damiens som inte har ett speciellt svenskt utseende) och knappast en man som Nathalie skulle ha något som helst intresse i. Han är ganska grå och trist och till och med ful. Men det händer något mellan dem, även om relationen sakta måste växa fram innan det verkligen blir något.
Det är för övrigt ett ganska bra beskrivning av filmen i sin helhet. Komedin - eller i det här fallet feel good-faktorn - växer sakta framåt med myrsteg och med det blir filmen allt mer intressant och magnetisk. Fram emot slutet är jag helt och håller investerad i historien och väntar ivrigt på att se var denna något oväntade relation ska ta vägen.
Utöver stilgreppet med de sömlösa tidshoppen finns det ett annat stilgrepp och det är voice over som byter perspektiv hela tiden. Jag tror det är minst fyra karaktärer som talar till oss genom voice over och det skänker något extra till filmen även om just det stilgreppet inte är något ovanligt. Det är kanske en viss oberäknelighet som filmen får och jag gillar det.
Med andra ord är det en bra film som behöver växa fram under nästan två timmar.
"Amelie från Montmartre" är en mycket speciell film som jag dessutom tycker mycket om, och jag anser att ingen annan film kommit i närheten av dess udda tilltal och smått unika berättelse. "Nathalie" gör det inte, men den har möjligtvis några små beröringspunkter om jag anstränger mig. Den har i alla fall ett lite annorlunda berättarsätt som snabbt tar oss fram i tiden från en scen till en annan. Filmen täcker kanske in fem år eller så men berättas lite som om allting händer på en vecka. Det är lite svårt att förklara men det är snyggt gjort och stilgreppet bidrar till att tempot hela tiden drivs framåt.
För att vara en komedi är den dock inte speciellt rolig. Under den första halvtimmen hittar jag egentligen ingenting att skratta åt och jag upplever heller inte att filmen försöker få mig att skratta genom att rada upp komiska situationer eller roliga repliker. Det är snarare en ganska tragisk bit av berättelsen som återges, där flicka möter pojke, blir kära och gifter sig och börjar fundera på barn och så dör pojken i en bilolycka och flickan blir ensam.
Tautou spelar förstås flickan, eller den unga kvinnan Nathalie. Hon jobbar på ett svenskt företag i Paris - vilket och vad de egentligen gör framgår inte av filmen - och efter dödsfallet grottar hon ned sig i arbetet, och avancerar - vilket berättas genom ett av de där tidshoppen. Någon tid för romantik och förhållanden finns inte, och hon nobbar alla inviter från sin sugna chef. I stället kysser hon helt oväntat en kollega hon knappt sett tidigare, och han förstår ingenting men blir hopplöst förälskad nästan på en gång. Kollegan är en svensk, Markus Lundell (dock spelad av belgaren François Damiens som inte har ett speciellt svenskt utseende) och knappast en man som Nathalie skulle ha något som helst intresse i. Han är ganska grå och trist och till och med ful. Men det händer något mellan dem, även om relationen sakta måste växa fram innan det verkligen blir något.
Det är för övrigt ett ganska bra beskrivning av filmen i sin helhet. Komedin - eller i det här fallet feel good-faktorn - växer sakta framåt med myrsteg och med det blir filmen allt mer intressant och magnetisk. Fram emot slutet är jag helt och håller investerad i historien och väntar ivrigt på att se var denna något oväntade relation ska ta vägen.
Utöver stilgreppet med de sömlösa tidshoppen finns det ett annat stilgrepp och det är voice over som byter perspektiv hela tiden. Jag tror det är minst fyra karaktärer som talar till oss genom voice over och det skänker något extra till filmen även om just det stilgreppet inte är något ovanligt. Det är kanske en viss oberäknelighet som filmen får och jag gillar det.
Med andra ord är det en bra film som behöver växa fram under nästan två timmar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I en scen dyker Markus föräldrar upp och pratar svenska, och nog är det svenskar som spelar dessa föräldrar men några skådespelare är det inte. Replikleveranserna är stelare än valfri lågstadieteater. Dessutom pratar även Markus "svenska" och det låter ungefär som förväntat...
2. Markus lyssnar på någon märklig svensk musik som påstås vara med ett band samtida med ABBA, men i själva verket är det något som kreerats till filmen. Enligt eftertexterna heter låten "Markusaba".
3. Steven Spielbergs dotter Sasha gör en minimal biroll som en turist.
2. Markus lyssnar på någon märklig svensk musik som påstås vara med ett band samtida med ABBA, men i själva verket är det något som kreerats till filmen. Enligt eftertexterna heter låten "Markusaba".
3. Steven Spielbergs dotter Sasha gör en minimal biroll som en turist.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Audrey Tautou (2)
Audrey Tautou (2)
