Gummiankan mot Bomullsmunnen
FILMENFrasen "Baserad på en sann historia" har man ju hört, likaså "Baserad på en bok" till exempel. Men här har vi i stället "Baserad på en sång" och sången är i det här fallet C.W. McCalls "Convoy" från 1975. Sången berättar historien om långtradarchaffisen Rubber Duck som stångas mot sheriffen Lyle "Cottonmouth" Wallace, och låg etta på topplistan i flera länder.
Kris Kristofferson spelar truckern med smeknamnet Rubber Duck som tillsammans med truckerkompisarna Love Machine och Spider Mike blåser genom Arizona medan de snackar med varandra över komradion. Tyvärr blir de stoppade av den korrupta och elaka polisen Lyle Wallace (Ernest Borgnine) som hört på radion att de är på väg. Han tjänar sig en hacka på att inte stoppa chaufförerna i finkan och försena deras leveranser.
När truckergänget sedan stannar vid en vägkrok för att äta och snacka in sig hos lite tjejer, så dyker Wallace upp igen och slagsmål bryter ut. Killarna sticker iväg för att försöka hinna ut ur delstaten och polisens jurisdiktion, och en ursinning Wallace tar upp jakten. Flera truckers sluter upp i led och till slut är en enorm konvoj med långtradare i full fart på motorvägen.
Så långt låter det som en skön 70-talsrulle med snabba bilar, snygga brudar och storsmockor, vilket publiken från "Nu blåser vi snuten" året innan säkerligen förväntade sig. "Convoy" är dock regisserad av Sam Peckinpah, mest känd för våldsamma och subversiva filmer som "Det vilda gänget" och "Straw Dogs". Sånt slår man inte på för en mysig familjekväll i soffan direkt. Här håller han sig dock relativt lugn, och jag kan tänka mig att filmbolaget lagt ett och annat finger i smeten för att lätta upp stämningen. Det är ändå rätt tydligt att Peckinpah haft en annan infallsvinkel.
Rubber Duck får snabbt ett stort följe som ser upp till honom, ett slags folkets Jesus som ska vara föredömet mot auktoriteternas förtryck, visa misstro till politiker och leverera slagord. Själv säger han bara "Jag är inte deras ledare, jag råkar bara ligga först i kön". Han låter sig nästan förföras av all uppståndelse, men vänder allt det ryggen när hans kompis behöver hjälp. Tyvärr blir det lite grovhugget då hans personlighet inte riktigt framträder, och man tvingar in nyanslösa socialpolitiska kommentarer från arbetarklassens truckers.
Trots vissa rena underhållningsscener med snytingar, bilkrascher och explosioner så är "Convoy" mest intresserad av att vara en politisk film. Poliserna framstår mer som sadistiska för att vi ska sympatisera med Rubber Duck som faktiskt utför en rad kriminella handlingar, men det fungerade säkert bättre i 70-talets arbetares samhällsklimat än idag. Det är varken dåligt eller tråkigt, men det är knappast så att man börjar filosofera kring handlingen efteråt.
Kris Kristofferson spelar truckern med smeknamnet Rubber Duck som tillsammans med truckerkompisarna Love Machine och Spider Mike blåser genom Arizona medan de snackar med varandra över komradion. Tyvärr blir de stoppade av den korrupta och elaka polisen Lyle Wallace (Ernest Borgnine) som hört på radion att de är på väg. Han tjänar sig en hacka på att inte stoppa chaufförerna i finkan och försena deras leveranser.
När truckergänget sedan stannar vid en vägkrok för att äta och snacka in sig hos lite tjejer, så dyker Wallace upp igen och slagsmål bryter ut. Killarna sticker iväg för att försöka hinna ut ur delstaten och polisens jurisdiktion, och en ursinning Wallace tar upp jakten. Flera truckers sluter upp i led och till slut är en enorm konvoj med långtradare i full fart på motorvägen.
Så långt låter det som en skön 70-talsrulle med snabba bilar, snygga brudar och storsmockor, vilket publiken från "Nu blåser vi snuten" året innan säkerligen förväntade sig. "Convoy" är dock regisserad av Sam Peckinpah, mest känd för våldsamma och subversiva filmer som "Det vilda gänget" och "Straw Dogs". Sånt slår man inte på för en mysig familjekväll i soffan direkt. Här håller han sig dock relativt lugn, och jag kan tänka mig att filmbolaget lagt ett och annat finger i smeten för att lätta upp stämningen. Det är ändå rätt tydligt att Peckinpah haft en annan infallsvinkel.
Rubber Duck får snabbt ett stort följe som ser upp till honom, ett slags folkets Jesus som ska vara föredömet mot auktoriteternas förtryck, visa misstro till politiker och leverera slagord. Själv säger han bara "Jag är inte deras ledare, jag råkar bara ligga först i kön". Han låter sig nästan förföras av all uppståndelse, men vänder allt det ryggen när hans kompis behöver hjälp. Tyvärr blir det lite grovhugget då hans personlighet inte riktigt framträder, och man tvingar in nyanslösa socialpolitiska kommentarer från arbetarklassens truckers.
Trots vissa rena underhållningsscener med snytingar, bilkrascher och explosioner så är "Convoy" mest intresserad av att vara en politisk film. Poliserna framstår mer som sadistiska för att vi ska sympatisera med Rubber Duck som faktiskt utför en rad kriminella handlingar, men det fungerade säkert bättre i 70-talets arbetares samhällsklimat än idag. Det är varken dåligt eller tråkigt, men det är knappast så att man börjar filosofera kring handlingen efteråt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. C.W. McCall hette egentligen Bill Fries, och gjorde sig en karriär med sånger om långtradare.
2. Under filmens inspelning var Peckinpah både alkoholist och knarkare, så vännen James Coburn klev in och regisserade stora delar.
3. Peckinpah lämnade in en grovklippning på tre och en halv timme, som filmbolaget sedan klippte bort ungefär hälften av.
2. Under filmens inspelning var Peckinpah både alkoholist och knarkare, så vännen James Coburn klev in och regisserade stora delar.
3. Peckinpah lämnade in en grovklippning på tre och en halv timme, som filmbolaget sedan klippte bort ungefär hälften av.
HENRIK ANDERSSON (2015-04-29)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
