Rolig brittisk 80-talsparodi med en twist

FILMEN

Att parodiera 80-talsaction är inte så svårt, men det är konst att göra det med finess. "Saturday Night Live"-sketchspinoffen "MacGruber" tog i för mycket och blev inte fullt så kul som den skulle kunna bli. Brittiska "Mindhorn" gör dock en parodi på sitt eget lilla meta-vis. 80-talsparodin finns där som just ett 80-talsfenomen och i stället handlar filmen om fenomenets skådespelare i nutid.

Jag krånglar till det. Så här då: Under 80-talet var tv-serien "Mindhorn" en stor hit. Mindhorn var Ilse of Mans bästa civilklädda polis som efter att blivit kidnappad av ryssar fått sitt ena öga ersatt av ett robotöga som gör att han kan se sanningen. Populära skådespelaren Richard Thorncroft (Julian Barratt) berusas av framgången och spriten och gör bort sig totalt i en talkshow och försöker sedan söka lyckan i Hollywood, samtidigt som birollsinnehavaren Peter Easterman (Steve Coogan) får en spinoff som blir vansinnigt populär.

25 år senare är Thorncroft en fet och skallig skugga av sitt forna jag som griper efter minsta möjlighet att vända karriären till något som i alla fall liknar en liten framgång. Självförtroendet är det inget fel på, men uppdragen står inte som spön i backen. Döm om hans förvåning när han ombeds att göra comeback som Mindhorn utan att kameran rullar. Den riktiga Isle of Man-polisen jagar nämligen efter en psykotisk mördare som enbart kan förhandla med "Kommissarie Mindhorn". Thorncroft reser då tillbaka till ön där han gör en insats och träffar sitt ex Patricia DeVille (Effie Davies), sin gamla stuntman (Simon Farnaby) - nu gift med exet, och sin gamla agent (Richard McCabe) som ser insatsen som en möjlighet att lansera "Mindhorn" på DVD.

Det dröjer inte länge innan Thorncroft gör bort sig igen, men det leder också till att han måste bli Mindhorn mer eller mindre på riktigt och göra sin största insats hittills.

Som mycket annan brittisk humor förlitar sig "Mindhorn" på en karaktär som är ömsom självgod och ömsom pinsam. Ricky Gervais har gjort en karriär på typen och Steve Coogan har dragit sitt strå till stacken. Julian Barratts pluffsiga Thorncroft är ett bra tillskott. Här har vi en figur som tror alldeles för bra om sig själv och garanterat gör bort sig om han är kvar på samma ställe för länge. Och jag tycker att det är kul. Jag sitter inte och gapskrattar åt filmen, men jag har definitivt inte tråkigt när jag ser den.

Möjligen känns det som fokuset fladdrar iväg lite mot slutet, men det är ändå en rolig film i sin helhet och klart värt tiden det tar att se den. Barratt är mycket bra i huvudrollen och jag gillar att Coogan, trots ganska speltid, ändå gör ett tydligt avtryck så där som bara han kan.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. De inledande bilderna från 80-talsserien är riktigt bra gjorda och det är nästan så att man önskar att serien fanns på riktigt.

2. Julian Barratt ser ut lite som en blandning av Colin Firth och Hugh Jackman och har en röst som låter som Simon Peggs. Han är för mig en ny bekantskap, men kunde på 90-talet ses i kortlivade humorserien "Asylum" tillsammans med bland annat Pegg. Jag vågar dock påstå att Barratts stora genombrott kom i tv-serien "The Mighty Boosh" som jag försökte se vid ett tillfälle men inte gillade alls. Här är han lysande!

3. Det framgår att Mindhorns Hollandsfödda stuntman har efternamnet Parnevik. Intressant. Rollen görs av Simon Farnaby och det är han och Barratt som skrivit manuset. Kanske är det därför de har riktigt många bra scener ihop.


ANDERS JAKOBSON (2017-05-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 0
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2017
Bolag: Netflix
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN APRIL
12 SENASTE
SCI-FI-FILMERNA