Den där clownen för en ny generation
FILMENHösten 1987 släpps den nästan 1200 sidor tjocka Stephen King romanen "Det" i Sverige. Jag är sjukt peppad. Året innan har jag som trettonåring upptäckt King och läst så många böcker jag hunnit med, men "Det" har jag verkligen sett fram emot. Jag hade beställt boken via en bokklubb men orkade inte vänta på att den skulle komma i brevlådan utan tog bussen ned till stan och kom hem med den tunga pjäsen - två tjocka volymer i en pappkassett. Första dagen läste jag 200 sidor mer eller mindre i ett svep och "Det" blev Stephen King-boken som bet sig fast i mig och som jag i dag fortfarande rankar väldigt högt.
30 år senare - jisses! - går en ny filmatisering upp på bio. Många känner till den tvådelade tv-film som kom 1990. Betydligt fler då unga svenskar har sett filmen snarare än läst boken och för dem har "Det" blivit "den där clownen" som spelades av Tim Curry. En ny generation kan växa upp med minnen av "den där clownen" som den här gången spelas utmärkt av Bill Skarsgård.
Eftersom det här är en väldigt viktig bok för mig är denna filmatisering också viktig. Det finns oerhört många Stephen King-filmatiseringar men få som är lyckade på det viset att det dels är bra filmer och dels är trogna sin originalkälla. Lyckligtvis är "Det" en sådan film.
Boken, och den första filmatiseringen, berättar två tidsperioder parallellt. Dels i slutet av 50-talet där sju barn blir vänner och identifierar en ondska i hemstaden Derry som de temporärt bekämpar, och dels i mitten av 80-talet när ondskan kommit tillbaka och vänner sammanstrålar på nytt i vuxen ålder för att utplåna ondskan en gång för alla. I den nya filmatiseringen har man helt logiskt flyttat fram handlingen ungefär 30 år så att dåtiden blir slutet på 80-talet och nutiden blir - ja, nu helt enkelt. Fast samtidigt har man valt att enbart berätta dåtidshistorien i denna film och spara resten till ett andra kapitel. Även detta är logiskt, men det får vissa konsekvenser. Jag återkommer till det.
Historien är förhållandevis trogen sin förlaga med vissa förändringar som fungerar väl i just den här historien. Allting börjar hösten 1988. Det är en regnig dag och Bill Denbrough (Jaeden Lieberher) är förkyld. Han tillverkar en liten pappersbåt som hans lillebror Georgie (Jackson Robert Scott) kan leka med på de forsande gatorna. Allt går fint tills båten åker ned i brunn och i brunnen finns helt ologiskt en clown som fångar upp den. Det här är en klassisk scen från boken där vi för första gången stöter på clownen Pennywise, som plockar Georgie som sitt första offer.
Nästföljande sommar ägnar Bill sitt sommarlov till att leta efter sin brors kropp. Han är övertygad om att den finns där. Georgie är försvunnen, inte död. Precis som många andra barn i Derry försvunnit de senaste månaderna. Tillsammans med kompisarna Richie Tozier (Finn Wolfhard), Eddie Kaspbrak (Jack Dylan Grazer) och Stanley Uris (Wyatt Oleff) letar han. Kompisgänget ska så småningom utökas med Ben Hanscom (Jeremy Ray Taylor), Beverly Marsh (Sophia Lillis) och Mike Hanlon (Chosen Jacobs). Det de har gemensamt är att de alla är lite utstötta och mobbade samt att de alla har sett något udda och oförklarligt där en hotfull clown varit inblandad.
Ben är nyinflyttad och har läst på om Derrys historia och hittat ett mönster där perioder med ovanligt många dödsfall och försvinnanden återkommer var 27:e år. Alltid pekar på att det finns något i avloppssystemet som vaknar till liv och dödar, men vad är det?
Ja, det är ju Det förstås. Det är inte enbart den där clownen utan Det är ett slags väsen som lever på rädsla och därför tar form utifrån det folk är rädda för. För Stanley ser Det ut som en förvriden kvinna från en läskig tavla, för den bacillrädda Eddie är Det en droppande spetälsk man, för Ben är Det ett huvudlöst barn från en av Dets tidigare framträdande och så vidare. Men clownen Pennywise är Dets favoritform och tur är väl det för annars hade vi inte få se Bill Skarsgård glänsa i en ikonisk och framtida historisk roll. Pennywise är en överdriven figur. Tim Curry gjorde honom till en vitsig skämtare mellan de mer hotfulla scenerna. Skarsgård gör honom mer dynamisk och otäck. Emellanåt "zonar" han ut på ett effektivt sätt och en positiv bieffekt av sminkningen är att Skarsgård dreglar som om det vattnas i munnen på honom när han är nära att plocka ännu ett barn. Riktigt bra.
Och kanske ännu bättre är barnensemblen. Karaktärerna har tydliga personlighetsdrag och med undantag för Wyatt Oleff och Chosen Jacobs som inte riktigt får så stor plats är det imponerande insatser. Trion Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor och Sophia Lillis utgör någon sorts huvudrollstrio (med ett komplicerat triangeldrama i botten). Finn Wolfhard, känd från den "Det"-minnande "Stranger Things" är gängets lustigkurre, men personligen blev jag positivt överraskad av Jack Dylan Grazer som lyfter upp den ynkliga Eddie till en mycket kaxigare figur.
Som ni märker nämner jag inga vuxna. Det finns knappast några vuxna i filmen. Ödet drabbar barn och det verkar även som om det enbart är barn som kan se Det, och de vuxna som figurerar i berättelsen är små monster på sina sätt. Det här blir ett intressant spår att ta vidare i nästa film. Däremot finns det ett gäng med lite äldre ungdomar som terroriserar "Förlorarklubben", där Henry Bowers (Nicholas Hamilton) står längst fram, precis på randen till att bli en fullblodig psykopat. Här finns det ett lager av mänsklig skräck i historien.
Det första kapitlet av "Det" är bra. Det är en lyckad filmatisering, men den är inte perfekt. Att enbart berätta halva historien är logiskt men att utesluta de parallella hoppen gör att allt i "Det" sker lite för snabbt. Skräcksekvenserna kommer aningens för tätt och tyvärr bidrar musiken till att det blir väldigt uppenbart när något otäckt är på gång. För mig blir det jump effects på bekostnad av uppbyggnad och stämning. Det är mycket som ska berättas på dryga två timmar. Det är inget stort problem, och möjligen är det mest för att jag kan historien så väl som jag upplever berättelsen som lite snabb.
En förändring som jag accepterar i sambandet men som ändå irriterar mig en smula är att Georgies kropp försvinner i Dets första attack. I och med det blir anledningen till att barnen träffas att de letar efter kroppen. I boken och 90-filmen är det inte så och barnen blir kompisar innan de jagar efter ondskan. Det är en liten detalj som ändå stör mig.
Men som fan av Stephen King och boken "Det" i synnerhet kan jag inte bli annat än nöjd. Utifrån mina kriterier är filmatiseringen lyckad och det är skönt att en ny generation får sin version, även om boken alltid är bäst.
30 år senare - jisses! - går en ny filmatisering upp på bio. Många känner till den tvådelade tv-film som kom 1990. Betydligt fler då unga svenskar har sett filmen snarare än läst boken och för dem har "Det" blivit "den där clownen" som spelades av Tim Curry. En ny generation kan växa upp med minnen av "den där clownen" som den här gången spelas utmärkt av Bill Skarsgård.
Eftersom det här är en väldigt viktig bok för mig är denna filmatisering också viktig. Det finns oerhört många Stephen King-filmatiseringar men få som är lyckade på det viset att det dels är bra filmer och dels är trogna sin originalkälla. Lyckligtvis är "Det" en sådan film.
Boken, och den första filmatiseringen, berättar två tidsperioder parallellt. Dels i slutet av 50-talet där sju barn blir vänner och identifierar en ondska i hemstaden Derry som de temporärt bekämpar, och dels i mitten av 80-talet när ondskan kommit tillbaka och vänner sammanstrålar på nytt i vuxen ålder för att utplåna ondskan en gång för alla. I den nya filmatiseringen har man helt logiskt flyttat fram handlingen ungefär 30 år så att dåtiden blir slutet på 80-talet och nutiden blir - ja, nu helt enkelt. Fast samtidigt har man valt att enbart berätta dåtidshistorien i denna film och spara resten till ett andra kapitel. Även detta är logiskt, men det får vissa konsekvenser. Jag återkommer till det.
Historien är förhållandevis trogen sin förlaga med vissa förändringar som fungerar väl i just den här historien. Allting börjar hösten 1988. Det är en regnig dag och Bill Denbrough (Jaeden Lieberher) är förkyld. Han tillverkar en liten pappersbåt som hans lillebror Georgie (Jackson Robert Scott) kan leka med på de forsande gatorna. Allt går fint tills båten åker ned i brunn och i brunnen finns helt ologiskt en clown som fångar upp den. Det här är en klassisk scen från boken där vi för första gången stöter på clownen Pennywise, som plockar Georgie som sitt första offer.
Nästföljande sommar ägnar Bill sitt sommarlov till att leta efter sin brors kropp. Han är övertygad om att den finns där. Georgie är försvunnen, inte död. Precis som många andra barn i Derry försvunnit de senaste månaderna. Tillsammans med kompisarna Richie Tozier (Finn Wolfhard), Eddie Kaspbrak (Jack Dylan Grazer) och Stanley Uris (Wyatt Oleff) letar han. Kompisgänget ska så småningom utökas med Ben Hanscom (Jeremy Ray Taylor), Beverly Marsh (Sophia Lillis) och Mike Hanlon (Chosen Jacobs). Det de har gemensamt är att de alla är lite utstötta och mobbade samt att de alla har sett något udda och oförklarligt där en hotfull clown varit inblandad.
Ben är nyinflyttad och har läst på om Derrys historia och hittat ett mönster där perioder med ovanligt många dödsfall och försvinnanden återkommer var 27:e år. Alltid pekar på att det finns något i avloppssystemet som vaknar till liv och dödar, men vad är det?
Ja, det är ju Det förstås. Det är inte enbart den där clownen utan Det är ett slags väsen som lever på rädsla och därför tar form utifrån det folk är rädda för. För Stanley ser Det ut som en förvriden kvinna från en läskig tavla, för den bacillrädda Eddie är Det en droppande spetälsk man, för Ben är Det ett huvudlöst barn från en av Dets tidigare framträdande och så vidare. Men clownen Pennywise är Dets favoritform och tur är väl det för annars hade vi inte få se Bill Skarsgård glänsa i en ikonisk och framtida historisk roll. Pennywise är en överdriven figur. Tim Curry gjorde honom till en vitsig skämtare mellan de mer hotfulla scenerna. Skarsgård gör honom mer dynamisk och otäck. Emellanåt "zonar" han ut på ett effektivt sätt och en positiv bieffekt av sminkningen är att Skarsgård dreglar som om det vattnas i munnen på honom när han är nära att plocka ännu ett barn. Riktigt bra.
Och kanske ännu bättre är barnensemblen. Karaktärerna har tydliga personlighetsdrag och med undantag för Wyatt Oleff och Chosen Jacobs som inte riktigt får så stor plats är det imponerande insatser. Trion Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor och Sophia Lillis utgör någon sorts huvudrollstrio (med ett komplicerat triangeldrama i botten). Finn Wolfhard, känd från den "Det"-minnande "Stranger Things" är gängets lustigkurre, men personligen blev jag positivt överraskad av Jack Dylan Grazer som lyfter upp den ynkliga Eddie till en mycket kaxigare figur.
Som ni märker nämner jag inga vuxna. Det finns knappast några vuxna i filmen. Ödet drabbar barn och det verkar även som om det enbart är barn som kan se Det, och de vuxna som figurerar i berättelsen är små monster på sina sätt. Det här blir ett intressant spår att ta vidare i nästa film. Däremot finns det ett gäng med lite äldre ungdomar som terroriserar "Förlorarklubben", där Henry Bowers (Nicholas Hamilton) står längst fram, precis på randen till att bli en fullblodig psykopat. Här finns det ett lager av mänsklig skräck i historien.
Det första kapitlet av "Det" är bra. Det är en lyckad filmatisering, men den är inte perfekt. Att enbart berätta halva historien är logiskt men att utesluta de parallella hoppen gör att allt i "Det" sker lite för snabbt. Skräcksekvenserna kommer aningens för tätt och tyvärr bidrar musiken till att det blir väldigt uppenbart när något otäckt är på gång. För mig blir det jump effects på bekostnad av uppbyggnad och stämning. Det är mycket som ska berättas på dryga två timmar. Det är inget stort problem, och möjligen är det mest för att jag kan historien så väl som jag upplever berättelsen som lite snabb.
En förändring som jag accepterar i sambandet men som ändå irriterar mig en smula är att Georgies kropp försvinner i Dets första attack. I och med det blir anledningen till att barnen träffas att de letar efter kroppen. I boken och 90-filmen är det inte så och barnen blir kompisar innan de jagar efter ondskan. Det är en liten detalj som ändå stör mig.
Men som fan av Stephen King och boken "Det" i synnerhet kan jag inte bli annat än nöjd. Utifrån mina kriterier är filmatiseringen lyckad och det är skönt att en ny generation får sin version, även om boken alltid är bäst.
EXTRAMATERIALET
Tre ganska långa bakomfilmer på ungefär en kvart var betar av Pennywise, Förlorarklubben och Stephen King. Filmerna är välgjorda och intressanta och på något sätt befriande i sitt fokus och sin enkelhet. Visst, det är kanske inte heltäckande för hela produktionen, men det är ändå någonting som ger en helhetsbit i alla fall.
Kvarten om Pennywise innehåller förstås vårt svenska bidrag Bill Skarsgård som ger sin bild av karaktären och hur den utvecklades. Det märks att Skarsgård är påläst och grundar sin gestaltning i bokens skildringar först och främst. Det är mycket bra. En del av den här kvarten går ut på det första mötet mellan barnskådespelarna och Skarsgård i full mundering och det är förstås lite kittlande, även om det inte riktigt känns som att vi får vara med exakt när det sker. Hur som helst en bra kvart.
Nästa femtonminutare handlar om barnskådespelarna och hur de blev en tajt grupp innan och under inspelningen. Det är väldigt charmigt och man kan inte säga annat än att det märks på slutresultatet. En liten sekvens i den här kvarten visar när det tas något provfoto på gänget samlat, sannolikt en tid innan filmandet drog igång för de ser lite annorlunda ut. En kul detalj att lägga märke till.
Stephen King får tämligen ohindrat berätta om sina tankar med den enormt tjocka romanen och lite om hur alla inspirationsbitar ramlade på plats. Även om man är ett stort King-fan och vet de grova dragen sedan tidigare är det ändå intressant att ta del av dessa minuter då nya detaljer kommer fram.
Det här kompletteras av en sista kvart med borttaget material. Det ska komma en "extended cut" av filmen i en nära framtid och troligen är nog flera av dessa bortklippta scener med i den versionen. Dock inte den första vi får se som snarare är en fejkad humorversion än något riktigt. De flesta av scenerna finns det inte så mycket att kommentera kring, men en sekvens skildrar mobbningsgänget och är avsevärt mörkare än tonen i resten av filmen.
Kvarten om Pennywise innehåller förstås vårt svenska bidrag Bill Skarsgård som ger sin bild av karaktären och hur den utvecklades. Det märks att Skarsgård är påläst och grundar sin gestaltning i bokens skildringar först och främst. Det är mycket bra. En del av den här kvarten går ut på det första mötet mellan barnskådespelarna och Skarsgård i full mundering och det är förstås lite kittlande, även om det inte riktigt känns som att vi får vara med exakt när det sker. Hur som helst en bra kvart.
Nästa femtonminutare handlar om barnskådespelarna och hur de blev en tajt grupp innan och under inspelningen. Det är väldigt charmigt och man kan inte säga annat än att det märks på slutresultatet. En liten sekvens i den här kvarten visar när det tas något provfoto på gänget samlat, sannolikt en tid innan filmandet drog igång för de ser lite annorlunda ut. En kul detalj att lägga märke till.
Stephen King får tämligen ohindrat berätta om sina tankar med den enormt tjocka romanen och lite om hur alla inspirationsbitar ramlade på plats. Även om man är ett stort King-fan och vet de grova dragen sedan tidigare är det ändå intressant att ta del av dessa minuter då nya detaljer kommer fram.
Det här kompletteras av en sista kvart med borttaget material. Det ska komma en "extended cut" av filmen i en nära framtid och troligen är nog flera av dessa bortklippta scener med i den versionen. Dock inte den första vi får se som snarare är en fejkad humorversion än något riktigt. De flesta av scenerna finns det inte så mycket att kommentera kring, men en sekvens skildrar mobbningsgänget och är avsevärt mörkare än tonen i resten av filmen.
TRE SAKER
1. "Det: Kapitel 2" ska komma 2019. I skrivandets stund har inte skådespelarna som gör de vuxna versionerna av barnen avslöjats men Jessica Chastain kan ligga bra till för Beverly Marsh. Chastain spelade i regissören Andy Muschiettis "Mama".
2. Bill Skarsgård återvänder garanterat och det är även sannolikt att barnen spelar in några kompletterande scener för att knyta ihop filmerna, och i det fallet är det att hoppas på att de inte växt för mycket sedan den första filmen. De är ju "dessvärre" i precis den ålder där mycket kan hända på ett år eller två.
3. Andy Muschetti är aktuell för tv-serien "Locke and Key" som bygger på en grafisk roman skriven av Stephen Kings son Joe Hill ("Horns"). Några av de yngre skådespelarna från "Det" kan ses i serien.
2. Bill Skarsgård återvänder garanterat och det är även sannolikt att barnen spelar in några kompletterande scener för att knyta ihop filmerna, och i det fallet är det att hoppas på att de inte växt för mycket sedan den första filmen. De är ju "dessvärre" i precis den ålder där mycket kan hända på ett år eller två.
3. Andy Muschetti är aktuell för tv-serien "Locke and Key" som bygger på en grafisk roman skriven av Stephen Kings son Joe Hill ("Horns"). Några av de yngre skådespelarna från "Det" kan ses i serien.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jaeden Lieberher (3)
Jaeden Lieberher (3)
