En gammal historia i ny tappning
FILMENIbland när man tittar bakåt känns det som väldigt mycket händer på kort tid. 2012, årtalet som var så framtidsladdat förr, känns plötsligt väldigt länge sedan. För att sätta det i ett något märkligt perspektiv var iPhone 5 det nya heta då. På samma vis slås man emellanåt av att väldigt lite händer i ett längre perspektiv. "Native Son" bygger på en roman som kom 1940, det vill säga för nästan 80 år sedan, och även om vissa moderna justeringar har gjorts är historien och dess teman fortfarande aktuella. Det förklarar varför flera filmatiseringar har gjorts under de åtta decennierna och att denna HBO-film högst sannolikt inte är den sista varianten heller. Kanske kommer det en ny lagom till bokens 100-årsjubileum?
Vetskapen om att detta är en gammal story hänger i under filmens gång. Det är något med strukturen som gör att berättelsen känns traditionell och gammaldags. Jag säger inte att detta är något negativt, det är bara en känsla som finns där hela tiden.
Ashton Sanders spelar Bigger Thomas, den vuxna sonen i en fattig afroamerikansk familj i Chicago. Hans pappa dog knall och fall några år tidigare och det är tydligt att Bigger - eller Big som hans vänner kallar honom - klivit in i rollen som familjens patriark som bidrar till försörjningen på de sätt som går. Han är en punkare med grönt hår och målade texter på sina jackor, men i lurarna spelas emellanåt klassisk musik. En rebell med hjärna, och det är kanske därför han faktiskt gör något när han motvilligt lyssnar på när mammans nya partner berättar om en jobbmöjlighet.
Big får anställning som chaufför hos affärsmannen Mr. Dalton (Bill Camp) där det även ingår runtskjutsning av hans blinda fru (Elizabeth Marvel) och dottern Mary (Margaret Qualley) som roas extra mycket av att ha en jämngammal chaufför som hon kan manipulera och dra nytta av. Mary och hennes pojkvän Jan (Nick Robinson) anser att Mr. Dalton är en kapitalist och de försöker agera som de är en del av "folket" och behandlar Big som en jämlike på ett sökt och konstlat sätt. Big blir konfunderad av den ganska underliga situationen, samtidigt som ett fast jobb med en ordentlig lön tilltalar honom, trots att det gör att han glider ifrån sina gamla vänner som plötsligt inte tycker att han är svart nog.
Men så kommer det en oväntad vändning i storyn som ändrar totalt på alla förutsättningar. En egoistisk handling som får drastiska konsekvenser.
Filmens berättande är lite poetiskt på något sätt. Det finns en mjuk och eftertänksam omringning trots att historien i sig emellanåt är tuff och kantig. Det är en kul kontrast, precis som att Bigs musikaliska preferenser växlar mellan punk och klassiskt. Jag har läst åsikter från andra människor som sett filmen som haft enorma problem med att man inte får grepp om vem huvudpersonen egentligen är. Är han ditt eller datt? Jag tycker att det är lite av poängen med historien och det gör att jag uppskattade den.
Vetskapen om att detta är en gammal story hänger i under filmens gång. Det är något med strukturen som gör att berättelsen känns traditionell och gammaldags. Jag säger inte att detta är något negativt, det är bara en känsla som finns där hela tiden.
Ashton Sanders spelar Bigger Thomas, den vuxna sonen i en fattig afroamerikansk familj i Chicago. Hans pappa dog knall och fall några år tidigare och det är tydligt att Bigger - eller Big som hans vänner kallar honom - klivit in i rollen som familjens patriark som bidrar till försörjningen på de sätt som går. Han är en punkare med grönt hår och målade texter på sina jackor, men i lurarna spelas emellanåt klassisk musik. En rebell med hjärna, och det är kanske därför han faktiskt gör något när han motvilligt lyssnar på när mammans nya partner berättar om en jobbmöjlighet.
Big får anställning som chaufför hos affärsmannen Mr. Dalton (Bill Camp) där det även ingår runtskjutsning av hans blinda fru (Elizabeth Marvel) och dottern Mary (Margaret Qualley) som roas extra mycket av att ha en jämngammal chaufför som hon kan manipulera och dra nytta av. Mary och hennes pojkvän Jan (Nick Robinson) anser att Mr. Dalton är en kapitalist och de försöker agera som de är en del av "folket" och behandlar Big som en jämlike på ett sökt och konstlat sätt. Big blir konfunderad av den ganska underliga situationen, samtidigt som ett fast jobb med en ordentlig lön tilltalar honom, trots att det gör att han glider ifrån sina gamla vänner som plötsligt inte tycker att han är svart nog.
Men så kommer det en oväntad vändning i storyn som ändrar totalt på alla förutsättningar. En egoistisk handling som får drastiska konsekvenser.
Filmens berättande är lite poetiskt på något sätt. Det finns en mjuk och eftertänksam omringning trots att historien i sig emellanåt är tuff och kantig. Det är en kul kontrast, precis som att Bigs musikaliska preferenser växlar mellan punk och klassiskt. Jag har läst åsikter från andra människor som sett filmen som haft enorma problem med att man inte får grepp om vem huvudpersonen egentligen är. Är han ditt eller datt? Jag tycker att det är lite av poängen med historien och det gör att jag uppskattade den.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en roman av Richard Wright och filmades redan 1951 med författaren själv i rollen som Bigger. När jag läser en sammanfattning av boken är det mycket som är likt med denna filmatisering, med några avvikande undantag i historiens upplösning.
2. Nästa filmatisering gjordes 1986 med Victor Love i huvudrollen. I övriga roller kunde man hitta namn som Matt Dillon, Oprah Winfrey och Ving Rhames.
3. Kul att Big i den här varianten gillar punk som Bad Brains och Dead Kennedys. Dessutom suktar han efter att få köpa den mytomspunna vinylsingeln med proto-punkbandet Death, som enligt Discogs har ett medianvärde på ungefär 8500 kr just nu. Kolla för övrigt in dokumentären "A Band Called Death" för mer om detta mycket speciella band.
2. Nästa filmatisering gjordes 1986 med Victor Love i huvudrollen. I övriga roller kunde man hitta namn som Matt Dillon, Oprah Winfrey och Ving Rhames.
3. Kul att Big i den här varianten gillar punk som Bad Brains och Dead Kennedys. Dessutom suktar han efter att få köpa den mytomspunna vinylsingeln med proto-punkbandet Death, som enligt Discogs har ett medianvärde på ungefär 8500 kr just nu. Kolla för övrigt in dokumentären "A Band Called Death" för mer om detta mycket speciella band.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
