Genuint rolig och politiskt vass
FILMENDet är glädjande när man börjar titta på en modern komedi och faktiskt inser efter en halvtimme att man har genuint roligt framför tv:n. Oftast tycker jag att moderna komedier har ett upplägg där man förstår vad man ska skratta åt, men sällan gör det. Kanske för att poängerna är för enkla. I "Long Shot" är det inte så. Replikerna är snärtiga och roliga, humorn oväntat fysisk och politisk vass och i sin helhet fungerar filmen väldigt väl. Det kommer en svacka en bit in där storyn ramlar ned i det uppenbart oundvikliga knarkhålet, men samtidigt får svackan en upplösning som räddar sekvensen från att bara vara en trist parti i en annars rolig film.
Seth Rogen spelar journalisten Fred Flarsky som drivs av att få rapportera sanningen och därför kommer med en hel del kritiska och granskande artiklar som biter till där det behövs. I inledningen av filmen har han infiltrerat en nynazistisk organisation som tror att han är en av dem. Lögnen avslöjas och Fred får under smärtsamma förhållanden fly för sitt liv. Väl tillbaka på tidningsredaktionen får han veta att tidningen köpts upp av mediemogulen Parker Wembley (Andy Serkis i en sjusärdeles mask!), en person Fred tidigare har granskat för sin förflackning av media. Det blir droppen och han säger upp sig.
Parallellt har vi stiftat bekantskap med Charlotte Field (Charlize Theron), den yngsta utrikesministern någonsin. Hon jobbar under president Chambers (Bob Odenkirk) som är en skådespelare som spelat en populär president i en tv-serie och på den vägen blivit den verkliga presidenten. Nu har han tröttnat och avslöjar att han inte kommer att kandidera för omval utan i stället satsa på en filmkarriär. Men han lovar att stödja Charlotte om hon vill kandidera till att bli president. Och det vill hon förstås.
Fred och Charlottes vägar korsas på en fest och det är inte första gången det hänt. De är nämligen barndomskamrater och återföreningen leder till att Charlotte erbjuder Fred ett jobb som talskrivare, något som hennes övriga stab direkt vänder sig mot. Men Charlotte står på sig. Hon gillar Freds sätt att skriva och att han påminner henne om vad som var hennes drivkraft som ung. Hon gillar honom, och han gillar henne och det dröjer inte länge innan känslorna tar över. Men kan en toppolitiker ha en relation med en sådan som Fred i det offentliga? Vad händer när relationen används som ett hot mot hennes framtida karriär?
Som jag skrev redan i inledningen är filmen riktigt kul och det finns en del svenska inslag i filmen som både roar och irriterar. Alexander Skarsgård spelar Kanadas snygga premiärminister som är ett ultimat kärleksintresse för Charlotte. Roxette-låten "It must have been love" har en stor betydelse i filmen (och ger den därmed en tydlig koppling till "Pretty Woman") och även Robyns "Dancing on my own" spelas mot slutet. Detta ställs i kontrast med ett besök i "Stockholm" som mer känns som de schweiziska alperna korsat med Norrland. Det är pinsamt dåligt gjort och jag hoppas på något vis att det är gjort ironiskt med jag är rädd att det inte är så.
Strunt samma: "Long Shot" är en lyckad modern komedi med tydliga passningar till det politiska klimat som råder i USA under President Donald Trump. Både Odenkirks president och Serkis mediemogul är uppenbara varianter av Trump. Samtidigt lyckas manusförfattarna få in en tanke om att motsatta åsikter inte nödvändigtvis behöver leda till omöjliga relationer. Det är små finesser här och där i filmen som gör att den blir en väldigt lyckad komedi med både hjärta och hjärna.
Seth Rogen spelar journalisten Fred Flarsky som drivs av att få rapportera sanningen och därför kommer med en hel del kritiska och granskande artiklar som biter till där det behövs. I inledningen av filmen har han infiltrerat en nynazistisk organisation som tror att han är en av dem. Lögnen avslöjas och Fred får under smärtsamma förhållanden fly för sitt liv. Väl tillbaka på tidningsredaktionen får han veta att tidningen köpts upp av mediemogulen Parker Wembley (Andy Serkis i en sjusärdeles mask!), en person Fred tidigare har granskat för sin förflackning av media. Det blir droppen och han säger upp sig.
Parallellt har vi stiftat bekantskap med Charlotte Field (Charlize Theron), den yngsta utrikesministern någonsin. Hon jobbar under president Chambers (Bob Odenkirk) som är en skådespelare som spelat en populär president i en tv-serie och på den vägen blivit den verkliga presidenten. Nu har han tröttnat och avslöjar att han inte kommer att kandidera för omval utan i stället satsa på en filmkarriär. Men han lovar att stödja Charlotte om hon vill kandidera till att bli president. Och det vill hon förstås.
Fred och Charlottes vägar korsas på en fest och det är inte första gången det hänt. De är nämligen barndomskamrater och återföreningen leder till att Charlotte erbjuder Fred ett jobb som talskrivare, något som hennes övriga stab direkt vänder sig mot. Men Charlotte står på sig. Hon gillar Freds sätt att skriva och att han påminner henne om vad som var hennes drivkraft som ung. Hon gillar honom, och han gillar henne och det dröjer inte länge innan känslorna tar över. Men kan en toppolitiker ha en relation med en sådan som Fred i det offentliga? Vad händer när relationen används som ett hot mot hennes framtida karriär?
Som jag skrev redan i inledningen är filmen riktigt kul och det finns en del svenska inslag i filmen som både roar och irriterar. Alexander Skarsgård spelar Kanadas snygga premiärminister som är ett ultimat kärleksintresse för Charlotte. Roxette-låten "It must have been love" har en stor betydelse i filmen (och ger den därmed en tydlig koppling till "Pretty Woman") och även Robyns "Dancing on my own" spelas mot slutet. Detta ställs i kontrast med ett besök i "Stockholm" som mer känns som de schweiziska alperna korsat med Norrland. Det är pinsamt dåligt gjort och jag hoppas på något vis att det är gjort ironiskt med jag är rädd att det inte är så.
Strunt samma: "Long Shot" är en lyckad modern komedi med tydliga passningar till det politiska klimat som råder i USA under President Donald Trump. Både Odenkirks president och Serkis mediemogul är uppenbara varianter av Trump. Samtidigt lyckas manusförfattarna få in en tanke om att motsatta åsikter inte nödvändigtvis behöver leda till omöjliga relationer. Det är små finesser här och där i filmen som gör att den blir en väldigt lyckad komedi med både hjärta och hjärna.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Jonathan Levine som tidigare gjort "50/50" där Seth Rogen gjorde den ena huvudrollen. Det var också en komedi med lite botten under skämten. Andra filmer som Levine regisserat är bland annat "All the boys love Mandy Lane", "Warm Bodies" och "The Night Before".
2. Storyn kommer från Dan Sterling som skrivit manuset ihop med Liz Hannah. Hon har tidigare skrivit bland annat "The Post" och några avsnitt av "Mindhunter - Säsong 2" medan han bland annat jobbade med "South Park - Säsong 1". Det finns kanske en logik i att de landade i "Long Shot".
3. Det skämtas en del i filmen om skådespelare som tar det svåra steget från tv till film (utifrån president Chambers önskan om att utveckla sin karriär). En som tagit detta steg är just Seth Rogen.
2. Storyn kommer från Dan Sterling som skrivit manuset ihop med Liz Hannah. Hon har tidigare skrivit bland annat "The Post" och några avsnitt av "Mindhunter - Säsong 2" medan han bland annat jobbade med "South Park - Säsong 1". Det finns kanske en logik i att de landade i "Long Shot".
3. Det skämtas en del i filmen om skådespelare som tar det svåra steget från tv till film (utifrån president Chambers önskan om att utveckla sin karriär). En som tagit detta steg är just Seth Rogen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
