Succeteam dammar av Dracula
FILMENFörfattarparet Mark Gatiss och Steven Moffat har en bra meritlista där de blåst nytt liv i klassiska litterära karaktärer. Moffat gjorde först "Jekyll" (2007) om den tudelade Doktor Jekyll/Mr Hyde och tillsammans med Gatiss blev det sedan succéserien "Sherlock" (2010-). Nu har de - ursäkta ordvitsen - satt sina tänder i Bram Stokers "Dracula" i en miniserie som följer samma format som "Sherlock", det vill säga tre långfilmslånga avsnitt som både är individuella och hänger ihop. Avsnitten skiljer sig även i form från varandra och det är något som jag också jag känner igen från "Sherlock". Som tittare är inget givet utan vad som helst kan hända. Lekfullheten och överraskningsmomenten gillar jag skarpt.
Rollen som Dracula spelas denna gång av dansken Claes Bang, känd från Ruben Östlunds "The Square" och han är väldigt övertygande och bra som den eleganta greven. I inledningen av avsnitt ett är greven dock inte så speciellt elegant. Gammal och skröplig tar han emot juristen Jonathan Harker (John Heffernan) i sitt transsylvanska slott. Året är 1897 och meningen är att Jonathan ska utbilda greven i brittiska seder och det engelska språket inför en resa till England. Föga inser Jonathan att utbildningen görs genom att greve Dracula dricker hans blod och därmed får i sig näring, kunskap och liv. Medan greven blir yngre och fräschare blir Jonathan allt sämre och svagare.
Narrativet bryts av med ett förhör av en påtagligt påverkad Jonathan som lyckats rymma till ett kloster. Den som förhörde honom är ingen annan Agatha van Helsing (Dolly Wells) som har förklarliga skäl vet en hel del om greve Dracula. Avsnitt två skildrar Draculas långa båtresa till England där alla andra passagerare snabbt blir varse om att de reser tillsammans med en vampyr och i det tredje avsnittet har Dracula kommit till England, men vilket England är det? Eller snarare: När, är det?
Det är en väldigt välgjord miniserie både när det kommer till det visuella och på manusplanet. Det är intrikat vävda historier där det som berättas inte enbart berättas för tittaren utan även för en karaktär, till större delen Agatha van Helsing. Avsnitt två är väldigt mycket en lång och intim dialog mellan henne och Dracula och kemin mellan skådespelarna och karaktärerna är påtaglig. Sen är det förstås en skräckhistoria med allt vad det innebär. I det här fallet är det rätt så mycket slafs som nästan tenderar att bli splatter, vilket gör att det finns ett absurt komiskt lager i berättelsen. Det är förstås inte konstigt med tanke på Mark Gatiss bakgrund i "League of Gentlemen" som kombinerade humor och skräck på sitt speciella sätt. För mig är det väldigt lätt att se spår av det i "Dracula".
Åter till Claes Bang för en stund: Jag gillar att han börjar dyka upp i allt fler internationella sammanhang. Han är väldigt bra här och med skandinaviska ögon är det alltid kul att när skådespelare avancerar.
Det enda jag inte riktigt gillar är avsnittslängderna. Det krävs en del psykologiskt till att motivera sig att se tre långfilmer för att komma igenom en miniserie. Sex trekvartslånga avsnitt hade inte känts lika besvärligt. Nu ska jag dock poängtera att högst personliga anledningar gjorde att jag fick se "Dracula" i kortare stötar, så jag kan inte påstå att formatet är varken fel eller dåligt.
Rollen som Dracula spelas denna gång av dansken Claes Bang, känd från Ruben Östlunds "The Square" och han är väldigt övertygande och bra som den eleganta greven. I inledningen av avsnitt ett är greven dock inte så speciellt elegant. Gammal och skröplig tar han emot juristen Jonathan Harker (John Heffernan) i sitt transsylvanska slott. Året är 1897 och meningen är att Jonathan ska utbilda greven i brittiska seder och det engelska språket inför en resa till England. Föga inser Jonathan att utbildningen görs genom att greve Dracula dricker hans blod och därmed får i sig näring, kunskap och liv. Medan greven blir yngre och fräschare blir Jonathan allt sämre och svagare.
Narrativet bryts av med ett förhör av en påtagligt påverkad Jonathan som lyckats rymma till ett kloster. Den som förhörde honom är ingen annan Agatha van Helsing (Dolly Wells) som har förklarliga skäl vet en hel del om greve Dracula. Avsnitt två skildrar Draculas långa båtresa till England där alla andra passagerare snabbt blir varse om att de reser tillsammans med en vampyr och i det tredje avsnittet har Dracula kommit till England, men vilket England är det? Eller snarare: När, är det?
Det är en väldigt välgjord miniserie både när det kommer till det visuella och på manusplanet. Det är intrikat vävda historier där det som berättas inte enbart berättas för tittaren utan även för en karaktär, till större delen Agatha van Helsing. Avsnitt två är väldigt mycket en lång och intim dialog mellan henne och Dracula och kemin mellan skådespelarna och karaktärerna är påtaglig. Sen är det förstås en skräckhistoria med allt vad det innebär. I det här fallet är det rätt så mycket slafs som nästan tenderar att bli splatter, vilket gör att det finns ett absurt komiskt lager i berättelsen. Det är förstås inte konstigt med tanke på Mark Gatiss bakgrund i "League of Gentlemen" som kombinerade humor och skräck på sitt speciella sätt. För mig är det väldigt lätt att se spår av det i "Dracula".
Åter till Claes Bang för en stund: Jag gillar att han börjar dyka upp i allt fler internationella sammanhang. Han är väldigt bra här och med skandinaviska ögon är det alltid kul att när skådespelare avancerar.
Det enda jag inte riktigt gillar är avsnittslängderna. Det krävs en del psykologiskt till att motivera sig att se tre långfilmer för att komma igenom en miniserie. Sex trekvartslånga avsnitt hade inte känts lika besvärligt. Nu ska jag dock poängtera att högst personliga anledningar gjorde att jag fick se "Dracula" i kortare stötar, så jag kan inte påstå att formatet är varken fel eller dåligt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Mark Gatiss dyker upp i det sista avsnittet i en liten men viktig roll som den välkända Dracula-karaktären Renfield. Mark Gatiss är väldigt bra på att med små gester ge karaktär till sina roller.
2. Mer "Dracula"? Dörren är officiellt inte stängd, men serien har ett slut som känns ganska definitivt. Men man kan ju alltid blicka bakåt, för enligt den här serien finns det 500 Dracula-år att utforska...
3. De exteriöra bilderna av Draculas slott är Orava Castle i Slovakien. Ett slott med viss vampyrfilmshistoria. Det användes nämligen redan 1922 i klassikern "Nosferatu".
2. Mer "Dracula"? Dörren är officiellt inte stängd, men serien har ett slut som känns ganska definitivt. Men man kan ju alltid blicka bakåt, för enligt den här serien finns det 500 Dracula-år att utforska...
3. De exteriöra bilderna av Draculas slott är Orava Castle i Slovakien. Ett slott med viss vampyrfilmshistoria. Det användes nämligen redan 1922 i klassikern "Nosferatu".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
