Ett rätt lyckat vansinnesprojekt
FILMENDe flesta skådespelare som tar steget till att börja regissera gör det vanligtvis med ett försiktigt litet kliv. Kanske ett avsnitt i en tv-serie eller med en indiefilm. "Mesigt" tänkte kanske Woody Harrelson och valde en definitivt mer riskabel utmaning till sin debut. Delvis självbiografiska "Lost in London" är inte enbart gjord i en enda lång tagning, den hade dessutom sin premiär samtidigt som den filmades! Det fanns alltså bara en enda chans att göra filmen och göra den rätt. Snacka om våghalsigt!
På sätt och vis är det lite synd att detta är en del av filmens selling point för det är lätt att som tittare sitta och leta fel eller misstag. Men jag måste säga att det inte alls känns som att filmen är gjord så som den är gjord. Det finns ingenting som avslöjar det, till exempel dåligt ljud eller en spegling av filmteamet i ett ett fönster, utan det känns som en helt vanlig film. Storyn har visserligen tvingats anpassas lite till formatet och det märks lite grann. Om det skulle varit en vanligt gjord film som skulle ge illusionen av en lång tagning (som "Birdman") hade förstås vissa scener och bitar gjorts annorlunda. Men nu är det inte så och faktum är att filmen håller ihop väldigt väl trots allt.
Jag skrev "delvis självbiografiska" i första paragrafen. Delar av filmen är dokumenterat sanna, men hur mycket vet jag inte. Woody Harrelson spelar sig själv i början av 2000-talet då han är med i en pjäs i West End. Det är ingen braksuccé och stora delar av den fåhövdade publiken sover sig igenom den. Filmen tar sin start under applådtacket och Woodys nästa hållpunkt under kvällen är att träffa sin familj på en restaurang. På väg dit får han veta att han är omslagspojke på en tabloid där det med obeskrivlig tydlighet framgår att han varit otrogen mot sin fru Laura (Eleanor Matsuura) med inte mindre än tre kvinnor samtidigt.
Aj aj aj... Väl på restaurangen försöker Woody mörka vad som hänt och det går väldigt bra tills sanningen kommer fram och det av naturliga skäl blir dålig stämning. Samtidigt blir Woody inbjuden av någon sorts prins att följa med på klubb och ta en drink och det blir starten på en kväll och natt där problem efter problem staplas på hög. "Det känns som jag håller på att bli testad", säger Woody vid ett tillfälle och det kan man hålla med om.
Det här är en sådan där typ av film där man bara får sätta sig ned och följa med på resan. Som tidigare sagt blir storyn lite lidande men inte så vidare värst mycket. Det som imponerar mest på mig är att skådespelet är av en jämn och bra kvalitet. Det framgår av kompletterande information att filmen kunde repas i små stötar och att det var komplicerade problem att lösa ända in i det sista. Kanske var själva filmatiseringen den enda gången den framfördes i sin helhet och då blir skådespelet ännu mer imponerande. Owen Wilson dyker upp en bit in i filmen som sig själv och samspelet med Woody är bra, där de till stor del hackar på varandras förflutna. Det finns en självironi i historien som är befriande på sitt sätt och det är en av de små pusselbitar som gör "Lost in London" till en kul filmupplevelse.
Det är ändå lite roligt med sådana här vansinnesprojekt, speciellt när slutresultatet blir lyckat.
På sätt och vis är det lite synd att detta är en del av filmens selling point för det är lätt att som tittare sitta och leta fel eller misstag. Men jag måste säga att det inte alls känns som att filmen är gjord så som den är gjord. Det finns ingenting som avslöjar det, till exempel dåligt ljud eller en spegling av filmteamet i ett ett fönster, utan det känns som en helt vanlig film. Storyn har visserligen tvingats anpassas lite till formatet och det märks lite grann. Om det skulle varit en vanligt gjord film som skulle ge illusionen av en lång tagning (som "Birdman") hade förstås vissa scener och bitar gjorts annorlunda. Men nu är det inte så och faktum är att filmen håller ihop väldigt väl trots allt.
Jag skrev "delvis självbiografiska" i första paragrafen. Delar av filmen är dokumenterat sanna, men hur mycket vet jag inte. Woody Harrelson spelar sig själv i början av 2000-talet då han är med i en pjäs i West End. Det är ingen braksuccé och stora delar av den fåhövdade publiken sover sig igenom den. Filmen tar sin start under applådtacket och Woodys nästa hållpunkt under kvällen är att träffa sin familj på en restaurang. På väg dit får han veta att han är omslagspojke på en tabloid där det med obeskrivlig tydlighet framgår att han varit otrogen mot sin fru Laura (Eleanor Matsuura) med inte mindre än tre kvinnor samtidigt.
Aj aj aj... Väl på restaurangen försöker Woody mörka vad som hänt och det går väldigt bra tills sanningen kommer fram och det av naturliga skäl blir dålig stämning. Samtidigt blir Woody inbjuden av någon sorts prins att följa med på klubb och ta en drink och det blir starten på en kväll och natt där problem efter problem staplas på hög. "Det känns som jag håller på att bli testad", säger Woody vid ett tillfälle och det kan man hålla med om.
Det här är en sådan där typ av film där man bara får sätta sig ned och följa med på resan. Som tidigare sagt blir storyn lite lidande men inte så vidare värst mycket. Det som imponerar mest på mig är att skådespelet är av en jämn och bra kvalitet. Det framgår av kompletterande information att filmen kunde repas i små stötar och att det var komplicerade problem att lösa ända in i det sista. Kanske var själva filmatiseringen den enda gången den framfördes i sin helhet och då blir skådespelet ännu mer imponerande. Owen Wilson dyker upp en bit in i filmen som sig själv och samspelet med Woody är bra, där de till stor del hackar på varandras förflutna. Det finns en självironi i historien som är befriande på sitt sätt och det är en av de små pusselbitar som gör "Lost in London" till en kul filmupplevelse.
Det är ändå lite roligt med sådana här vansinnesprojekt, speciellt när slutresultatet blir lyckat.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En scen fick delvis improviseras då en skådespelare var lite sen. Givetvis är detta inget som märks.
2. Martin McCann spelar en ung irländsk polis som är ett stort fan av Bono. I "Killing Bono" spelade McCann just Bono.
3. Och ja, det är Bono som röstspelar sig själv i scenen där polisen pratar i telefon med honom.
2. Martin McCann spelar en ung irländsk polis som är ett stort fan av Bono. I "Killing Bono" spelade McCann just Bono.
3. Och ja, det är Bono som röstspelar sig själv i scenen där polisen pratar i telefon med honom.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
