Mode, makt, manipulation och familj
FILMENNär det gäller verklighetsbaserade filmer är det emellanåt ganska givande att inte veta någonting om just den verklighet filmen baseras på. Så är fallet för mig och den Ridley Scott-regisserade "House of Gucci". Jag vet inte vad som väntar och om det är så att jag faktiskt någon gång känt till de verkliga händelserna så har jag glömt dem. Alltså är det med en trivsam ovisshet jag bänkar mig framför tv:n. Dock är det med tanke på hur filmen börjar ganska lätt att dra slutsatser om hur den ska sluta.
Vi börjar i Milano 1978. Man kan säga att allting startar på en fest. Det är där Maurizio (Adam Driver) träffar Patrizia (Lady Gaga). Han bär efternamnet Gucci och är en av modefamiljens arvtagare. Hon är dotter till en åkeriägare. De kommer från två helt olika världar men Patrizia vet att hon vill vara i Maurizios. Efter det lilla fumliga första mötet ser hon till att "slumpmässigt" stöta ihop med honom igen och det leder till att de börjar träffas som ett par. Mauritius far Rodolfo (Jeremy Irons) gläds åt att hans blyga och småfumliga son träffat någon, men accepterar verkligen inte att hon ska komma in i familjen på riktigt. Så pappan bryter bandet med sonen och den förmögna arvtagaren gifter sig med den fattiga arbetarflickan.
Nyheten om giftermålet når Maurizios farbror Aldo (Al Pacino) som driver företaget från New York och han är betydligt mer positiv till att favoritbrorsonen träffat någon. Aldo har en egen son, Pablo (Jared Leto) som han tycker är en komplett idiot, och har därför större förhoppningar för Maurizio. Patrizia förälskas av den Guccivärld hon bjuds in i och driver på Maurizio att acceptera Aldos jobberbjudande. Maurizio lockas å sin sida av de jordnära och traditionella grunder som skapat företaget - även om historien förvanskats under åren - men på sikt ska han lära sig ett och annat om Guccis, och framför allt farbrorns verkliga värderingar.
Patrizia växer in i rollen som Gucci-hustru och Maurizio växer som företagare och när Rodolfo dör ärver han nästan allting. Men med pengarna kommer problemen och konflikterna med den andra stora aktieägaren: Aldo. Inte oväntat är det Patrizia som driver på om en förändring.
Jag ska nog inte gå in djupare i historien med hänsyn till de som kommit till filmen med lika blanka förkunskaper som jag. Det skadar inte, och historien är intressant och lite spännande. Det handlar om en 2,5-timmarsfilm, men jag upplevde inte riktigt att den var så lång, och det är ju ett bra betyg. Samtidigt kan jag ledsna lite på elefantsjukan bland moderna filmer där två och en halv är det nya en och en halv, så någon halvtimme hade kanske kunnat trimmas bort för en lite tajtare filmupplevelse.
Viss kritik som jag snappade upp när filmen kom på bio var den överdrivna brytningen på karaktärernas engelska. Till att börja med är det aningens märkligt att karaktärerna pratar som Super Mario i inledningen av filmen då de är i Milano och verkligen inte har någon anledning att prata engelska alls, men ju längre filmen går, ju mer blir det som en liten egen prägel på det hela. Lite fjantigt, men ändå charmigt på något vis.
Inte så tokigt och skådespelarstallet som frontar filmens omslag gör ett stabilt arbete i sina insatser.
Vi börjar i Milano 1978. Man kan säga att allting startar på en fest. Det är där Maurizio (Adam Driver) träffar Patrizia (Lady Gaga). Han bär efternamnet Gucci och är en av modefamiljens arvtagare. Hon är dotter till en åkeriägare. De kommer från två helt olika världar men Patrizia vet att hon vill vara i Maurizios. Efter det lilla fumliga första mötet ser hon till att "slumpmässigt" stöta ihop med honom igen och det leder till att de börjar träffas som ett par. Mauritius far Rodolfo (Jeremy Irons) gläds åt att hans blyga och småfumliga son träffat någon, men accepterar verkligen inte att hon ska komma in i familjen på riktigt. Så pappan bryter bandet med sonen och den förmögna arvtagaren gifter sig med den fattiga arbetarflickan.
Nyheten om giftermålet når Maurizios farbror Aldo (Al Pacino) som driver företaget från New York och han är betydligt mer positiv till att favoritbrorsonen träffat någon. Aldo har en egen son, Pablo (Jared Leto) som han tycker är en komplett idiot, och har därför större förhoppningar för Maurizio. Patrizia förälskas av den Guccivärld hon bjuds in i och driver på Maurizio att acceptera Aldos jobberbjudande. Maurizio lockas å sin sida av de jordnära och traditionella grunder som skapat företaget - även om historien förvanskats under åren - men på sikt ska han lära sig ett och annat om Guccis, och framför allt farbrorns verkliga värderingar.
Patrizia växer in i rollen som Gucci-hustru och Maurizio växer som företagare och när Rodolfo dör ärver han nästan allting. Men med pengarna kommer problemen och konflikterna med den andra stora aktieägaren: Aldo. Inte oväntat är det Patrizia som driver på om en förändring.
Jag ska nog inte gå in djupare i historien med hänsyn till de som kommit till filmen med lika blanka förkunskaper som jag. Det skadar inte, och historien är intressant och lite spännande. Det handlar om en 2,5-timmarsfilm, men jag upplevde inte riktigt att den var så lång, och det är ju ett bra betyg. Samtidigt kan jag ledsna lite på elefantsjukan bland moderna filmer där två och en halv är det nya en och en halv, så någon halvtimme hade kanske kunnat trimmas bort för en lite tajtare filmupplevelse.
Viss kritik som jag snappade upp när filmen kom på bio var den överdrivna brytningen på karaktärernas engelska. Till att börja med är det aningens märkligt att karaktärerna pratar som Super Mario i inledningen av filmen då de är i Milano och verkligen inte har någon anledning att prata engelska alls, men ju längre filmen går, ju mer blir det som en liten egen prägel på det hela. Lite fjantigt, men ändå charmigt på något vis.
Inte så tokigt och skådespelarstallet som frontar filmens omslag gör ett stabilt arbete i sina insatser.
EXTRAMATERIALET
Ingenting. Väldigt märkligt.
TRE SAKER
1. Kameleonten Jared Leto är helt otrolig som Pablo Gucci, en karaktär som inte har några som helst likheter med Leto utseendemässigt. Filmens smink- och maskavdelning har fått gått loss ordentligt och förvandlat Leto till oigenkännlighet. Otroligt bra. Och jämför man med foton på de verkliga personerna är det också väldigt likt. Övriga skådespelare är mer naturligt lika sina förebilder och har inte behövt genomgå lika avancerade förvandlingar.
2. Jag tycker att det borde vara mer regel än undantag att skiva ut årtal i filmer som täcker ganska långa perioder. Nu får man sitta och gissa lite och plocka upp ledtrådar från bland annat frisyrsförändringar för att landa i rätt årtal. Klädmässigt handlar det mycket om kostymer och dräkter som ändå är hyfsat tidlösa kan jag tycka, i alla fall när det gäller under 80-talet plus/minus några år.
3. I filmen får Patrizia och Maurizio en dotter. I verkligheten hade de två. Någon förklaring till varför bara en är med i filmen har jag inte hittat.
2. Jag tycker att det borde vara mer regel än undantag att skiva ut årtal i filmer som täcker ganska långa perioder. Nu får man sitta och gissa lite och plocka upp ledtrådar från bland annat frisyrsförändringar för att landa i rätt årtal. Klädmässigt handlar det mycket om kostymer och dräkter som ändå är hyfsat tidlösa kan jag tycka, i alla fall när det gäller under 80-talet plus/minus några år.
3. I filmen får Patrizia och Maurizio en dotter. I verkligheten hade de två. Någon förklaring till varför bara en är med i filmen har jag inte hittat.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
