Obalans i splatterskojet
FILMENDen stora grejen med "The Monkey" är mötet mellan två kungligheter inom skräck. Osgood "Oz" Perkins, med "Longlegs" i bagaget är ju som många känner till son till Anthony Perkins som skrivit in sig i skräckhistoriken som Norman Bates i "Psycho". En annan som bokstavligt talat skrivit in sig i skräckhistoriken är Stephen King som författat den novell som ligger till grund för denna film. King skrev novellen för hand någon gång i början av 80-talet när han var i New York för ett möte med sitt förlag och fick syn på en man som sålde leksaksapor som slog ihop cymbaler när man skruvade upp dem. Det räckte för att väcka idén till en novell på ungefär 40 sidor.
40 år efter att novellen mötte sin stora publik i samlingen "Skeleton Crew" - som på svenska döpts efter novellen, fantastiska "Den förskräckliga apan" - blir den filmad av Perkins och om han tagit med sig något nytt till den stora omfattande världen av Stephen King-filmatiseringar så är det att göra den första splatterfilmen efter en King-förlaga. "The Monkey" är ungefär hur Peter Jackson skulle gjort den hyfsat tätt inpå novellens ursprungliga publicering när nya zeeländaren utforskade splattergenren i trion "Bad Taste", "Meet the Feebles" och "Braindead".
Ja, alla dödsscener i "The Monkey" - och det är många - är spektakulära, överdrivna och "roliga" och det är väl just i en film om en förskräcklig apa som man kan ta ut svängarna åt det här hållet, men när splattret ska balanseras upp av en hyfsat normal grundhistoria så blir slutresultatet lite svajigt. Är man på helt rätt humör kan "The Monkey" vara det bästa man har sett, men för mig blir det mest en förbryllande resa där jag vill tycka mer om filmen än vad jag gör.
Många Kingfilmatiseringar brukar tolka förlagorna fritt. Häromåret kom "The Boogeyman", baserad på en annan ännu kortare novell, där ursprungstexten klarades av i en och en halv scen på fem minuter och sedan bestod resten av filmen av utfyllnad som inte hade någonting med novellen att göra. Så illa är det inte i "The Monkey". Även om storyn inte alls följer novellen så är den är så pass lik att jag känner igen mig även om en hel del ändrats eller skruvats till.
När tvillingarna Hal och Bill (Christian Convery) är i yngre tonåren hittar de en illa grinande apa som slår på en trumma på magen när man vrider på nyckeln i ryggen på den. Apan hittas bland deras försvunna pappas kvarlämnade saker och visar sig bära på någon sorts förbannelse för snart möter folk i deras närhet döden på de mest slumpartade och makabra vis. Bröderna är inte speciellt förtjusta i varandra och Bill mobbar Hal och får andra att mobba honom, och när Hal försöker få apan att döda Bill sker i stället något som förändrar deras liv totalt. Trots att de försökt förstöra apan dyker den upp hela tiden, som ny, och fortsätter med sina illdåd. Bröderna sänker ner apan i en brunn för att hålla den borta från - ja, allt.
25 år senare är bröderna separerade men när apans förbannelse återigen skördar nya offer hörs de för första gången på många år och Hal (Theo James) får återvända hem för att stoppa apan en gång för alla, men resan kompliceras av att Hal måste ta med sin son Petey (Colin O'Brien) som han är på väg att förlora vårdnaden om. Vad bättre sätt att stärka relationen än att åka in i en bokstavlig blodstorm?
Jag återkommer till känslan av att jag vill tycka mer om filmen än vad jag gör. Jag tycker inte illa om den, men jag har lite svårt att få balansen mellan splatterskojet och det andra att fungera. De spektakulära dödsfallen fungerar ett tag men sen blir det bara löjligare och löjligare. Hade det varit bättre om splattret tonats ner? Kanske. Hade filmen då blivit tråkigare? Kanske det också. Mina känslor för "The Monkey" är knepiga och det stör mig som Kingfan.
40 år efter att novellen mötte sin stora publik i samlingen "Skeleton Crew" - som på svenska döpts efter novellen, fantastiska "Den förskräckliga apan" - blir den filmad av Perkins och om han tagit med sig något nytt till den stora omfattande världen av Stephen King-filmatiseringar så är det att göra den första splatterfilmen efter en King-förlaga. "The Monkey" är ungefär hur Peter Jackson skulle gjort den hyfsat tätt inpå novellens ursprungliga publicering när nya zeeländaren utforskade splattergenren i trion "Bad Taste", "Meet the Feebles" och "Braindead".
Ja, alla dödsscener i "The Monkey" - och det är många - är spektakulära, överdrivna och "roliga" och det är väl just i en film om en förskräcklig apa som man kan ta ut svängarna åt det här hållet, men när splattret ska balanseras upp av en hyfsat normal grundhistoria så blir slutresultatet lite svajigt. Är man på helt rätt humör kan "The Monkey" vara det bästa man har sett, men för mig blir det mest en förbryllande resa där jag vill tycka mer om filmen än vad jag gör.
Många Kingfilmatiseringar brukar tolka förlagorna fritt. Häromåret kom "The Boogeyman", baserad på en annan ännu kortare novell, där ursprungstexten klarades av i en och en halv scen på fem minuter och sedan bestod resten av filmen av utfyllnad som inte hade någonting med novellen att göra. Så illa är det inte i "The Monkey". Även om storyn inte alls följer novellen så är den är så pass lik att jag känner igen mig även om en hel del ändrats eller skruvats till.
När tvillingarna Hal och Bill (Christian Convery) är i yngre tonåren hittar de en illa grinande apa som slår på en trumma på magen när man vrider på nyckeln i ryggen på den. Apan hittas bland deras försvunna pappas kvarlämnade saker och visar sig bära på någon sorts förbannelse för snart möter folk i deras närhet döden på de mest slumpartade och makabra vis. Bröderna är inte speciellt förtjusta i varandra och Bill mobbar Hal och får andra att mobba honom, och när Hal försöker få apan att döda Bill sker i stället något som förändrar deras liv totalt. Trots att de försökt förstöra apan dyker den upp hela tiden, som ny, och fortsätter med sina illdåd. Bröderna sänker ner apan i en brunn för att hålla den borta från - ja, allt.
25 år senare är bröderna separerade men när apans förbannelse återigen skördar nya offer hörs de för första gången på många år och Hal (Theo James) får återvända hem för att stoppa apan en gång för alla, men resan kompliceras av att Hal måste ta med sin son Petey (Colin O'Brien) som han är på väg att förlora vårdnaden om. Vad bättre sätt att stärka relationen än att åka in i en bokstavlig blodstorm?
Jag återkommer till känslan av att jag vill tycka mer om filmen än vad jag gör. Jag tycker inte illa om den, men jag har lite svårt att få balansen mellan splatterskojet och det andra att fungera. De spektakulära dödsfallen fungerar ett tag men sen blir det bara löjligare och löjligare. Hade det varit bättre om splattret tonats ner? Kanske. Hade filmen då blivit tråkigare? Kanske det också. Mina känslor för "The Monkey" är knepiga och det stör mig som Kingfan.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Innan jag såg filmen funderade jag på om Osgood Perkins skulle smyga in några påskägg för Kingfansen och det vill jag påstå att han gör. Hal och Bills pappa försvann när han sa att han skulle gå och köpa cigaretter, och det är exakt hur Stephen Kings pappa Donald försvann när King var två år gammal. En karaktär bär namnet Annie Wilkes precis som huvudpersonen i "Lida". Ett sista lite svagare påskägg är att Hal och Bill flyttar till Maine som är en stat starkt sammankopplad med King.
2. Tvillingarnas pappa figurerar i filmens öppningsscen och spelas lite oväntat av Adam Scott. Scott är inte den enda namnkunniga skådespelaren som gör en förvånansvärt liten roll. Elijah Wood spelar Hals exfrus nya man.
3. I en roll som tvillingarnas ingifta morbror Chip syns självaste Osgood Perkins.
2. Tvillingarnas pappa figurerar i filmens öppningsscen och spelas lite oväntat av Adam Scott. Scott är inte den enda namnkunniga skådespelaren som gör en förvånansvärt liten roll. Elijah Wood spelar Hals exfrus nya man.
3. I en roll som tvillingarnas ingifta morbror Chip syns självaste Osgood Perkins.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
