Alienfranchisen blir jordnära
FILMENNär jag börjar titta på "Alien: Earth", den första tv-serien i Alien-franchisen funderar jag på när i kronologin den ska utspela sig, då det ändå är en relevant och viktig fråga. Det visar sig att den utspelar sig år 2120 vilket är på position tre i den just nu åtta platser långa kronologin: "Prometheus" (2093), "Alien: Covenant" (2104), "Alien: Earh" (2120), "Alien" (2122), "Alien: Romulus" (2142), "Aliens - Återkomsten (2179), "Alien³" (2179) och "Alien: Återuppstår" (2381).
Trots att serien ligger så pass nära originalfilmen från 1979 finns det inga direkta kopplingar utöver att företaget Weyland-Yutani nämns och att interiören på skeppet Maginot liknar Nostromo. Nu lät det nästan som att "Alien: Earth" är fristående och så är det inte, det finns så klart Facehuggers, Chestbursters, Xenomorphs och en rad nya monster, och annat som vi känner igen från franchisen. Den stora skillnaden är att serien utspelar sig på jorden, i alla fall till större delen.
Man kan säga att serien har två olika spår som sammanstrålar. Den ena handlar om skeppet Maginot som på uppdrag av Weyland-Yutani - ett av de fem företag som styr jorden och övriga kolonier i rymden - samlat på sig utomjordiska organismer under en 65 år lång expedition, men på väg tillbaka mot jorden spårar det ur fullständigt och hela besättningen går åt utom cyborgen Morrow (Babou Ceesay) som helt enligt företagets önskan gör allt han kan för att skydda den dyrbara lasten. Krångel med skeppet gör att det kraschlandar i staden New Siam som ägs av konkurrerande företaget Prodigy, lett av underbarnet Boy Kavalier (Samuel Blenkin).
Han har investerat mycket pengar i en teknologi som kan överföra mänskligt medvetande till syntetiska varelser och därmed skapa hybrider. Han använder dödssjuka barn som återföds i vuxna kroppar enligt en Peter Pan-princip. Den första hybriden är Wendy (Sydney Chandler) som blir en ledare för de övriga "förlorade barnen". Wendy visar sig snabbt vara otroligt smart och det är också hon som tycker att hybriderna ska assistera i räddningsarbetet kring det kraschade fartyget, vilket så småningom leder till att Prodigy tar hand om alla utomjordiska organismer.
Detta leder till en rad konsekvenser. Dels är Weyland-Yutanis vd (Sandra Yi Sencindiver) oerhört angelägen om att få tillbaka sina organismer, medan Boy Kavalier anser att de numera är hans eftersom de kraschade i hans stad. Weyland-Yutani instruerar Morrow att göra allt som krävs för att få tillbaka dem, vilket han också gör. Dels påverkas hybriderna efter sin insats, på lite olika vis. För Wendys del handlade insatsen mycket om att rädda sin riktiga bror Joe Hermit (Alex Lawther) som jobbade som sjukvårdare och Joe hamnar nu i Prodigys våld på gott och ont. Dels börjar Prodigy forska på organismerna vilket aldrig är en bra idé. Samtidigt dras Wendy in i forskningen eftersom hon visar sig kunna kommunicera med organismerna, vilket är bra för henne och kanske sämre för alla andra.
Serien följer upplägget från de flesta "Alien"-filmerna - det vill säga att mänskligheten tror att de har kontroll, men det har de förstås inte alls...
Det tar några avsnitt innan jag känner mig helt hemma i serien men då börjar jag också verkligen att gilla den. Precis som "Alien: Romulus" är skräckkomponenten i mixen väldigt påtaglig och tilltalande, samtidigt som jag verkligen gillar att världen i franchisen blir större och mer omfattande genom att lägga serien på jorden. Detta delar jag med självaste Sigourney Weaver som hyllat serien med "What I admire about it is the scope is so much more profound than just an Alien movie. It's about our world and what's dominating the world in 100 years, and to me it's right on." Där är hon även inne på att seriens teman har relevans redan nu när vi börjar förlita oss på allt mer och mer AI oavsett om vi vill det eller inte.
En irriterande sak är beslutet att göra hybrider av barn då det innebär att vuxna personer ska spela lite omogna, truliga och barnsliga i vissa scener och det blir lite lätt fjantigt. Sydney Chandler fixar det bra eftersom hennes Wendy är avsevärt mer mogen än sina "syskon" men i några av de andra fallen blir det lite lätt irriterande. Speciellt när man ställer dessa gestaltningar mot de betydligt mer iskalla insatserna av Babou Ceesay, Adrian Edmondson och Timothy Olyphant. Här finns det inga barnsliga inslag!
Edmonson (Vyvyan från "Hemma värst"!) och Olyphant spelar två syntetiska varelser i Prodigys tjänst, Edmonson som Atom - Boys närmaste man - och Olyphant som Kirsh, chefsforskaren. Det är skönt med två veteraner i skådespelarstallet som gör riktigt bra insatser båda två.
I det stora hela gillar jag "Alien: Earth", kanske lite mer än vad jag trodde att jag skulle göra när serien bara vara ett namn utan innehåll. Jag är fascinerad över att en franchise som puttrat på i över 35 år och definitivt haft sina lågpunkter då och då ändå hittar nya sätt att utöka och förfina sin mytologi. Jag hoppas att serien får förnyat förtroende och kan återkomma med fler säsonger. Allt är verkligen inte sagt i denna omgång.
Trots att serien ligger så pass nära originalfilmen från 1979 finns det inga direkta kopplingar utöver att företaget Weyland-Yutani nämns och att interiören på skeppet Maginot liknar Nostromo. Nu lät det nästan som att "Alien: Earth" är fristående och så är det inte, det finns så klart Facehuggers, Chestbursters, Xenomorphs och en rad nya monster, och annat som vi känner igen från franchisen. Den stora skillnaden är att serien utspelar sig på jorden, i alla fall till större delen.
Man kan säga att serien har två olika spår som sammanstrålar. Den ena handlar om skeppet Maginot som på uppdrag av Weyland-Yutani - ett av de fem företag som styr jorden och övriga kolonier i rymden - samlat på sig utomjordiska organismer under en 65 år lång expedition, men på väg tillbaka mot jorden spårar det ur fullständigt och hela besättningen går åt utom cyborgen Morrow (Babou Ceesay) som helt enligt företagets önskan gör allt han kan för att skydda den dyrbara lasten. Krångel med skeppet gör att det kraschlandar i staden New Siam som ägs av konkurrerande företaget Prodigy, lett av underbarnet Boy Kavalier (Samuel Blenkin).
Han har investerat mycket pengar i en teknologi som kan överföra mänskligt medvetande till syntetiska varelser och därmed skapa hybrider. Han använder dödssjuka barn som återföds i vuxna kroppar enligt en Peter Pan-princip. Den första hybriden är Wendy (Sydney Chandler) som blir en ledare för de övriga "förlorade barnen". Wendy visar sig snabbt vara otroligt smart och det är också hon som tycker att hybriderna ska assistera i räddningsarbetet kring det kraschade fartyget, vilket så småningom leder till att Prodigy tar hand om alla utomjordiska organismer.
Detta leder till en rad konsekvenser. Dels är Weyland-Yutanis vd (Sandra Yi Sencindiver) oerhört angelägen om att få tillbaka sina organismer, medan Boy Kavalier anser att de numera är hans eftersom de kraschade i hans stad. Weyland-Yutani instruerar Morrow att göra allt som krävs för att få tillbaka dem, vilket han också gör. Dels påverkas hybriderna efter sin insats, på lite olika vis. För Wendys del handlade insatsen mycket om att rädda sin riktiga bror Joe Hermit (Alex Lawther) som jobbade som sjukvårdare och Joe hamnar nu i Prodigys våld på gott och ont. Dels börjar Prodigy forska på organismerna vilket aldrig är en bra idé. Samtidigt dras Wendy in i forskningen eftersom hon visar sig kunna kommunicera med organismerna, vilket är bra för henne och kanske sämre för alla andra.
Serien följer upplägget från de flesta "Alien"-filmerna - det vill säga att mänskligheten tror att de har kontroll, men det har de förstås inte alls...
Det tar några avsnitt innan jag känner mig helt hemma i serien men då börjar jag också verkligen att gilla den. Precis som "Alien: Romulus" är skräckkomponenten i mixen väldigt påtaglig och tilltalande, samtidigt som jag verkligen gillar att världen i franchisen blir större och mer omfattande genom att lägga serien på jorden. Detta delar jag med självaste Sigourney Weaver som hyllat serien med "What I admire about it is the scope is so much more profound than just an Alien movie. It's about our world and what's dominating the world in 100 years, and to me it's right on." Där är hon även inne på att seriens teman har relevans redan nu när vi börjar förlita oss på allt mer och mer AI oavsett om vi vill det eller inte.
En irriterande sak är beslutet att göra hybrider av barn då det innebär att vuxna personer ska spela lite omogna, truliga och barnsliga i vissa scener och det blir lite lätt fjantigt. Sydney Chandler fixar det bra eftersom hennes Wendy är avsevärt mer mogen än sina "syskon" men i några av de andra fallen blir det lite lätt irriterande. Speciellt när man ställer dessa gestaltningar mot de betydligt mer iskalla insatserna av Babou Ceesay, Adrian Edmondson och Timothy Olyphant. Här finns det inga barnsliga inslag!
Edmonson (Vyvyan från "Hemma värst"!) och Olyphant spelar två syntetiska varelser i Prodigys tjänst, Edmonson som Atom - Boys närmaste man - och Olyphant som Kirsh, chefsforskaren. Det är skönt med två veteraner i skådespelarstallet som gör riktigt bra insatser båda två.
I det stora hela gillar jag "Alien: Earth", kanske lite mer än vad jag trodde att jag skulle göra när serien bara vara ett namn utan innehåll. Jag är fascinerad över att en franchise som puttrat på i över 35 år och definitivt haft sina lågpunkter då och då ändå hittar nya sätt att utöka och förfina sin mytologi. Jag hoppas att serien får förnyat förtroende och kan återkomma med fler säsonger. Allt är verkligen inte sagt i denna omgång.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Seriens skapare och showrunner Noah Hawley har sagt att om "Alien: Earth" får positiv respons så kan det bli så att den direkt hakar i "Alien" efter några säsonger.
2. Varje avsnitt avslutas med olika låtar från hårdrock- och metal-världen, vilket är lite roligt för vi som gillar den musiken men även lite märkligt eftersom det inte riktigt stämmer med resten av känslan i serien. Hawley menar att låtarna är där för att förstärka cliffhangersluten genom att skjuta till en lite mer bombastisk arenakänsla.
3. Det är en rad nya monster i serien som vi inte sett i tidigare filmer där det otäckaste av dem alla ändå måste vara "ögat". Skönt nog har vi inte sett (ursäkta ordvitsen) det sista av det om serien får en fortsättning...
2. Varje avsnitt avslutas med olika låtar från hårdrock- och metal-världen, vilket är lite roligt för vi som gillar den musiken men även lite märkligt eftersom det inte riktigt stämmer med resten av känslan i serien. Hawley menar att låtarna är där för att förstärka cliffhangersluten genom att skjuta till en lite mer bombastisk arenakänsla.
3. Det är en rad nya monster i serien som vi inte sett i tidigare filmer där det otäckaste av dem alla ändå måste vara "ögat". Skönt nog har vi inte sett (ursäkta ordvitsen) det sista av det om serien får en fortsättning...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
