En flyende man trogen sin förlaga
FILMENDet finns en hel generation som tror att Arnold Schwarzenegger-frontade "The Running Man" från 1987 är originalhistorien som nu fått en väldigt märklig remake med Glen Powell i huvudrollen. Så är det inte. Båda bygger på Stephen King-romanen med samma namn, men 1987-filmen var en väldigt fri tolkning som bara behöll några få inslag från romanen medan den nya filmen är väldigt trogen sin förlaga. Jag, som är King-puritan, är ändå barnsligt förtjust i Schwarzenegger-filmen. Den är kult, men det var också ganska märkligt att se den med romanen i färskt minne. Filmen hade svensk biopremiär i juli 1988, en månad efter att boken kommit i översättningen "Den flyende mannen". Jag tror att jag såg filmen först när den kom på video men under alla omständigheter läste jag boken först.
En annan som delar min upplevelse är Edgar Wright - en filmskapare som jag älskat sedan första gången jag såg "Shaun of the Dead". Han läste romanen när han var 14 år gammal, strax innan den första filmatiseringen kom. Han fascinerades av att det gick att göra en annan typ av film från materialet, men fantiserade redan då om en mer romantrogen film och nästan 40 år senare har han gjort den.
Historien är en dystopi där skillnaderna mellan fattiga och rika är monumentala och allting styrs av det totalitära och lätt fascistoida The Network - politik, entreprenörskap och underhållning har flutit ihop i ett. Powell spelar arbetaren Ben Richards som fått sparken från flera av sina tidigare jobb på grund av "olydnad". När han inte kan köpa medicin till sitt sjuka barn beslutar han sig för att delta i något av de bisarra tävlingsprogram som roar tittare på tv. Det värsta av dem är The Running Man som nästan aldrig har haft en vinnare. Bara döda förlorare. Så desperat är inte Richards men i uttagningarna går det så bra att han väljs ut till The Running Man till hans frus (Jayme Lawson) stora sorg. Producenten Dan Killian (Josh Brolin) tror att Richards kan vinna spelet, men det kanske är bara något han säger.
Spelet går ut på att Richards och några andra deltagare ska fly och undvika att bli hittade - och avrättade - under 30 dagar. Mot sig har de allmänheten, som får pengar för att ange de tävlande, och några utvalda jägare som inte drar sig för att göra allt de kan för att ta fast de tävlande. Men Richards märker snabbt att spelet är riggat, med vilseledande information, manipulerade bilder och andra knep för att skapa "bra tv". Men Richards märker också att det finns en motståndsrörelse som behöver en gnista, och den gnistan är han.
Filmen är actionpackad men under all action finns ju även en del tänkvärda saker. Stephen King skrev romanen så tidigt som 1972. Han publicerade den först tio år senare under pseudonymen Richard Bachman och den skildrar en värld som tyvärr inte är jättelångt bort från verkligheten. Låt gå för att filmens verklighet har ännu större gap mellan klasserna och att ett nästan totalitärt företag styr både media och land - och där är vi inte riktigt än, men manipulerad media är till viss del redan här och källkritik är något som hör till det förflutna.
Precis som den andra King/Bachman-filmatiseringen "The Long Walk" är "The Running Man" som sagt väldigt trogen sin förlaga, men har några egna inslag och framför allt ett slut som inte stämmer överens med romanens. Här är väl det enda tillfället i filmen där jag på något sätt känner att Wright har fått kompromissa med sin egen vision och vad filmbolaget och producenter tyckt. Jag är ganska övertygad om att han skulle valt det mörka slutet från boken om han hade haft total kontroll över filmen, men det blev ett annat slut som utan att gå in på detaljer är lite för tillrättalagt och till och med lite slätstruket.
I övrigt finns det bara ett parti i filmen som jag har lite problem med och det är när Richards söker hjälp hos Wright-veteranen Michael Cera ("Scott Pilgrim vs The World") som bor i ett stort hus med sin kacklande och senila mamma. Dels är mamman aningens jobbig och dels blir det lite väl mycket "Ensam hemma"-vibbar när Ceras karaktär riggar en massa fällor när de tvingas lämna huset. Men sekvensen är i sitt sammanhang ganska kort så det är verkligen inget som sänker filmen.
Annars följer filmen alla moment i boken väl. Vissa sekvenser är otroligt spännande trots att man vet hur det ska gå och en del är roliga, utan att det är uppenbara skämt. Jag ler åt det lustmord Wright gjort på "The Kardashians" i ett tv-program som visas då och då under filmens gång, och jag myser åt påskäggsliknande referenser till King och den första filmatiseringen som är instoppade här och där.
Jag gillar ju Edgar Wright och tycker att han fått till en bra adaption, men det är ändå en del saker som inte riktigt går hem hos mig vid upprepade tittar. Det gör att "The Running Man" inte är en perfekt film, men ändå underhållande och genuin.
En annan som delar min upplevelse är Edgar Wright - en filmskapare som jag älskat sedan första gången jag såg "Shaun of the Dead". Han läste romanen när han var 14 år gammal, strax innan den första filmatiseringen kom. Han fascinerades av att det gick att göra en annan typ av film från materialet, men fantiserade redan då om en mer romantrogen film och nästan 40 år senare har han gjort den.
Historien är en dystopi där skillnaderna mellan fattiga och rika är monumentala och allting styrs av det totalitära och lätt fascistoida The Network - politik, entreprenörskap och underhållning har flutit ihop i ett. Powell spelar arbetaren Ben Richards som fått sparken från flera av sina tidigare jobb på grund av "olydnad". När han inte kan köpa medicin till sitt sjuka barn beslutar han sig för att delta i något av de bisarra tävlingsprogram som roar tittare på tv. Det värsta av dem är The Running Man som nästan aldrig har haft en vinnare. Bara döda förlorare. Så desperat är inte Richards men i uttagningarna går det så bra att han väljs ut till The Running Man till hans frus (Jayme Lawson) stora sorg. Producenten Dan Killian (Josh Brolin) tror att Richards kan vinna spelet, men det kanske är bara något han säger.
Spelet går ut på att Richards och några andra deltagare ska fly och undvika att bli hittade - och avrättade - under 30 dagar. Mot sig har de allmänheten, som får pengar för att ange de tävlande, och några utvalda jägare som inte drar sig för att göra allt de kan för att ta fast de tävlande. Men Richards märker snabbt att spelet är riggat, med vilseledande information, manipulerade bilder och andra knep för att skapa "bra tv". Men Richards märker också att det finns en motståndsrörelse som behöver en gnista, och den gnistan är han.
Filmen är actionpackad men under all action finns ju även en del tänkvärda saker. Stephen King skrev romanen så tidigt som 1972. Han publicerade den först tio år senare under pseudonymen Richard Bachman och den skildrar en värld som tyvärr inte är jättelångt bort från verkligheten. Låt gå för att filmens verklighet har ännu större gap mellan klasserna och att ett nästan totalitärt företag styr både media och land - och där är vi inte riktigt än, men manipulerad media är till viss del redan här och källkritik är något som hör till det förflutna.
Precis som den andra King/Bachman-filmatiseringen "The Long Walk" är "The Running Man" som sagt väldigt trogen sin förlaga, men har några egna inslag och framför allt ett slut som inte stämmer överens med romanens. Här är väl det enda tillfället i filmen där jag på något sätt känner att Wright har fått kompromissa med sin egen vision och vad filmbolaget och producenter tyckt. Jag är ganska övertygad om att han skulle valt det mörka slutet från boken om han hade haft total kontroll över filmen, men det blev ett annat slut som utan att gå in på detaljer är lite för tillrättalagt och till och med lite slätstruket.
I övrigt finns det bara ett parti i filmen som jag har lite problem med och det är när Richards söker hjälp hos Wright-veteranen Michael Cera ("Scott Pilgrim vs The World") som bor i ett stort hus med sin kacklande och senila mamma. Dels är mamman aningens jobbig och dels blir det lite väl mycket "Ensam hemma"-vibbar när Ceras karaktär riggar en massa fällor när de tvingas lämna huset. Men sekvensen är i sitt sammanhang ganska kort så det är verkligen inget som sänker filmen.
Annars följer filmen alla moment i boken väl. Vissa sekvenser är otroligt spännande trots att man vet hur det ska gå och en del är roliga, utan att det är uppenbara skämt. Jag ler åt det lustmord Wright gjort på "The Kardashians" i ett tv-program som visas då och då under filmens gång, och jag myser åt påskäggsliknande referenser till King och den första filmatiseringen som är instoppade här och där.
Jag gillar ju Edgar Wright och tycker att han fått till en bra adaption, men det är ändå en del saker som inte riktigt går hem hos mig vid upprepade tittar. Det gör att "The Running Man" inte är en perfekt film, men ändå underhållande och genuin.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är dessvärre bara en bråkdel av det som går att se på 4K-utgåvan av filmen, så vill man vältra sig i bra extramaterial så är det den utgåvan man ska skaffa. Det brukar alltid vara bra extramaterial på Edgar Wrights filmer och "The Running Man" är inget undantag.
Urvalet ger oss tre featuretter som klockar in på en dryg timme. Det är välproducerade saker som innehåller väldigt mycket, slår det mig flera gånger om när jag tittar på dem. Den första handlar om karaktärerna, den andra om design och den tredje om inspelningen inklusive stunts och sådant. Det är bra och intressant alltihop och jag tjurar lite för att inte alla featuretter är med på utgåvan. Nåja.
Ett kommentarspår ligger också med vilket jag sparar till en annan gång men det är säkert både givande och intressant.
Urvalet ger oss tre featuretter som klockar in på en dryg timme. Det är välproducerade saker som innehåller väldigt mycket, slår det mig flera gånger om när jag tittar på dem. Den första handlar om karaktärerna, den andra om design och den tredje om inspelningen inklusive stunts och sådant. Det är bra och intressant alltihop och jag tjurar lite för att inte alla featuretter är med på utgåvan. Nåja.
Ett kommentarspår ligger också med vilket jag sparar till en annan gång men det är säkert både givande och intressant.
TRE SAKER
1. När Stephen King skrev romanen 1972 lät han den utspela sig år 2025, vilket då var drygt 50 år bort. Filmen hade biopremiär 2025.
2. I filmens värld heter valutan nydollar och på sedlarna kan man se en viss bekant person...
3. Man får ändå lyfta på hatten till Edgar Wright och manuskollegan Michael Bacall för alla dessa påskägg som roar hökögda Stephen King-dårar som mig. En del är uppenbara, andra svårare och en del rent obskyra. Till det senare kan man absolut placera faktumet att Ben Richards senaste chef, spelad av David Zayas i en jättekort sekvens, heter Richard Manuel. Det är namnet på den kompis till Stephen Kings agent Kirby McCauley som ställde upp att vara Richard Bachman när ett författarfoto tryckes på omslaget till den femte Bachman-romanen "Thinner" 1985. DET är obskyrt!
2. I filmens värld heter valutan nydollar och på sedlarna kan man se en viss bekant person...
3. Man får ändå lyfta på hatten till Edgar Wright och manuskollegan Michael Bacall för alla dessa påskägg som roar hökögda Stephen King-dårar som mig. En del är uppenbara, andra svårare och en del rent obskyra. Till det senare kan man absolut placera faktumet att Ben Richards senaste chef, spelad av David Zayas i en jättekort sekvens, heter Richard Manuel. Det är namnet på den kompis till Stephen Kings agent Kirby McCauley som ställde upp att vara Richard Bachman när ett författarfoto tryckes på omslaget till den femte Bachman-romanen "Thinner" 1985. DET är obskyrt!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
