Klassiker fyller tre strikar
FILMENEn gammal favoritfilm fyller 30 år i år och det firas med en svensk blu-ray-utgåva som dessvärre lider av lite osynkat ljud. Men strunt i det - det går att skratta gott åt denna grova komedi som har en del hjärta i mixen ändå. Farrellybröderma Bobby och Peter regisserade filmen efter ett manus av Barry Fanaro och Mort Nathan. Det var brödernas gemensamma regidebut och filmen floppade ordentligt på bio, men tog igen det på hemmamarknaden.
Det var hemma jag såg den för första gången och sedan har den rullat många varv även om det var ganska länge sedan sist. Filmen är en av de där som jag kan i princip helt utantill. Jag minns alla scener och skämt och faller givetvis inte ihop i skrattkonvulsioner denna gång, men jag gillar fortfarande filmen mycket. Det kom en hel del "grova" komedier på 90-talet, men med facit i handen är "Kingpin" tämligen mild.
Filmen handlar om bowlingtalangen Roy Munson (Woody Harrelson) som 1979 gav sig ut i den stora världen utanför hemorten och började försörja sig som bowlare. Han blev slutligen distriktsmästare i Iowa och besegrade den legendariska Ernie "Big Ern" McCracken (Bill Murray) i en match som gav Roy 1500 dollar. Med det slutade illa - Ernie lurade med sig Roy i ett spel om pengar vilket slutade med att Roy blev av med sin högerhand.
17 år senare sitter en krok där när han inte har sin illasittande handprotes på sig. Alkoholhalten i blodomloppet har ökat, likaså midjemåttet och tunnhårigheten döljs med en avslöjande överkamning. Han försörjer sig som säljare av bowlingprodukter men spelar aldrig. Men så hör han ljudet av en klockren strike och upptäcker en talang i Amishmannen Ishmael (Randy Quaid). Med träning skulle Ishmael kunna bli en mästare, och efter lite övertalning får Roy med sig ut till bowlinghallarna med sikte mot en stor tävling i Reno med en miljon dollar som prissumma.
Det blir en roadtrip som bjuder på en del äventyr och överraskningar och där streetsmarta Claudia (Vanessa Angel) ansluter längs med vägen och där ingen annan än Big Ern väntar vid resans slut.
Det som slår mig när jag ser om filmen är hur "gag"-tät den är. Det är småskämt i princip hela tiden som påminner lite om hur exempelvis "Family Guy" är upplagt. Trots det finns flytet där hela tiden och jag gillar hur hela filmen omringas av Roys två möten med Big Ern. Bill Murray är för övrigt helt otrolig i rollen som den egotrippade och vidriga spelaren, som i slutet verkligen vinner överkamningskriget...
Det är möjligen nostalgin som talar, men den här typen av komedier görs inte längre. Det var därför kul att återse filmen efter så många år.
Det var hemma jag såg den för första gången och sedan har den rullat många varv även om det var ganska länge sedan sist. Filmen är en av de där som jag kan i princip helt utantill. Jag minns alla scener och skämt och faller givetvis inte ihop i skrattkonvulsioner denna gång, men jag gillar fortfarande filmen mycket. Det kom en hel del "grova" komedier på 90-talet, men med facit i handen är "Kingpin" tämligen mild.
Filmen handlar om bowlingtalangen Roy Munson (Woody Harrelson) som 1979 gav sig ut i den stora världen utanför hemorten och började försörja sig som bowlare. Han blev slutligen distriktsmästare i Iowa och besegrade den legendariska Ernie "Big Ern" McCracken (Bill Murray) i en match som gav Roy 1500 dollar. Med det slutade illa - Ernie lurade med sig Roy i ett spel om pengar vilket slutade med att Roy blev av med sin högerhand.
17 år senare sitter en krok där när han inte har sin illasittande handprotes på sig. Alkoholhalten i blodomloppet har ökat, likaså midjemåttet och tunnhårigheten döljs med en avslöjande överkamning. Han försörjer sig som säljare av bowlingprodukter men spelar aldrig. Men så hör han ljudet av en klockren strike och upptäcker en talang i Amishmannen Ishmael (Randy Quaid). Med träning skulle Ishmael kunna bli en mästare, och efter lite övertalning får Roy med sig ut till bowlinghallarna med sikte mot en stor tävling i Reno med en miljon dollar som prissumma.
Det blir en roadtrip som bjuder på en del äventyr och överraskningar och där streetsmarta Claudia (Vanessa Angel) ansluter längs med vägen och där ingen annan än Big Ern väntar vid resans slut.
Det som slår mig när jag ser om filmen är hur "gag"-tät den är. Det är småskämt i princip hela tiden som påminner lite om hur exempelvis "Family Guy" är upplagt. Trots det finns flytet där hela tiden och jag gillar hur hela filmen omringas av Roys två möten med Big Ern. Bill Murray är för övrigt helt otrolig i rollen som den egotrippade och vidriga spelaren, som i slutet verkligen vinner överkamningskriget...
Det är möjligen nostalgin som talar, men den här typen av komedier görs inte längre. Det var därför kul att återse filmen efter så många år.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En av filmens mest färgstarka karaktärer är Roys hyresvärd spelad av Lin Shaye i stripigt, flottigt hår, med tänder gulare än gula och starkt mönstrad one-piece. Shaye gjorde tydligen sin audition ungefär så som hon ser ut i filmen och Farrellybröderma trodde att det var en hemlös person som letade efter ett askfat.
2. Bill Murray improviserade det mesta av sin dialog. Han tittade i manus för att lära sig vad scenen gick ut på men lämnade replikerna på pappret.
3. Jag gillar hur filmens musikaliska inslag blir en del av berättelsen. Som när Jonathan Richman spelar några låtar på en restaurang, eller när Urge Overkill spelar amerikanska nationalsången, eller under eftertexterna där bandet Blues Traveler spelar Amishklädda.
2. Bill Murray improviserade det mesta av sin dialog. Han tittade i manus för att lära sig vad scenen gick ut på men lämnade replikerna på pappret.
3. Jag gillar hur filmens musikaliska inslag blir en del av berättelsen. Som när Jonathan Richman spelar några låtar på en restaurang, eller när Urge Overkill spelar amerikanska nationalsången, eller under eftertexterna där bandet Blues Traveler spelar Amishklädda.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
