En av årets bästa dramaserier
FILMENI år verkar SVT gjort en större satsning kring ämnet adhd och andra diagnoser. Både i dramatiserad form och i exempelvis Carina Bergfeldts serie där hon tog med tittaren genom sin egen adhd-utredning. Och det är inget fel i detta då den här typen av problematik blir allt mer tydlig i det svenska samhället, inte minst bland de unga. Och det är just om de unga som serien "Diagnoser" handlar om. Vi följer Mia Skäringer i rollen som Bella som har i princip ensam vårdnad om sonen Ludde (Frank Lilja). Hans pappa (Esben Smed) dyker upp då och då när det mest passar honom men är inte alls delaktig i vardagssysslorna som exempelvis skola och fritid.
Ludde är med facit i handen ett ganska typiskt adhd-barn som har svårt med koncentration och fokus, som saknar tålamod och uthållighet - om det inte handlar om onlinespel exempelvis, och som agerar utåt och syns och och hörs (för)mycket i skolan. För Bella är Ludde bara Ludde. Hon kanske reflekterar lite över att han inte är som alla andra barn men mer än så är det inte. Hon har fullt upp med att parera livet i stort då hon inledningsvis i serien får ett nytt jobb, en provanställning i en affär som säljer lite mer exklusiva kök. Hon har även fullt upp med att parera en rätt usel stämning i sin egen familj där framförallt mamman (Stina Ekblad) och systern (Michaela Thorsén) inte är lätta att ha att göra med.
Bella och Ludde får nya grannar. En familj flyttar in över dem. Mamman, Elliot (Siham Shurafa) är öppen med att hon har adhd men verkar ha hittat sätt att kontrollera den. Ett sätt är att lägga fokus på dottern Majken (Kerstin Linden) som har autism med allt vad det innebär, exempelvis att se till att förutsättningarna för Majkens skolgång ska vara så enkel som möjligt, speciellt som dottern inte vill att hon ska särbehandlas. Pappan, Frank (Martin Wallström) hamnar lite vid sidan av och börjar söka bekräftelse på annat håll, men värst är det för sonen Otto (Tilo Hedlund Al Fakir) som är barnet som blev över, han som alltid hamnar i andra hand.
När skolan påpekar för Bella att Ludde visar tydliga tecken på adhd vill hon först inte veta av det, men sen blir det uppenbart att vägen framåt är att få diagnosen konstaterad. Då är det bra att ha en granne att luta sig mot, även om hon inte är helt stabil hela tiden.
Även om man kopplar bort det allvarliga ämnet så framstår "Diagnoser" som en av årets bästa svenska dramaserier. Den är otroligt välspelad där små gester och reaktioner bara gör allting bättre. Sen går det inte komma bort från att de tre barnen i serien är makalöst bra spelade. Både Frank Lilja och Kerstin Linden ("Ronja Rövardotter") gör väldigt trovärdiga gestaltningar i sina karaktärer. Otroligt, och Tilo Hedlund Al Fakirs "normala" karaktär är också väldigt delikat spelad. Mia Skäringer och Siham Shurafa är också mycket bra som två mammor som kämpar på olika vis, men som båda sätter barnen först.
Det finns inget att klaga på än att serien är för kort. Jag utgår från att det blir mer, allt annat vore idiotiskt.
Ludde är med facit i handen ett ganska typiskt adhd-barn som har svårt med koncentration och fokus, som saknar tålamod och uthållighet - om det inte handlar om onlinespel exempelvis, och som agerar utåt och syns och och hörs (för)mycket i skolan. För Bella är Ludde bara Ludde. Hon kanske reflekterar lite över att han inte är som alla andra barn men mer än så är det inte. Hon har fullt upp med att parera livet i stort då hon inledningsvis i serien får ett nytt jobb, en provanställning i en affär som säljer lite mer exklusiva kök. Hon har även fullt upp med att parera en rätt usel stämning i sin egen familj där framförallt mamman (Stina Ekblad) och systern (Michaela Thorsén) inte är lätta att ha att göra med.
Bella och Ludde får nya grannar. En familj flyttar in över dem. Mamman, Elliot (Siham Shurafa) är öppen med att hon har adhd men verkar ha hittat sätt att kontrollera den. Ett sätt är att lägga fokus på dottern Majken (Kerstin Linden) som har autism med allt vad det innebär, exempelvis att se till att förutsättningarna för Majkens skolgång ska vara så enkel som möjligt, speciellt som dottern inte vill att hon ska särbehandlas. Pappan, Frank (Martin Wallström) hamnar lite vid sidan av och börjar söka bekräftelse på annat håll, men värst är det för sonen Otto (Tilo Hedlund Al Fakir) som är barnet som blev över, han som alltid hamnar i andra hand.
När skolan påpekar för Bella att Ludde visar tydliga tecken på adhd vill hon först inte veta av det, men sen blir det uppenbart att vägen framåt är att få diagnosen konstaterad. Då är det bra att ha en granne att luta sig mot, även om hon inte är helt stabil hela tiden.
Även om man kopplar bort det allvarliga ämnet så framstår "Diagnoser" som en av årets bästa svenska dramaserier. Den är otroligt välspelad där små gester och reaktioner bara gör allting bättre. Sen går det inte komma bort från att de tre barnen i serien är makalöst bra spelade. Både Frank Lilja och Kerstin Linden ("Ronja Rövardotter") gör väldigt trovärdiga gestaltningar i sina karaktärer. Otroligt, och Tilo Hedlund Al Fakirs "normala" karaktär är också väldigt delikat spelad. Mia Skäringer och Siham Shurafa är också mycket bra som två mammor som kämpar på olika vis, men som båda sätter barnen först.
Det finns inget att klaga på än att serien är för kort. Jag utgår från att det blir mer, allt annat vore idiotiskt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. SVT Play hade - i alla fall i samband med den första tiden efter att avsnitten släppts - en funktion där tittarna kunde chatta med varandra kopplat till ämnet. Ytterligare ett tecken på att satsningen är lite större.
2. Mia Skäringer har själv adhd och ett barn med npf.
3. Säsongen har bara sex avsnitt och har visserligen ett slut, men det känns verkligen som det borde bli mer. Jag ser att serien skulle kunna bli en ny "Bonusfamiljen".
2. Mia Skäringer har själv adhd och ett barn med npf.
3. Säsongen har bara sex avsnitt och har visserligen ett slut, men det känns verkligen som det borde bli mer. Jag ser att serien skulle kunna bli en ny "Bonusfamiljen".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA


















































































