Mardrömsstämning men inte utan brister
FILMENFör bara ett par veckor sedan recenserade jag "Obsession" och kallade den för en av årets skräcksnackisar. Här är en annan. Det som kan ses som en gemensam nämnare för "Obsession" och "Backrooms" är att båda är skapelser av två unga filmmakare som byggt upp sina karriärer och sitt personliga uttryck genom filmer på YouTube. Kane Parsons som ligger bakom "Backrooms" är nästan kusligt ung. Han var bara 20 år när han regisserade filmen, vilket är rätt så imponerande med tanke på vad han har åstadkommit.
Det enklaste sättet att beskriva "Backrooms" är att det är som en mardröm som fångats på film. Man känner sig lite konstig när man ser den och det är stor risk att den fortsätter i de egna drömmarna på natten. Fråga mig, jag vet...
Filmen är ett exempel på en hyfsat ny subgenre inom skräckfilmen som kallas för liminal horror, som i sig kommer från liminal spaces - platser som är tomma eller övergivna och som känns lite "off". Det sägs att liminal horror uppstod i samband med en tråd på sidan 4chan där folk uppmanades att posta bilder som orsakade obehag för att de kändes underliga. Inte bara det - den här filmen är ett direkt resultat av en post i tråden.
En anonym användare postade en bild på en gulgrön kontorsmiljö utan innehåll och skrev "If you're not careful and you noclip out of reality in the wrong areas, you'll end up in the Backrooms, where it's nothing but the stink of old moist carpet, the madness of mono-yellow, the endless background noise of fluorescent lights at maximum hum-buzz, and approximately six hundred million square miles of randomly segmented empty rooms to be trapped in. God save you if you hear something wandering around nearby, because it sure as hell has heard you."
Parsons utvecklade detta till en YouTube-serie som startade 2022 och som ledde fram till den här filmen. Smått otroligt när man tänker på det.
Chiwetel Ejiofor spelar en bitter man, Clark, som blivit lämnad av sin fru. Han har inte blivit den arkitekt han drömt om att bli och i stället blivit föreståndare för en möbelaffär som sällan eller aldrig har några kunder. Inte nog med det, det är något konstigt med elektriciteten i lokalerna. Elräkningen blir svinhög trots att det inte finns något extraordinärt som drar el. Eller gör det det?
Clark upptäcker att det finns en yta på källarväggen i vilken man kan passera genom, in till ett helt okänt rum som är gult och tomt med vissa ansamlingar av bråte här och där. Och rummet leder vidare till andra rum som verkar ritade av någon som inte vet hur rum ska ritas, med konstiga passager och dessa återkommande inslag av bråte. Eller andra saker - i ett rum är det en stor pool, i ett annat finns en gång snett neråt till - ja vad?
Clark tar sig in och ut mellan affären och dessa märkliga tomma rum och engagerar några anställda att följa med in, men det är då det går illa. Plötsligt märker de att de inte är ensamma där inne. Mary (Renate Reinsve), en psykolog som Clark varit klient hos, är orolig för honom och tar sig till affären och hittar ingången till "bakrummen" och letar efter honom där, något hon inte skulle gjort.
Problemen med film och tv-serier som skildrar något oförklarligt är att de förr eller senare behöver förklara vad som pågår och det är när "Backrooms" kommer till den punkten som det börjar svikta. Det är fram till dess en perfekt mardrömslik historia som delvis lyckas förklara vad det egentligen är för ställe som har alla dessa märkliga rum. Det som jag inte alls klarar av är vad för slags varelse som finns där inne. Otroligt konstigt val av filmskaparen och hans manuskollega.
Men det som är bra, det är verkligen bra och kusligt på helt rätt sätt.
Det enklaste sättet att beskriva "Backrooms" är att det är som en mardröm som fångats på film. Man känner sig lite konstig när man ser den och det är stor risk att den fortsätter i de egna drömmarna på natten. Fråga mig, jag vet...
Filmen är ett exempel på en hyfsat ny subgenre inom skräckfilmen som kallas för liminal horror, som i sig kommer från liminal spaces - platser som är tomma eller övergivna och som känns lite "off". Det sägs att liminal horror uppstod i samband med en tråd på sidan 4chan där folk uppmanades att posta bilder som orsakade obehag för att de kändes underliga. Inte bara det - den här filmen är ett direkt resultat av en post i tråden.
En anonym användare postade en bild på en gulgrön kontorsmiljö utan innehåll och skrev "If you're not careful and you noclip out of reality in the wrong areas, you'll end up in the Backrooms, where it's nothing but the stink of old moist carpet, the madness of mono-yellow, the endless background noise of fluorescent lights at maximum hum-buzz, and approximately six hundred million square miles of randomly segmented empty rooms to be trapped in. God save you if you hear something wandering around nearby, because it sure as hell has heard you."
Parsons utvecklade detta till en YouTube-serie som startade 2022 och som ledde fram till den här filmen. Smått otroligt när man tänker på det.
Chiwetel Ejiofor spelar en bitter man, Clark, som blivit lämnad av sin fru. Han har inte blivit den arkitekt han drömt om att bli och i stället blivit föreståndare för en möbelaffär som sällan eller aldrig har några kunder. Inte nog med det, det är något konstigt med elektriciteten i lokalerna. Elräkningen blir svinhög trots att det inte finns något extraordinärt som drar el. Eller gör det det?
Clark upptäcker att det finns en yta på källarväggen i vilken man kan passera genom, in till ett helt okänt rum som är gult och tomt med vissa ansamlingar av bråte här och där. Och rummet leder vidare till andra rum som verkar ritade av någon som inte vet hur rum ska ritas, med konstiga passager och dessa återkommande inslag av bråte. Eller andra saker - i ett rum är det en stor pool, i ett annat finns en gång snett neråt till - ja vad?
Clark tar sig in och ut mellan affären och dessa märkliga tomma rum och engagerar några anställda att följa med in, men det är då det går illa. Plötsligt märker de att de inte är ensamma där inne. Mary (Renate Reinsve), en psykolog som Clark varit klient hos, är orolig för honom och tar sig till affären och hittar ingången till "bakrummen" och letar efter honom där, något hon inte skulle gjort.
Problemen med film och tv-serier som skildrar något oförklarligt är att de förr eller senare behöver förklara vad som pågår och det är när "Backrooms" kommer till den punkten som det börjar svikta. Det är fram till dess en perfekt mardrömslik historia som delvis lyckas förklara vad det egentligen är för ställe som har alla dessa märkliga rum. Det som jag inte alls klarar av är vad för slags varelse som finns där inne. Otroligt konstigt val av filmskaparen och hans manuskollega.
Men det som är bra, det är verkligen bra och kusligt på helt rätt sätt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I den där texten till originalfotot står ordet "noclip", vilket är ett uttryck från gamingvärlden som beskrivs som ett fusk där spelare kan passera genom ogenomträngliga objekt som exempelvis väggar, tak och golv.
2. Vill man se Kane Parsons YouTube-serie så finns den i hans YouTube-kanal.
3. Det är väl knappast någon högoddsare att det kommer att bli uppföljare till den här filmen. Det är öppet mål, speciellt som filmen blev en ekonomisk braksuccé för A24. Det är väl ännu sämre odds på att konceptet kommer att imiteras i en kommande "Scary Movie" eller annan skräckspoof.
2. Vill man se Kane Parsons YouTube-serie så finns den i hans YouTube-kanal.
3. Det är väl knappast någon högoddsare att det kommer att bli uppföljare till den här filmen. Det är öppet mål, speciellt som filmen blev en ekonomisk braksuccé för A24. Det är väl ännu sämre odds på att konceptet kommer att imiteras i en kommande "Scary Movie" eller annan skräckspoof.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA






































































