Ingen ny liftare
FILMENDet finns flera exempel på lyckade thrillers som helt eller till största delen utspelar sig i en tydligt avgränsad miljö. Alfred Hitchcocks "Repet" är ett, Joel Schumachers "Phone Booth" ett annat. "Penny Dreadful" sällar sig dock inte till den skaran då det är en hiskeligt dålig film.
När man trodde sig hört talas om alla löjliga fobier som existerar introducerar "Penny Dreadful" en som jag aldrig tänkt på förut, nämligen bilfobi. Om dess medicinska term är "automobilskräck" framgår inte, men det är vad vår unga hjältinna Penny lider av. Hon såg sina föräldrar brinna upp i ett bilvrak en tid tillbaka, och nu har hennes terapeut Orianna (Mimi Rogers) tagit med henne ut på en bilresa för att försöka bota hennes ängslan.
Penny trivs inte särskilt bra med situationen, och värre blir det när den tankspridde terapeuten i ett skogsområde råkar köra på en liftare. Denne överlever utan några synbara skador, och som plåster tycker Orianna att det minsta hon kan erbjuda är en skjuts, något som aldrig är smart om man är en karaktär i en rysare. Liftaren är en fåordig och kuslig typ, och när de släppt av människan upptäcker de att han har varit vänlig nog att punktera ett av bildäcken med ett grillspettsliknande föremål.
De kommer inte mycket längre med bilen, och terapeuten försvinner när hon går iväg för att försöka få täckning till mobiltelefonen. Ensam kvar i fordonet är den billrädda Penny, och den mystiske liftaren börjar nu terrorisera den stackars flickan. Det hela utvecklas snabbt till en lek på liv och död, men det visste ni redan.
Jag vet knappt var jag ska börja med att beskriva allt som den här filmen gör fel. Det ojämna tempot är en stor brist. Det byggs aldrig upp något momentum i kusligheterna då det inte finns någon variation i spänningsmomenten. Filmen har bara två lägen, i vilka Penny antingen försöker fly eller skräckslaget ser liftaren stå utanför bilen och skrämmas och bryta sig in. Fram och tillbaka i ungefär en timme blir detta tröttsamt och långtråkigt.
Det är också väldigt tydligt att manuset inte räcker till för en 90-minutersfilm. Storyn är därför kryddad med en massa tidskonsumerande nonsens, som ständiga etableringsbilder och bilder av detaljer i scenografin som vi redan sett hundra gånger. Man har även lagt till tre extra karaktärer i form av några lokala idioter vars enda uppgift är att snava in i handlingen och bli offer för liftaren. Så artificiellt och dåligt.
"Penny Dreadful" sportar även bland den sämst hanterade skräckfilmsmusiken jag hört. Den är ständigt intensiv och påträngande, även om det inte händer något spännande i bild för tillfället. Den lyckas på det viset effektivt förstöra den lilla spänning som filmen hade haft en chans att förmedla annars. En klassiker som "Halloween" skulle varit en fet kalkon om den haft samma soundtrack som denna film.
När det blir blodigt är det i förbifarten och inte på något vis upphetsande. Den enda ljusglimten är att ingen direkt gör bort sig skådespelarmässigt, men det räcker förstås inte på långa vägar för att rädda "Penny Dreadful" från att skrapa i botten av skräckgenrens tunna.
När man trodde sig hört talas om alla löjliga fobier som existerar introducerar "Penny Dreadful" en som jag aldrig tänkt på förut, nämligen bilfobi. Om dess medicinska term är "automobilskräck" framgår inte, men det är vad vår unga hjältinna Penny lider av. Hon såg sina föräldrar brinna upp i ett bilvrak en tid tillbaka, och nu har hennes terapeut Orianna (Mimi Rogers) tagit med henne ut på en bilresa för att försöka bota hennes ängslan.
Penny trivs inte särskilt bra med situationen, och värre blir det när den tankspridde terapeuten i ett skogsområde råkar köra på en liftare. Denne överlever utan några synbara skador, och som plåster tycker Orianna att det minsta hon kan erbjuda är en skjuts, något som aldrig är smart om man är en karaktär i en rysare. Liftaren är en fåordig och kuslig typ, och när de släppt av människan upptäcker de att han har varit vänlig nog att punktera ett av bildäcken med ett grillspettsliknande föremål.
De kommer inte mycket längre med bilen, och terapeuten försvinner när hon går iväg för att försöka få täckning till mobiltelefonen. Ensam kvar i fordonet är den billrädda Penny, och den mystiske liftaren börjar nu terrorisera den stackars flickan. Det hela utvecklas snabbt till en lek på liv och död, men det visste ni redan.
Jag vet knappt var jag ska börja med att beskriva allt som den här filmen gör fel. Det ojämna tempot är en stor brist. Det byggs aldrig upp något momentum i kusligheterna då det inte finns någon variation i spänningsmomenten. Filmen har bara två lägen, i vilka Penny antingen försöker fly eller skräckslaget ser liftaren stå utanför bilen och skrämmas och bryta sig in. Fram och tillbaka i ungefär en timme blir detta tröttsamt och långtråkigt.
Det är också väldigt tydligt att manuset inte räcker till för en 90-minutersfilm. Storyn är därför kryddad med en massa tidskonsumerande nonsens, som ständiga etableringsbilder och bilder av detaljer i scenografin som vi redan sett hundra gånger. Man har även lagt till tre extra karaktärer i form av några lokala idioter vars enda uppgift är att snava in i handlingen och bli offer för liftaren. Så artificiellt och dåligt.
"Penny Dreadful" sportar även bland den sämst hanterade skräckfilmsmusiken jag hört. Den är ständigt intensiv och påträngande, även om det inte händer något spännande i bild för tillfället. Den lyckas på det viset effektivt förstöra den lilla spänning som filmen hade haft en chans att förmedla annars. En klassiker som "Halloween" skulle varit en fet kalkon om den haft samma soundtrack som denna film.
När det blir blodigt är det i förbifarten och inte på något vis upphetsande. Den enda ljusglimten är att ingen direkt gör bort sig skådespelarmässigt, men det räcker förstås inte på långa vägar för att rädda "Penny Dreadful" från att skrapa i botten av skräckgenrens tunna.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. "Penny Dreadful" verkar inte vara världens mest ovanliga filmtitel. Det finns kortfilmer från både 2005 och 2007 som delar den. Kortfilmsformatet hade för övrigt passat den aktuella filmen bättre.
2. Termen "Penny Dreadful" syftar på små billiga och cliffhanger-täta litterära följetonger, populära i 1800-talets England.
3. Filmens enskilt mest idiotiska ögonblick kommer när Penny inte vågar hoppa in i bilen på grund av sin fobi, trots att hon är jagad av en beväpnad galning. Yeah right.
2. Termen "Penny Dreadful" syftar på små billiga och cliffhanger-täta litterära följetonger, populära i 1800-talets England.
3. Filmens enskilt mest idiotiska ögonblick kommer när Penny inte vågar hoppa in i bilen på grund av sin fobi, trots att hon är jagad av en beväpnad galning. Yeah right.
JOEL FORNBRANT (2008-10-10)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Rachel Miner (7)
Rachel Miner (7)
