En blek sörja om hemvändare från Irak

FILMEN

Operation Iraqi Freedom satte igång med några rejäla bombningar i direktsänd tv våren 2003. Jag minns att jag och min dåvarande flickvän satt uppe och kollade sändningarna från CNN, BBC News, Fox News och SVT. De inbäddade reportrarna, som skildras så bra i HBO-minin ”Generation kill”, bäddade för stor tv-underhållning med bitter eftersmak. Dygnet runt kunde man följa hur både militära och civila anläggningar bombades sönder och samman. Och hur mammor och pappor skrek och grät rakt in i kameran, med livlösa barn i famnen, och hur dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld dementerade allting och pratade om missiller med kirurgisk precision och om nödvändigheten av att befria det irakiska folket från diktaturregimens förtryck och om dolda gömmor med kemiska vapen.

Ännu nästan sex år senare, efter otaliga civila och militära offer, och en makaber Saddamhängning, har vi ingen aning om hur kriget ska sluta eller hur eftervärldens historier kommer att döma de som ville kriget. Det enda vi vet är att krig alltid ger moraliska, politiska och personliga konsekvenser som ger ekon i decennier och generationer framöver. De män och kvinnor som utkämpar sina krig blir aldrig desamma igen. Filmhistorien är full av sådana skildringar.

Jag kan inte undgå att nästan genast tänka på ”First blood” när jag börjat titta på ”Stop-Loss”. Här går samma tema igen – det är bara ett annat krig, och flera decennier senare. Sylvester Stallone gestaltar en svårt känslomässigt skadad soldat som återvänder från Vietnam och misslyckas med att återetablera sig i samhället. Han driver omkring och hamnar slutligen i en kaotisk situation där han drivs ut i skogen och tvingas mörda alla som kommer i hans väg. Ryan Phillipe tvingas till samma utmaning i ”Stop-Loss”. I sak att upprätta sig själv som människa.

Efter ett blodigt bakhåll i Nordirakiska Tikrit återvänder Brandon King (Phillippe) på en permission i hemstaden Brazos, Texas. Hans pluton spårar mer eller mindre ur under en helg av fylla och demoner. Någon slåss. Någon gräver ett skyttevärn på gräsmattan framför huset, i bara kalsongerna. En fästmö får nog på att vänta. King beslutar sig för att lämna det militära och inte ta värvning igen, eftersom hans tjänstgöring ändå är slut. På militärbasen får han veta att han har blivit stop-lossed, det vill säga: han har kommenderats till tvångstjänstgöring. Han flyr och jagas snart av både det förflutna och av de amerikanska myndigheterna.

Filmen utspelar sig på mammas gata i Texas, och på vägen till Washington, och i Texas igen.

Det här är ingen vidare film, även om uppsåtet är gott. Av 650 000 amerikanska soldater har 81 000 blivit tvångsförlängda i Afghanistan och Irak. Det är tydligt att filmmakarna velat lyfta upp detta och göra en bra film av det. Men det funkar inte. Mest på grund av ett klichéartad manus (mycket testosteron och obearbetade känslor som aldrig blir annat än testosteron och obearbetade känslor). Phillippe mäktar inte heller med att bära upp huvudrollen; han räcker inte till som skådespelare. I bästa fall kan man säga att ”Stop-Loss” är en okej film om att bli rättslös och identitetslös om man ifrågasätter sin plikt. I sämsta fall kan man säga att Sylvester Stallone redan gestaltat det här hundra gånger bättre i ”First Blood”.


EXTRAMATERIALET

Här finns bortklippta scener och lite annat. Ett kommentarspår som är lite flåsigt och överanalyserande, och som inte räddar faktumet att filmen inte är så bra. Det blir lite märkligt när regissören och manusförfattaren kommenterar scener som är känslosamma och riktigt svåra när allt jag ser på tv-skärmen är skådespelare som spelar över och inte har bra regi.


TRE SAKER

1. Timothy Olyphant är filmens enda behållning, som överordnade med den rätta demoniska blicken. Han är enormt skicklig på att utnyttja sin intensiva blick i sitt skådespel. I de få scener han är med lyfts hela produktionen flera grader och plötsligt känns det som en bra film. Så klipps det och han försvinner, och man kastas tillbaka ner i sörjan igen.

2. HBO-miniserien ”Generation kill”, med Alexander Skarsgård som helylleamerikan med svensk accent, är mycket bra om invasionen av Irak. Jag hoppas verkligen att den släpps på dvd snart. Jag har dålig koll på filmkanalerna i Sverige, men den ska visst ha gått i höstas någonstans. Animerade ”Persepolis” av iranska Marjane Satrapi är också en mycket bra film som ger bakgrundskontext till den motbjudande härvan i Iran/Irak.

3. Kimberly Price har både regisserat och medförfattat den här filmen. Det är samma människa som jag tyckte var genial när hon gjorde ”Boys don’t cry” i mitten av 1990-talet och sedan ingenting mer. Jag vet inte vad som hände med ”Stop-Loss”, om det skulle vara hennes come back eller vad det nu handlade om. Ingenting hände.


TOBIAS JOHANSSON (2008-12-07)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin krig
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Krig
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Paramount
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Extramaterial:
11 bortklippta scener, Skapande av Stop-Loss, Kommentarer av regissören Kimberly Peirce och Mark Richard, Minidokumentär: A Day In Boot Camp
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
WESTERNFILMERNA