Ett hafsverk snarare än ett standardverk

FILMEN

Slaktaren från Lyon (östra Frankrike), kallar man honom, denna Klaus Barbie. Ett spännande klingande namn har han, fastän han var SS-officer. Han var en av dessa ondskans hantlangare som torterade och deporterade Hitlerstatens fiender österut. Uppdraget: att föra Hitlerregimens fana västerut och sköta affärerna med att rensa ut judar, motståndskämpar, 44 barn, och andra. Allt skyddat under uppdragets kodex, som han säger själv i denna dokumentär som en darrig gammal man: "Alla följer en linje."

Kevin Macdonald, som just nu är aktuell med utmärkta Russel Crowe-deckaren och nyfilmatiseringen "State of Play" har gjort en dokumentärfilm om Klaus Barbie. I svep följer vi med till Lyon och får bakgrunden kring Barbies krigsförbrytelser. Krigsförbrytarsamvetet tyngs bland annat av nämnda barn och partisaner, samt också den mycket kända franska motståndsmannen och andra världskrigs-ikonen Jean Moulin.

Specialitet för Barbie: förhörs- och tortyrmetoder. En egenskap med högt marknadsvärde som hade en marknad.

Men filmen handlar inte om andra världskriget – den handlar snarare om vad som hände sedan. Enligt dokumentären var Klaus Barbie en av de nazister som rekryterades av amerikanska CIA till en sorts antikommunistisk hjärntrust. Efter kriget fanns fanns en grupp nazister med kompetens att bekämpa kommunismen, och identifiera den, som västvärlden inte ägde. I dokumentären får vi följa Klaus Barbies liv, dels i den nära efterkrigstiden där han hade uppdrag för CIA, och dels senare, när han fick hjälp att etablera sig i Bolivia – och senare fick möjlighet att stötta diktaturregimer i Centralamerika. Några militärkupper hade han möjlighet att ingå i.

Allt – om man får tro dokumentärens källor – med CIA:s goda minne.

Kevin Macdonald är bra på konspirationer, och han är bra på att skildra det brokiga och nyckfulla i stater där starka män med vapen dikterar villkoren. Hans "The last king of Scotland" är en mycket stark skildring av Idi Amins härjningar i östafrikanska Uganda på 1970-talet. Det är spännande att följa hans intresse och se var han lägger sitt fokus.

Det finns ett stort hjärta i dokumentären om Klaus Barbie, och en stor vilja, men det känns som ett hafsverk snarare än ett nytt standardverk. Här finns många spännande historier som aldrig följs upp.

Mest saknar jag analysen och djupintervjun med dottern Ute Messner, som får återkomma i tidiga klipp ett par gånger i filmen, där hon försvarar sin far. Hur kan en dotter försvara mord på oskyldiga? Det finns en hel enklav med barn till krigsförbrytare, exempelvis partikanslichefs Martin Bormanns barn, eller Albert Speers barn, som fördömer gärningarna och har försökt att både förlika sig och leva vidare. Och många gånger öppet varit tillgängliga för journalister.

Standardverket på film om Klaus Barie återtstår fortfarande.

Men en bra dokumentär är det, hur som helst.


EXTRAMATERIALET

Nein!


TRE SAKER

1. Barbie-dockan introducerades 1956. Med god marginal borde alltså Ruth Handler ha hört talats om Klaus Barbie. Att hon dessutom var i Tyskland när hon kom på idén ... Fast så hade hon ju en dotter som hette Barbara också. Så. Ja.

2. I en oerhört provocerande intervju i denna dokumentärfilm anser Klaus Barbie att hans förbrytelser inte längre är aktuella, eftersom det gått så lång tid. Och eftersom det har varit en massa andra krig efter andra världskriget och framåt.

3. T-shirtfiguren Che Guevara dyker upp i dokumentären, men med ett utseende som knappast hade passat på en t-shirt.


TOBIAS JOHANSSON (2010-05-28)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin dokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2010
Bolag: Scanbox
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (20/6):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
ROMANTISKA KOMEDIERNA