Akademisk utbildning vs livets skola
FILMENVäldigt sent omsider släpps denna trefaldigt Oscarsnominerade film på DVD i Sverige, men bättre sent än aldrig. "An Education" är nämligen en väldigt bra film, väl värd sina nomineringar.
Filmen utspelar sig under det tidiga 60-talet. Jenny (Carey Mulligan) är 16 år och går i en flickskola. Hon sköter sig och är duktig och målet är att bli intagen till Oxford och få en riktig utbildning. Fast allt detta är egentligen inte hennes innersta önskan, hon drömmer nämligen om helt fria tyglar där hon kan åka till Paris, röka och bära svarta kläder – helt enkelt att leva livet. Hennes bestämda far (Alfred Molina) ser dock till att studierna går först, för en utbildning är det viktigaste som finns.
Jennys liv tar dock en rejäl vändning när hon träffar på David (Peter Saarsgard). Han är betydligt äldre och världsvan, men han har samma kulturella intressen som Jenny och erbjuder sig att ta med henne på konserter med mera, sådant hon inte har möjlighet till i vanliga fall. David är en riktig charmör som till och med lyckas få den bestämda pappan att smälta. Jenny hittar en genväg till det liv hon faktiskt vill leva genom David och hans vänner.
Från skolans håll varnar både lärarinnan Miss Stubbs (Olivia Williams) och rektorn (Emma Thompson) att denna genväg sällan håller i längden, men dessa två utbildade kvinnor fungerar inte som ett par bra förebilder för Jenny, som tycker att de verkar vara uttråkade och bittra. Om det är resultatet av den så viktiga utbildningen, så borde väl livets utbildning vara att föredra?
Men naiviteten hinner i kapp Jenny. Har hon valt rätt eller fel?
Jag gillar filmens snärtiga dialog. Jenny är smart och vuxen för sin ålder och drar sig inte från att på ett rätt kaxigt sätt argumentera med både sin pappa och andra vuxna. Hon har skinn på näsan och blir en väldigt bra karaktär, som den duktiga Carey Mulligan hanterar exemplariskt. Den snärtiga dialogen gör även att Alfred Molina får spela ut ordentligt och förvandlar sin jobbiga karaktär till en ganska rolig sådan.
Man får en bra känsla för tidsandan av det tidiga 60-talet då saker och ting var annorlunda mot i dag. Dock finns känslan av förändring och frigörelse som liksom ligger och bubblar under ytan. Ungefär som om man håller på och borstar av sig 50-talets ok. Det är bra fångat av alla inblandade i filmen.
En bra och tänkvärd film och dessutom välgjord på alla sätt och vis.
Filmen utspelar sig under det tidiga 60-talet. Jenny (Carey Mulligan) är 16 år och går i en flickskola. Hon sköter sig och är duktig och målet är att bli intagen till Oxford och få en riktig utbildning. Fast allt detta är egentligen inte hennes innersta önskan, hon drömmer nämligen om helt fria tyglar där hon kan åka till Paris, röka och bära svarta kläder – helt enkelt att leva livet. Hennes bestämda far (Alfred Molina) ser dock till att studierna går först, för en utbildning är det viktigaste som finns.
Jennys liv tar dock en rejäl vändning när hon träffar på David (Peter Saarsgard). Han är betydligt äldre och världsvan, men han har samma kulturella intressen som Jenny och erbjuder sig att ta med henne på konserter med mera, sådant hon inte har möjlighet till i vanliga fall. David är en riktig charmör som till och med lyckas få den bestämda pappan att smälta. Jenny hittar en genväg till det liv hon faktiskt vill leva genom David och hans vänner.
Från skolans håll varnar både lärarinnan Miss Stubbs (Olivia Williams) och rektorn (Emma Thompson) att denna genväg sällan håller i längden, men dessa två utbildade kvinnor fungerar inte som ett par bra förebilder för Jenny, som tycker att de verkar vara uttråkade och bittra. Om det är resultatet av den så viktiga utbildningen, så borde väl livets utbildning vara att föredra?
Men naiviteten hinner i kapp Jenny. Har hon valt rätt eller fel?
Jag gillar filmens snärtiga dialog. Jenny är smart och vuxen för sin ålder och drar sig inte från att på ett rätt kaxigt sätt argumentera med både sin pappa och andra vuxna. Hon har skinn på näsan och blir en väldigt bra karaktär, som den duktiga Carey Mulligan hanterar exemplariskt. Den snärtiga dialogen gör även att Alfred Molina får spela ut ordentligt och förvandlar sin jobbiga karaktär till en ganska rolig sådan.
Man får en bra känsla för tidsandan av det tidiga 60-talet då saker och ting var annorlunda mot i dag. Dock finns känslan av förändring och frigörelse som liksom ligger och bubblar under ytan. Ungefär som om man håller på och borstar av sig 50-talets ok. Det är bra fångat av alla inblandade i filmen.
En bra och tänkvärd film och dessutom välgjord på alla sätt och vis.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Författaren Nick Hornby ("Om en pojke", med mera) står för manuset efter en bok av Lynn Barber, där berättelsen faktiskt är hennes egna memoarer. Hornby har även varit med och producerat filmen.
2. Filmen Oscarsnominerades för bästa film, bästa kvinnliga skådespelare (Carey Mulligan) och bästa manus efter skriven förlaga (Nick Hornby), men förlorade i samtliga kategorier. Däremot har filmen vunnit 18 andra filmpriser och 14 av dem har Carey Mulligan vunnit. Snacka om genombrott.
3. Rosamund Pike spelar en väninna till David som är rena urbilden av "en dum blondin", men karaktären är samtidigt uppfriskande rolig i sammanhanget.
2. Filmen Oscarsnominerades för bästa film, bästa kvinnliga skådespelare (Carey Mulligan) och bästa manus efter skriven förlaga (Nick Hornby), men förlorade i samtliga kategorier. Däremot har filmen vunnit 18 andra filmpriser och 14 av dem har Carey Mulligan vunnit. Snacka om genombrott.
3. Rosamund Pike spelar en väninna till David som är rena urbilden av "en dum blondin", men karaktären är samtidigt uppfriskande rolig i sammanhanget.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Carey Mulligan (9)
Carey Mulligan (9)
