Mjukporrigt mordmysterium utan bett

FILMEN

Sug på den titeln. Italienska "The Bloodsucker Leads the Dance" från 1975 är dock ingen vampyrfilm, utan snarare ett slags mjukporrigt mordmysterium regisserat med en sann klåpares hand. Alfredo Rizzo heter den ansvarige för debaclet, en skådespelare som blev regissör men definitivt ingen Clint Eastwood.

Berättelsen tar sin början när greve Marnack (Giacomo Rossi-Stuart) bjuder ett teatersällskap att tillbringa en tid på sitt slott, givetvis beläget på en enslig ö, därför att skådespelerskan Evelyn (Patrizia Webley) påminner honom om hans sedan länge försvunna hustru. Teaterensemblen består i övrigt av en nymfoman, två lesbianer och en hunsad manlig hjälpreda, bara för att säkerställa att det ska bli lite action när karaktärerna anländer till ön.

Väl på slottet, som på den enda exteriörbilden vi får se mer ser ut som en medeltida borg, inkvarteras gästerna och får träffa tjänstefolket, som inkluderar en religiöst fanatisk butler och en ovårdad vaktmästare. Det börjar genast intrigeras mellan karaktärerna och det hela liknar snart en illa iscensatt såpopera, förutom att det liggs runt mer i "The Bloodsucker Leads the Dance" än i "Days of Our Lives". Det skrämmande är dock att storyn inte bara finns till som en ursäkt att visa upp hud, utan det verkar som om upphovsmännen uppriktigt velat berätta en fängslande historia. Om detta vittnar inte minst filmens sista del, och när en av skådespelerskorna hittas halshuggen skiftar fokus till mordmysteriet. En efter en av karaktärerna tas av daga, något som möjligtvis har något att göra med greve Marnacks far och farfar, vilka både mördade sina fruar och nu eventuellt går igen på slottet. Men allt detta är bara en stor gäspning.

Filmens verkliga behållning ligger i dubbningen, vilken är bland det absolut bästa (läs: sämsta) jag någonsin hört. Greve Marnack är dubbad med en så utstuderat efterbliven eurotrash-accent att man blir som hypnotiserad varje gång han öppnar munnen. Naturligtvis stämmer inte en enda läpprörelse med en enda stavelse. Dessutom har den som översatt dialogen till engelska lyckats göra replikerna rejält högtravande, något som skapar en väldigt komisk effekt i kombination med den taffliga iscensättningen. Bland övriga guldkorn finns de svartvita (!) arkivbilder på ett stormande hav som klipps in så fort vi ska förstå att lite tid passerar, eller varför inte den Hercule Poirot-liknande kommissarie som från ingenstans och med en otrolig mängd oförklarlig information dyker upp under filmens fem sista minuter för att förklara för resten av karaktärerna vad som har hänt och varför.

"Bloodsucker" är sålunda hyfsat underhållande i en och annan scen. Tempot är tyvärr, och som så ofta är fallet med filmer där manuskriptet ryms på tre A4-sidor, förödande långsamt och filmen blir därför mest bara tråkig och dålig.


EXTRAMATERIALET

Ett bildgalleri.


TRE SAKER

1. Totalt tre karaktärer blir av med sina huvuden innan filmen är slut. Morden sker utanför bild, men man har åtminstone lyckats hyfsat bra med specialeffekterna när det kommer till de avhuggna huvudena.

2. Musiken består av två, möjligtvis tre synthesizer-teman som upprepas filmen igenom.

3. Tagline på omslaget: "Blod är tjockare än vatten. Blod är godare än vatten." Har inget alls att göra med handlingen, men passar just därför bra till just den här mycket ologiska filmen.


JOEL FORNBRANT (2011-02-25)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2011
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: Widescreen
Extramaterial:
Bildgalleri
Köp filmen hos:
Delning:

RECENSERAT DENNA DAG (16/12):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA