Träpallen Depardieu i hattigt drama
FILMENDet finns två saker jag har svårt för: fransk film och att förstå hur människor fungerar. Däremot är jag intresserad av beteendevetenskap, och då "Min farbror från Amerika" i allra högsta grad präglas av behaviorism kunde filmen ses som en utmaning.
En utmaning jag dock förlorade, om det önskade resultatet hade varit att sälla sig till den månghövdade beundrarskaran. Filmen är byggd kring psykologiska observationer signerade Henri Laborit (som spelar sig själv), och scener med riktiga djurförsök varvat med scener med olika människoöden. Då filmen är oerhört tyngd av själva berättandet blir flödet hattigt, och det känns som att karaktärerna är skapade för att passa ihop med syftet. Av någon anledning kommer jag att tänka på James Joyces "Odysseus": även där sitter storyn i baksätet när det narrativa kör. Och på tal om Odysseus kan man ana att likt den grekiska tragedin skall publiken här underhållas (inte haha-roas, så klart) av skådespelarnas lidande, men i slutet av denna film upplever i vart fall inte jag någon katarsis.
Filmens tre huvudpersoner är René Ragueneau (Gérard Depardieu), Jean Le Gall (Roger Pierre) och Janine Garnier (Nicole Garcia), som alla befinner sig i trängda lägen. Förstnämnda riskerar att bli av med sitt jobb om han inte flyttar sin arbetsplats till en annan befattning ute på vischan. Han misstänker att han håller på att bli utmanövrerad och känner klaustrofobin och ångesten slå till. Le Gall är en karriärsugen akademikertyp, men han trasslar in sig i en affär med Garnier som blivit skådespelare, men som även arbetar med (eller mot!) Ragueneau. Och på så vis binds deras liv ihop. Allteftersom tiden går spärras deras flyktvägar av och om något ljus syns i tunneln visar det sig alltid vara tåget.
Huvudproblemet med "Min farbror från Amerika" kan möjligen vara att vi på drygt trettio år har kommit en bra bit från den klassiska behaviorismen och anammat den kognitiva beteendeterapins fördelar. Visst, karaktärerna är inte helt befriade från den fria viljan, men deras olika flyktbeteenden och oförmåga att konfrontera problemen kan inte tillskrivas det reflexmässiga helt rakt av. Jag lider mest med råttorna som tvingas utstå experimenten med elektricitet. De är inte skådespelare. Det är snuff.
En utmaning jag dock förlorade, om det önskade resultatet hade varit att sälla sig till den månghövdade beundrarskaran. Filmen är byggd kring psykologiska observationer signerade Henri Laborit (som spelar sig själv), och scener med riktiga djurförsök varvat med scener med olika människoöden. Då filmen är oerhört tyngd av själva berättandet blir flödet hattigt, och det känns som att karaktärerna är skapade för att passa ihop med syftet. Av någon anledning kommer jag att tänka på James Joyces "Odysseus": även där sitter storyn i baksätet när det narrativa kör. Och på tal om Odysseus kan man ana att likt den grekiska tragedin skall publiken här underhållas (inte haha-roas, så klart) av skådespelarnas lidande, men i slutet av denna film upplever i vart fall inte jag någon katarsis.
Filmens tre huvudpersoner är René Ragueneau (Gérard Depardieu), Jean Le Gall (Roger Pierre) och Janine Garnier (Nicole Garcia), som alla befinner sig i trängda lägen. Förstnämnda riskerar att bli av med sitt jobb om han inte flyttar sin arbetsplats till en annan befattning ute på vischan. Han misstänker att han håller på att bli utmanövrerad och känner klaustrofobin och ångesten slå till. Le Gall är en karriärsugen akademikertyp, men han trasslar in sig i en affär med Garnier som blivit skådespelare, men som även arbetar med (eller mot!) Ragueneau. Och på så vis binds deras liv ihop. Allteftersom tiden går spärras deras flyktvägar av och om något ljus syns i tunneln visar det sig alltid vara tåget.
Huvudproblemet med "Min farbror från Amerika" kan möjligen vara att vi på drygt trettio år har kommit en bra bit från den klassiska behaviorismen och anammat den kognitiva beteendeterapins fördelar. Visst, karaktärerna är inte helt befriade från den fria viljan, men deras olika flyktbeteenden och oförmåga att konfrontera problemen kan inte tillskrivas det reflexmässiga helt rakt av. Jag lider mest med råttorna som tvingas utstå experimenten med elektricitet. De är inte skådespelare. Det är snuff.
EXTRAMATERIALET
Biografier och filmografier med Alain Resnais och Gérard Depardieu, trivia, originaltrailer, bild- och affischgalleri.
TRE SAKER
1. Erkänn att professor Henri Laborit låter som en karaktär ur Tintin.
2. Ibland vill man bara lappa till fransmän och be dem sluta veva med armarna så förbannat melodramatiskt.
3. Är inte Gérard Depardieu ofattbart överskattad? Lika karismatisk som en träpall om du frågar mig, oavsett hur upprörd han försöker spela.
2. Ibland vill man bara lappa till fransmän och be dem sluta veva med armarna så förbannat melodramatiskt.
3. Är inte Gérard Depardieu ofattbart överskattad? Lika karismatisk som en träpall om du frågar mig, oavsett hur upprörd han försöker spela.
ÅSA JONSÉN (2011-06-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gérard Depardieu (7)
Gérard Depardieu (7)
