Lågmäld och effektiv indiepärla
FILMENIbland dyker det upp filmskapare till synes ur tomma intet och debuterar med något som imponerar grovt. Något som inte känns som en debutfilm. I det här fallet pratar jag om regissören Mike Cahill som endast har en dokumentär sedan tidigare på meritlistan.
Ibland dyker det också upp skådespelare som på grund av sina fysiska förutsättningar enbart erbjuds roller som "den söta blonda tjejen i en skräckfilm" och inte finner sig i det utan bestämmer sig för att börja skriva för att få göra vettiga roller. I det här fallet pratar jag om Brit Marling som tillsammans med Cahill skrivit sci-fi-dramat "Another Earth".
Det är en film som med sitt allvarliga och lite försiktiga anslag fångar mig från första sekunden och som jag sörjer när den är slut. Jag hade gärna velat ha mer. Inte för att filmen känns ofullständig utan för att jag gillade den så mycket.
I inledningen av filmen upptäcks en planet som är väldigt nära vår. Studenten Rhoda (Marling) lämnar en fest med lite för många drinkar innanför västen. Hon är intresserad av rymden och när hon hör talas om denna nya planet som går att se som en liten blå prick på himlavalvet glömmer hon bort att hon faktiskt sitter bakom ratten på sin bil och dundrar rätt in i en stillastående bil med den världskända kompositören John Burroughs (William Mapother) och hans familj.
Fyra år senare släpps Rhoda ur fängelset. Hon är nu 21 år och nedslagen av vad hon har gjort och den tid hon suttit av för sitt brott och tar första bästa jobb som inte kräver något socialt umgänge: hon blir städerska på en skola. På årsdagen av olyckan besöker hon platsen där det hände och märker att hon inte är ensam. John överlevde olyckan. Rhoda bestämmer sig för att konfrontera John och be om förlåtelse, men när chansen kommer kan hon inte säga sanningen. Resultatet blir att en oväntad relation uppstår mellan dem.
Samtidigt har den nya planeten närmat sig mycket mer och visar sig vara en spegelplanet av jorden, och en tävling om en fribiljett till en svindyr expedition till planeten hålls som Rhoda vinner. Men samtidigt gnager hemligheten inom henne.
Även om sci-fi-biten finns i filmen så är den ett drama med ett filosofiskt anslag. Genom hela filmen hör och ser vi radio- och tv-inslag som avhandlar denna andra jord ur alla tänkbara vinklar. Det är ett bra berättargrepp som driver filmen vidare och dessutom adderar ett verkligt skikt på historien, hur märkligt det än kan vara.
Brit Marling är oerhört bra i huvudrollen. Jag har inte sett henne i något annat, men hon agerar naturligt och förmedlar karaktärens inre problem på ett lågmält men effektivt sätt. Lågmäld och effektiv är även hur hela filmen känns. Jag blev betydligt mer tagen av den än jag hade räknat med. En alldeles utmärkt film.
Ibland dyker det också upp skådespelare som på grund av sina fysiska förutsättningar enbart erbjuds roller som "den söta blonda tjejen i en skräckfilm" och inte finner sig i det utan bestämmer sig för att börja skriva för att få göra vettiga roller. I det här fallet pratar jag om Brit Marling som tillsammans med Cahill skrivit sci-fi-dramat "Another Earth".
Det är en film som med sitt allvarliga och lite försiktiga anslag fångar mig från första sekunden och som jag sörjer när den är slut. Jag hade gärna velat ha mer. Inte för att filmen känns ofullständig utan för att jag gillade den så mycket.
I inledningen av filmen upptäcks en planet som är väldigt nära vår. Studenten Rhoda (Marling) lämnar en fest med lite för många drinkar innanför västen. Hon är intresserad av rymden och när hon hör talas om denna nya planet som går att se som en liten blå prick på himlavalvet glömmer hon bort att hon faktiskt sitter bakom ratten på sin bil och dundrar rätt in i en stillastående bil med den världskända kompositören John Burroughs (William Mapother) och hans familj.
Fyra år senare släpps Rhoda ur fängelset. Hon är nu 21 år och nedslagen av vad hon har gjort och den tid hon suttit av för sitt brott och tar första bästa jobb som inte kräver något socialt umgänge: hon blir städerska på en skola. På årsdagen av olyckan besöker hon platsen där det hände och märker att hon inte är ensam. John överlevde olyckan. Rhoda bestämmer sig för att konfrontera John och be om förlåtelse, men när chansen kommer kan hon inte säga sanningen. Resultatet blir att en oväntad relation uppstår mellan dem.
Samtidigt har den nya planeten närmat sig mycket mer och visar sig vara en spegelplanet av jorden, och en tävling om en fribiljett till en svindyr expedition till planeten hålls som Rhoda vinner. Men samtidigt gnager hemligheten inom henne.
Även om sci-fi-biten finns i filmen så är den ett drama med ett filosofiskt anslag. Genom hela filmen hör och ser vi radio- och tv-inslag som avhandlar denna andra jord ur alla tänkbara vinklar. Det är ett bra berättargrepp som driver filmen vidare och dessutom adderar ett verkligt skikt på historien, hur märkligt det än kan vara.
Brit Marling är oerhört bra i huvudrollen. Jag har inte sett henne i något annat, men hon agerar naturligt och förmedlar karaktärens inre problem på ett lågmält men effektivt sätt. Lågmäld och effektiv är även hur hela filmen känns. Jag blev betydligt mer tagen av den än jag hade räknat med. En alldeles utmärkt film.
EXTRAMATERIALET
Tråkigt nog är det ganska snålt med extramaterial. Utöver en musikvideo, trailer och ett antal bortklippta scener är det två kortare samtal mellan Mike Cahill och Brit Marling och vetenskapen i filmen (där astrofysikern Dr Richard Berendzen också medverkar) och om hur filmen gjordes. Båda samtalen är över på några minuter så det är ett otillfredsställande skrapande på ytan. Det finns så mycket mer man vill veta, så detta var en liten besvikelse.
TRE SAKER
1. William Mapother är känd från lite olika sammanhang, men kanske mest sammankopplad med rollen som Ethan i "Lost". Han gjorde rollen som John för enbart $100 per dag.
2. Jag gillar för- och eftertexterna. Enkla, omärkvärdiga och effektiva.
3. Översättaren gör ett helt oförklarligt misstag runt fem minuter in i filmen. Frasen "Do you have any tattoos?" blir ologiskt nog "Militärparader?" på svenska. Va?!
2. Jag gillar för- och eftertexterna. Enkla, omärkvärdiga och effektiva.
3. Översättaren gör ett helt oförklarligt misstag runt fem minuter in i filmen. Frasen "Do you have any tattoos?" blir ologiskt nog "Militärparader?" på svenska. Va?!
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
William Mapother (10)
William Mapother (10)
