Gammal Argento i restaurerat skick

FILMEN

"Four Flies on Grey Velvet" från 1971 är den sista filmen i Dario Argentos så kallade "djurtrilogi", vars tidigare delar är "The Bird With the Crystal Plumage" och "The Cat o' Nine Tails" från 1970 respektive 1971. Precis som sina föregångare är detta en ren giallo, vilket enkelt uttryckt är en italiensk thriller, en genre vars fans betraktar Argento som filmkonstens svar på kristus. Filmen saknade länge ett ordentligt släpp på hemmaformaten, varför den haft en något mytiskt upphöjd status. Själv har jag sett den en gång tidigare, men med usel bild och dialog som var svår att höra. När nu "Four Flies on Grey Velvet" sedan en tid kan ses med fin, upputsad bild och möjlighet att se filmen med antingen italiensk eller engelsk dubbning, är förstås frågan om den verkligen är det mästerverk som de få invigda länge gjort gällande. Jag svarar blankt nej och hänvisar till att filmen, som bitvis är riktigt bra, lider av alltför många brister för att mäta sig med sin genres främsta verk.

Huvudperson är rocktrummisen Roberto (Michael Brandon) som sedan en tid finner sig förföljd av en mystisk man i hatt och solglasögon. En dag tröttnar han och konfronterar sin stalker, varpå denne drar kniv och dödas i det efterföljande tumultet. Som om inte detta skulle vara nog iakttar en okänd person med kamera hela förloppet. Det dröjer inte länge förrän musikern har en ny förföljare på halsen, som dels hotar att döda honom, dels hotar att göra dråpet på den mystiske mannen känt om Roberto går till polisen. Vår hjälte måste försöka överleva och samtidigt ta reda på sin nya plågoandes motiv och identitet, en strävan som inte görs lättare när personer i hans närhet börjar bli mördade.

Filmen följer efter den här krystade inledningen på flera vis den klassiska Argento-mallen för hur en thriller ska se ut. Vi får följa en ordinär person som av någon anledning blir indragen i ett mysterium med en galen mördare, som i blodiga och stiliserade scener hinner ta livet av ett antal karaktärer innan han eller hon i berättelsens final avslöjas tillsammans med sina motiv. "Four Flies on Grey Velvet" skiljer sig lite från mängden genom att inte låta karaktären få någon undermedveten ledtråd (se "The Bird With the Crystal Plumage", "Deep Red", "Sleepless" med flera) att gå på, och filmens första hälft lider tyvärr rejält av det. Roberto är totalt hjälplös inför mördarens terror, och är i princip utlämnad åt sin fru Nina (Mimsy Farmer) och vännen Godfrey (Bud Spencer) som inte heller de hjälper till att föra handlingen framåt. Samtidigt slösar man tid på comic relief som inte alls är rolig i form av en hunsad brevbärare, och filmen gör, bortsett från några suggestiva drömsekvenser och Argentos i allmänhet stilsäkra regi, ett ganska dåligt första intryck.

Det är först runt mitten av berättelsen, när Roberto anlitar den misslyckade och homosexuelle privatdetektiven Gianni (Jean-Pierre Marielle) som filmen tar fart och börjar bli spännande. Gianni, som "har drygt 70 ouppklarade fall bakom sig och därför statistiskt sett snart måste lyckas", börjar dra i olika trådar och kommer med fara för sitt eget liv allt närmare mördaren. "Four Flies on Grey Velvet" innehåller som brukligt för en giallo flera mordscener, och som alltid när kaptenen för skutan är Argento genomförs dessa med stil och finess. Centralt för thrillergenren är själva mysteriet i sig, och det som denna film bidrar med är inte direkt överväldigande engagerande, även om det fungerar inom berättelsens ramar. Mot filmens slut slänger man även in en liten dos science fiction, vilken kommer helt oväntad och lite halvt störande.

"Four Flies on Grey Velvet" har sin beskärda del av problem men räddas av sin andra hälft och placerar sig kvalitetsmässigt någonstans i mitten av Argentos klassiska oeuvre. Rekommenderas för de redan frälsta.


EXTRAMATERIALET

Lite smått och gott i form av bio- och filmografier, trailers och radiospots, amerikanska för- och eftertexter (skiljer sig något från originalets), och även ett bild- och affischgalleri.


TRE SAKER

1. Svensk biotitel: "Den djävulska fällan".

2. Rockgruppen Deep Purple fanns, innan valet föll på Ennio Morricone, i åtanke att göra filmens soundtrack. Man ville även i ett skede att Ringo Starr skulle spela huvudrollen.

3. Filmens sista scen innehåller en bilkrasch filmad i "The Matrix"-liknande slow motion. Ganska banbrytande för 1971.


JOEL FORNBRANT (2012-01-10)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (4)
20 senaste recensionerna i kategorin thriller
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Thriller
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2011
Bolag: Studio S
Ljud: Monomix
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Extramaterial:
Dario Argentos biografi och filmografi, Italiensk originaltrailer, Amerikansk trailer och teaser, Radioreklam, Amerikanska för- och eftertexter, Bild- och affischgalleri.
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (11/7):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JUNI
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA