Klassiker för film noir-nördar
FILMENFilm Noirens 40- och 50-tal är fylld av korruption, svek, femme fatales och hårdhudade män med repliker lika dräpande som kulor. "Gilda" är en av de mer välkända filmerna men trots det hittas den först på sjuttonde plats av de högst rankade filmerna i genren på filmdatabasen IMDB. En anledning till det kan vara att den inte fokuserar på de typiska film noir-sakerna som mord eller annan brottslig handling, även om de förekommer som inslag i filmen. Den har heller inte någon detektiv eller annan god hjälte i huvudrollen trots att en präktig detektiv lurar i skuggorna.
"Gilda" handlar i stället nästan uteslutande om svartsjuka och hämnd. I filmens värld går det en tunn gräns mellan kärlek och hat och på den gränsen slinker svartsjukan fram och tillbaka precis som kråkan i den gamla barnvisan. Den gatusmarte Johnny (gestaltad av en utmärkt Glenn Ford) får jobb som underhuggare till den excentriske casinoägaren Ballin Mundson (George Macready). När Mundson återvänder från en resa presenterar han sin nya fru Gilda (Rita Hayworth) som han träffat på resan. Vad han inte vet är att Gilda och Johnny varit ett par tidigare och att det inte slutade väl mellan dem. De inleder en katt- och råttalek med varandra där målet är hämnd och ingen av dem kan släppa tanken på den andre.
Det är en underhållande dans de båda bjuder upp till. Bakom den kalla ytan skiner det igenom ibland att de faktiskt älskar varandra innerligt men deras barnsliga svartsjuka kommer alltid emellan. Lägg därtill en komplicerad intrig med tyska patent som döljs för ordningsmakten, en gangsterkartell, en snokande polis och en hel hög av odödliga repliker. I dag känns inte "Gilda" som den där elektriska thrillern det en gång var, filmvärlden har sedan länge sprungit ifrån filmerna från den här tiden. Men är man förtjust i genren och dessutom vill se två av den tidens främsta skådespelare göra sina kanske bästa insatser så är "Gilda" fortfarande en klassiker. Det är dock lite trist att man bara lyckats få till monoljud på den här utgåvan för det förtar lite av upplevelsen.
"Gilda" handlar i stället nästan uteslutande om svartsjuka och hämnd. I filmens värld går det en tunn gräns mellan kärlek och hat och på den gränsen slinker svartsjukan fram och tillbaka precis som kråkan i den gamla barnvisan. Den gatusmarte Johnny (gestaltad av en utmärkt Glenn Ford) får jobb som underhuggare till den excentriske casinoägaren Ballin Mundson (George Macready). När Mundson återvänder från en resa presenterar han sin nya fru Gilda (Rita Hayworth) som han träffat på resan. Vad han inte vet är att Gilda och Johnny varit ett par tidigare och att det inte slutade väl mellan dem. De inleder en katt- och råttalek med varandra där målet är hämnd och ingen av dem kan släppa tanken på den andre.
Det är en underhållande dans de båda bjuder upp till. Bakom den kalla ytan skiner det igenom ibland att de faktiskt älskar varandra innerligt men deras barnsliga svartsjuka kommer alltid emellan. Lägg därtill en komplicerad intrig med tyska patent som döljs för ordningsmakten, en gangsterkartell, en snokande polis och en hel hög av odödliga repliker. I dag känns inte "Gilda" som den där elektriska thrillern det en gång var, filmvärlden har sedan länge sprungit ifrån filmerna från den här tiden. Men är man förtjust i genren och dessutom vill se två av den tidens främsta skådespelare göra sina kanske bästa insatser så är "Gilda" fortfarande en klassiker. Det är dock lite trist att man bara lyckats få till monoljud på den här utgåvan för det förtar lite av upplevelsen.
EXTRAMATERIALET
I en intervjuvideo talar regissörerna Baz Luhrmann och Martin Scorsese sig varma om "Gilda" och valet av personer kunde inte vara mycket bättre. Scorsese blir ett levande filmlexikon när han radar upp detaljer om filmen och de som arbetade bakom kameran och sätter in hela genren i ett tidsperspektiv. Luhrmann står för den analyserande delen och erkänner att han kopierade saker som Gildas hår till sin egen "Moulin Rouge!". En bra mix.
TRE SAKER
1. "Gilda" placerar sig som nummer 17 på IMDB:s Film Noir-lista. Min egen favorit "En djävulsk fälla" intar plats elva och populärast av dem alla är Bogart-filmen "Utpressning".
2. Rita Hayworth tog sånglektioner för att kunna utföra sångnumren i filmen men hon utvecklades aldrig tillräckligt och fick se sig dubbad i de scenerna. Det sägs att hon förblev bitter över detta hela livet.
3. Scenen där Gilda gör entré i filmen är ikonisk och är så skickligt regisserad trots att det första klippet med henne bara varar några sekunder. Jag gillar när små detaljer dröjer sig kvar i minnet och visar på filmmakarnas storhet. Scenen berörs förstås också i extramaterialet.
2. Rita Hayworth tog sånglektioner för att kunna utföra sångnumren i filmen men hon utvecklades aldrig tillräckligt och fick se sig dubbad i de scenerna. Det sägs att hon förblev bitter över detta hela livet.
3. Scenen där Gilda gör entré i filmen är ikonisk och är så skickligt regisserad trots att det första klippet med henne bara varar några sekunder. Jag gillar när små detaljer dröjer sig kvar i minnet och visar på filmmakarnas storhet. Scenen berörs förstås också i extramaterialet.
THOMAS HELSING (2014-06-30)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Rita Hayworth (1)
Rita Hayworth (1)
