Håller de på att tappa greppet?
FILMENJag avslutade recensionen av säsong 2 med att konstatera att flera olika trådar lätt kan göra att det blir rörigt. Då tyckte jag att manusförfattarna höll sig på rätt sida gränsen. Den här säsongen trillar de tyvärr över. Efter två tämligen klockrena säsonger känns det som att Jonathan Nolan och manusgänget bakom serien håller på att tappa greppet. Säsong 3 är en spretig upplevelse som å ena sidan avslutar HR-tråden men å andra sidan accelererar röran kring Maskinen.
Första halvan av säsongen täcker in jakten på HR:s ledare och det är här "Person of Interest" är som bäst. Det ges utrymme för Reeses torra humor och han får fortsätta vara den superhjälte han är. Men så händer flera saker efter varandra som rör till det mycket mer än vad som är nödvändigt. Jakten på HR-ledaren leder till att en i gänget dör. Det mystiska företaget Decima ökar sin inblandning i jakten på maskinen samtidigt som ytterligare en organisation, Vigilance, dyker upp gång på gång och sprider kaos omkring sig med sina terrorliknande metoder. Dessutom är som vanligt CIA på jakt efter Reese och Shaw och Root dyker upp som gumman i lådan och är nu helt plötsligt på den goda sidan. Och som om det inte var nog utkristalliseras ytterligare ett nytt hot – en ny maskin. Jag har varit med om röriga och spretiga serier förut men det här är något speciellt.
Tack och lov har man veckans brott-ramen att falla tillbaka på när det blir för många inblandade. Utan den hade "Person of Interest" förvandlats till en såpa. Låt vara en såpa med mer spionintrig än kärleksintrig, men ändå. Säsong 3 vräker på med alldeles för mycket och jag upptäcker mot slutet av säsongen att jag hoppas på att det ska vara över snart. Och det är förstås inte bra.
Det finns förstås höjdpunkter under säsongens gång. Maskinen ser till så att Reese ovetandes hamnar på ett plan där han måste skydda ett nummer mot flera olika terrororganisationer. Han får fullt upp men klarar naturligtvis biffen med ett gäng överdrivna one-liners, repliker som bara Jim Caviezels superhjältekaraktär kan klara av med trovärdigheten i behåll. Samma sak när Reese och Shaw bluffar sig in på en klassåterträff. Shaw var en karaktär jag hoppas att vi skulle få se mer av och från och med säsong 3 är hon en fast medlem i gruppen.
Alla karaktärer utvecklas under säsongens gång men för varje Shaw som griper tag tar en sådan som Root ett snedsteg. Om manusförfattarna och jag varit i samklang i två säsonger börjar det nu luta åt disharmoni. Inte alls så långt gånget att jag vill ge upp – serien är fortfarande underhållande – men det är inte den "Person of Interest" jag än gång fastnade för. Jag hoppas att säsong 4 innebär en återhämtning.
Första halvan av säsongen täcker in jakten på HR:s ledare och det är här "Person of Interest" är som bäst. Det ges utrymme för Reeses torra humor och han får fortsätta vara den superhjälte han är. Men så händer flera saker efter varandra som rör till det mycket mer än vad som är nödvändigt. Jakten på HR-ledaren leder till att en i gänget dör. Det mystiska företaget Decima ökar sin inblandning i jakten på maskinen samtidigt som ytterligare en organisation, Vigilance, dyker upp gång på gång och sprider kaos omkring sig med sina terrorliknande metoder. Dessutom är som vanligt CIA på jakt efter Reese och Shaw och Root dyker upp som gumman i lådan och är nu helt plötsligt på den goda sidan. Och som om det inte var nog utkristalliseras ytterligare ett nytt hot – en ny maskin. Jag har varit med om röriga och spretiga serier förut men det här är något speciellt.
Tack och lov har man veckans brott-ramen att falla tillbaka på när det blir för många inblandade. Utan den hade "Person of Interest" förvandlats till en såpa. Låt vara en såpa med mer spionintrig än kärleksintrig, men ändå. Säsong 3 vräker på med alldeles för mycket och jag upptäcker mot slutet av säsongen att jag hoppas på att det ska vara över snart. Och det är förstås inte bra.
Det finns förstås höjdpunkter under säsongens gång. Maskinen ser till så att Reese ovetandes hamnar på ett plan där han måste skydda ett nummer mot flera olika terrororganisationer. Han får fullt upp men klarar naturligtvis biffen med ett gäng överdrivna one-liners, repliker som bara Jim Caviezels superhjältekaraktär kan klara av med trovärdigheten i behåll. Samma sak när Reese och Shaw bluffar sig in på en klassåterträff. Shaw var en karaktär jag hoppas att vi skulle få se mer av och från och med säsong 3 är hon en fast medlem i gruppen.
Alla karaktärer utvecklas under säsongens gång men för varje Shaw som griper tag tar en sådan som Root ett snedsteg. Om manusförfattarna och jag varit i samklang i två säsonger börjar det nu luta åt disharmoni. Inte alls så långt gånget att jag vill ge upp – serien är fortfarande underhållande – men det är inte den "Person of Interest" jag än gång fastnade för. Jag hoppas att säsong 4 innebär en återhämtning.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet sparkar igång med ett slags runda bordssamtal. Jonathan Nolan, en teknisk rådgivare och en av manusförfattarna diskuterar framtidens A.I. För den som har det djupare intresset är det intressant. Sedan ägnas en sexminutersfilm helt åt en karaktär som försvinner under säsongen. Det blir lite rörande att höra de andra skådespelarna tala om hen som om skådespelaren själv hade dött.
Det avslutande avsnittet har ett kommentarspår med Michael Emerson och det blir inte helt bra. För ett bra och informativt kommentarspår behöver man komplettera med någon kreativ skapare också. Emersons tar för ofta rollen att bara kommentera saker som händer i stället för att berätta om bakgrunden till scener, val av inspelningsplatser eller liknande. Att sitta och säga "här kommer Shaw" när Shaw gör entré duger inte.
Ett panelsamtal inspelat på Comic-Con blir mest en massa tomt prat med klassiska ryggdunkningar. Det är underhållande men inte särskilt informativt fram till att publiken får ställa några frågor. Det är först då det här inslaget ger någon riktig fördjupning.
Gruppens hund, Bear (Poker), får sin egen lilla film där hundtränaren får prata lite om hur de tränat honom. Två minuter hinner man dock inte förklara mycket på.
Och så får vi förstås det klassiska tabbar och tavlor-klippet. Det är alltså fler inslag vi får med i extramaterialet den här gången men kvaliteten har inte ökat mycket för det. Godkänt, men inte mer.
Det avslutande avsnittet har ett kommentarspår med Michael Emerson och det blir inte helt bra. För ett bra och informativt kommentarspår behöver man komplettera med någon kreativ skapare också. Emersons tar för ofta rollen att bara kommentera saker som händer i stället för att berätta om bakgrunden till scener, val av inspelningsplatser eller liknande. Att sitta och säga "här kommer Shaw" när Shaw gör entré duger inte.
Ett panelsamtal inspelat på Comic-Con blir mest en massa tomt prat med klassiska ryggdunkningar. Det är underhållande men inte särskilt informativt fram till att publiken får ställa några frågor. Det är först då det här inslaget ger någon riktig fördjupning.
Gruppens hund, Bear (Poker), får sin egen lilla film där hundtränaren får prata lite om hur de tränat honom. Två minuter hinner man dock inte förklara mycket på.
Och så får vi förstås det klassiska tabbar och tavlor-klippet. Det är alltså fler inslag vi får med i extramaterialet den här gången men kvaliteten har inte ökat mycket för det. Godkänt, men inte mer.
TRE SAKER
1. De tidigare utgåvorna har haft fantastisk bild och ljud för en tv-serie på blu-ray. Tyvärr fick vi bara DVD-versionen att recensera så jag kan inte avgöra om kvaliteten håller i sig.
2. Jag saknar Leon Tao (Ken Leung) som stod för en hel del humor i säsong 2.
3. Reese och Carter kysser varandra i ett av avsnitten. Kyssen stod aldrig i manus utan var en idé som Jim Caviezel fick strax före inspelningen.
2. Jag saknar Leon Tao (Ken Leung) som stod för en hel del humor i säsong 2.
3. Reese och Carter kysser varandra i ett av avsnitten. Kyssen stod aldrig i manus utan var en idé som Jim Caviezel fick strax före inspelningen.
THOMAS HELSING (2015-10-13)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
