Klassisk deckargåta blir Johanssons sorti

FILMEN

Leif GW Persson har i skrivandets stund publicerat tolv romaner, från debuten med "Grisfesten" 1978 till 2016 års "Kan man dö två gånger?". Karaktären Lars Martin Johansson ("mannen som kan se runt hörn") var betydande i sju av dem till och med "Den döende detektiven", 2010. Karaktären, gestaltad av Rolf Lassgård, har varit huvudperson i tre miniserier som SVT producerat som nu samlas i den lite halvtaffligt döpta men innehållsmässigt maffiga (tio timmar!) boxen "Leif GW Persson trilogy".

De två första miniseriena "En pilgrims död" baserad på romanerna "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" och "Faller fritt som i en dröm", samt "Den fjärde mannen" baserad på "En annan tid, ett annat liv" släpptes som separata utgåvor när det begav sig. Så blev det inte med den avslutande "Den döende detektiven" som enbart finns tillgänglig i denna box. I och med att jag recenserat de två förlagorna tidigare blir denna text en recension av den avslutande serien.

Boken och serien "Den döende detektiven" börjar dramatiskt för den numera pensionerade Johansson. Han har precis köpt en garanterat onyttig lunchkorv när en blodpropp sänker honom ordentligt. När han kvicknar till några dagar senare är livet förändrat. Hans värden är kassa och det krävs stora justeringar för att Johansson inte ska ta livet av sig själv. Dessutom är han temporärt förlamad i högersidan vilket får honom att mer eller mindre bli sängliggande. Livet saknar mening.

Men så kommer hans läkare (Amanda Ooms) med en förfrågan. Hon menar att det finns ett gammalt mordfall från 1985 som aldrig klarades upp, ett där en nioårig flicka våldtogs och mördades. Johansson minns det inte, men när har frågar sin gamla vän Bo Jarnebring (Per Svensson) kommer detaljer upp till ytan. Johansson har inget bättre för sig och engagerar sin semesterlediga före detta kollega Eriksson (Helena Af Sandeberg) att gräva fram den gamla utredningen. Att lösa fallet blir den döende detektivens sista insats, för den skyldige finns där ute någonstans.

"Den döende detektiven" delar sin titel med en gammal Sherlock Holmes-novell och det är en klassisk deckargåta där bitar läggs ihop allt eftersom och Johansson med sin briljanta hjärna är en av GW:s bästa karaktärer. Gestaltningen i den här miniserien gör karaktären otroligt lik sin skapare. Han är sävligt seg, buttert småmuttrande, och både överviktig och halt. Det ligger väl en viss poäng i att göra en sådan passning samtidigt som det blir lite väl övertydligt. Den bild av Johansson jag fått som läsare har aldrig riktigt stämt överens med den som Lassgård förmedlat, men det är en annan femma.

Miniserien följer sin förlaga väl med undantag för Af Sandebergs karaktär Eriksson som inte alls är med i den. Hennes roll innehas av Jarnebring och Johanssons sjukgymnast, men det är förstås logiskt sett utifrån filmatiseringarna att Eriksson är närmast Johansson här, möjligen i konkurrent med "Lill-drängen", ryssen Max (Alexej Manvelov) som bokstavligt talat blir Johanssons högra hand.

Lite av problemet med de här tre miniserierna har varit att man så fast knutit an till de år GW skrivit om i sina böcker. I den här miniserien hade det gått ganska bra att flytta 1985 till 1995 med vissa mindre justeringar eftersom boken utspelar sig 2010 och inte nästan tio år senare. Hur man än vrider och vänder på det måste man som tittare plussa på tio år på varje karaktär för att det ska gå ihop. Det största problemet är Af Sandebergs karaktär, som generellt sett mer eller mindre är konstruerad till tv-serierna, som egentligen borde vara runt 55-60 år för att det rent logiskt ska bli rätt. Det är lite trist, men bara något man får bortse ifrån.

Och bortser man från det är "Den döende detektiven" en trevligt spännande deckargåta och en värdig sorti - tyvärr.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. I min recension av "Den fjärde mannen" misstänkte jag att det var den sista GW-deckaren på svenska vi skulle få se, men så blev det inte. Däremot lyser Claes Malmbergs grisiga Ewert Bäckström med sin frånvaro i "Den döende detektiven", troligen till följd av att karaktärsrättigheterna såldes till USA som inte förvaltade dem speciellt väl med den enda säsongen av "Backstrom". I boken är det Bäckström som slarvar med utredningen 1985, men här ser vi en annan lika rasistisk och moraliskt tveksam polis i samma roll. Det är oklart vem detta ska vara men det är en sorts variant av Bäckström helt klart.

2. Rent bokmässigt har GW fortsatt med karaktärena Bäckström och Lisa Mattei (som figurerar väldigt lite i denna miniserie, spelad av Ellen Jelinek) och rent logiskt skulle det kunna göras fler serier av böckerna "Den sanna historien om Pinocchios näsa", "Bombmakaren och hans kvinna" samt "Kan man dö två gånger?" som alla utspelar sig efter "Den döende detektiven". Förutsatt att rättigheterna till Bäckström kommer tillbaka.

3. GW:s dotter Malin Persson Giolito skriver också deckare och fick ett stort genomslag med "Störst av allt" som kommer att bli filmad som Sveriges första originalserie för Netflix.


ANDERS JAKOBSON (2018-11-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Relaterade recensioner (10)
20 senaste recensionerna i kategorin kriminaldrama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Kriminaldrama, TV-serie
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 4
Utkomstår: 2018
Bolag: SF
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
RECENSERAT DENNA DAG (19/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA