Otrevlig och trög historia

FILMEN

Jag börjar titta på "Piercing" utan att läsa på speciellt mycket på förhand. Jag ögnade som hastigast igenom baksidetexten men la den inte på minnet och ser alltså filmen som ett blank papper. Vad är det för film egentligen? En thriller? En svart komedi? Något annat?

En bit in i den 80 minuter långa filmen placerar jag den i det svarta komedifacket. Vi har inledningsvis sett hur den smånervösa Reed (Christopher Abbott) står med en ishacka otäckt nära sitt spädbarn, och det är ju inte speciellt roligt. Han har barnet tillsammans med Mona (Laia Costa) som framstår som lyckligt ovetande om sin mans mörka sida. När Reed åker iväg på vad som framstår som en affärsresa finns det en annan agenda. Det vet vi tittare då han förberett sig för att ha ihjäl en kvinna. Allt är planerat. Vilken kvinna han ska mörda (en prostituerad som pratar engelska), tillvägagångssättet (en bdsm-akt som går över i något annat), alternativa lösningar om det skulle ske något oväntat och så vidare.

Det är när Reed luftövar på ett hotellrum som jag skrattar till lite grann inombords. Han provkloroformerar sig själv för att hitta rätt dos, han tar tid på mordmomenten, styckning och annat för att vara snabb och effektiv. Han är helt enkelt redo för allt. Men när den prostituerade Jackie (Mia Wasikowska) inte riktigt beter sig som hon borde, går alla planer och alla alternativ åt skogen.

Där blir filmen en thriller och så småningom ganska obehaglig skräck. Det är ingen vidare trevlig historia och i min remixfantasi hade jag hellre utvecklat storyn åt det dråpligt komiska hållet. Men så blir det inte. I stället handlar det om en märklig relation mellan två garanterat ofriska personer och det blir både blodigt och psykologiskt jobbigt. Det påtagliga problemet med filmen är att den känns trög. Trots den korta speltiden är det lite besvärligt att ta sig igenom den. Jag saknar ett driv och flyt som hade hjälpt filmen i rätt riktning.

Men trots obehaget och trögheten är det ändå det här inslaget av svart humor som utgör efterklangen. Synd att helheten inte fungerade.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. För manus och regi står Nicolas Pesce och filmen är baserad på en roman från 1994 av Ryû Murakami.

2. Filmen återanvänder musik från två italienska klassiker, "La dama rossa uccide sette volte" (1972) och "Tenebre" (1982). Det passar helt perfekt in i helheten.

3. De inledande produktionsbolagloggorna är gjorda med en trasig VHS-känsla som jag trodde skulle följa med in i filmen. Så blev det inte, även om delar av soundtracket känns väldigt mycket VHS.


ANDERS JAKOBSON (2019-02-21)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
20 senaste recensionerna i kategorin thriller
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
RECENSERAT DENNA DAG (20/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
KRIGSFILMERNA