Fullt ös, medvetslös!

FILMEN

Först två anekdoter ut mitt eget spännande liv:

1) Jag växte upp som sladdbarn och ärvde inte bara kläder utan också musiksmak från mina äldre syskon. Min bror lärde mig tidigt att uppskatta hårdrock utifrån det han själv lyssnade på. Det var givande, men det kom givetvis till en punkt då jag själv började upptäcka band som min bror inte alls gillade. Ett av de första var Mötley Crüe. Plötsligt hade jag något eget. Det blev en tidig revolt mot vuxenvärlden. Under några år när jag var kanske 10-14 år var Mötley Crüe ett av de viktigaste banden för mig. Jag läste allt jag kunde läsa och tapetserade väggarna i pojkrummet med alla affischer tidningen Okej levererade varannan vecka. Jag fattade inte jättemycket av texterna och idoliserade dem utan något som helst filter. Okejs omskrivningar att bandet "festade hårt" förstod jag inte att det betydde rock'n'roll-myten med sex, droger och lite musik fullt ut. Jag var ett naivt barn. Sen kom det andra band som betydde mer för mig och efter bandets fyra första skivor slutade jag följa dem slaviskt.

2) Många år senare, 2002, är jag på Englandsturné med mitt band. Även om jag sett världen som musiken under några år så är det inte på långa vägar på samma nivå Mötley Crüe. Under turnén köper jag deras biografi "The Dirt" och börjar läsa den. Jag minns speciellt att Ryan Air-flygresen hem från London torsdagen den 9 maj försvann i ett vift eftersom jag var helt konsumerad av boken.

17 år minus några månader senare har boken blivit film efter tio år under produktion. Det är en oväntat underhållande film, om än lite sladdrig emellanåt. Samtidigt som den bjuder på komisk galenskap med sex, droger och dårar, har den även ett överraskande mörker som skildrar missbruk, död och sorg. Allt är förstås plockat från boken och fångat så som medlemmarna minns det. Och med tanke på deras "fullt ös, medvetslös"-leverne är det förstås tveksamt hur många av dessa minnen som är just det och inte efterhandskonstruktioner eller fantasier...

Rent krasst avhandlar filmen bandets story från bildandet i januari 1981 till den första av ett par återföreningar runt 1997. En ganska lång period som avhandlas på drygt 100 minuter. Det gör att det känns lite förhastat och sladdrigt emellanåt, men helhetsintrycket blir ändå positivt och snudd på renodlat godis för Mötley Crüe-diggaren.

Bandet bildas när trummisen Tommy Lee (Colson Baker) tar mod till sig och snackar med basisten och idolen Nikki Sixx (Douglas Booth) som precis lagt ned sitt tidigare band London efter en kaosartad spelning. Sixx är dock en ung man med stora visioner och lägger fram sina planer om sitt nästa band som ska vara något utöver det extra. Lee blir direkt den första medlemmen. Tillsammans med den tio år äldre gitarristen Mick Mars (Iwan Rheon) och Lees gamla skolkompis sångaren Vince Neil (Daniel Webber) kompletteras gruppen och de först stapplande stegen till att bli det nya heta rockbandet tas. Sedan rullar det snabbt på - bandet får direkt fäste i Los Angeles-scenen och spelar jämt och överallt och strax ramlar både skivbolagsmänniskor och managers över Mötley Crüe och satsningarna blir bara större och värre. Och med det dras festandet till nya nivåer och med det kommer problemen. Missbruk och död väntar bakom nästa knut på Mötley Crües vansinniga resa.

Precis som boken, skriven av Neil Strauss och givetvis mycket läsvärd, berättas filmen ur de olika medlemmarnas perspektiv och byter form på ett lekfullt sätt. Det ges några flashbacks som gör karaktärernas bakgrunder mer fylliga och sen är det en del andra vansinniga inslag som Lees beskrivning av en vanlig dag på turné eller Sixx kärlek till heroinet. Det är ingen tråkigt formanpassad film, och det är givetvis bara bra.

Likt "Bohemian Rhapsody" har det skarvats lite med viktiga händelser för att få till en mer filmisk historia. Ett typiskt exempel är att Lee träffar sin blivande fru Heather Locklear samma kväll som Neil åker i väg i sin sportbil med Hanoi Rocks-trummisen Razzle med förödande konsekvenser. Så var det förstås inte.

Och till skillnad från Queen-filmen är musicerandet inte lika klockrent gestaltat om än ändå ganska bra. Däremot har man lyckats riktigt bra att få till bandmedlemmarnas utseenden under de olika åren. Kanske inte riktigt till det fysiska utseendet men väl hår och kläder. Det är som alla de där affischerna från pojkrummet blivit levande.

Skådespelarmässigt tycker jag att Colson Baker och Daniel Webber är de som lyckas bäst med gestalta sina karaktärers åldrande attitydmässigt. Både Lee och Neil känns väldigt unga under de första åren, vilket de också var, men är tydligt mer mogna mot slutet av historien. Även Douglas Booth gör sin roll bra, men karaktären känns - på ett positivt sätt - ganska mogen och samlad redan från början. Och Iwan Rheons Mars är precis så stelopererad som den verkliga personen är.

Det är inte en perfekt musikfilm men tack vare min egna emotionella koppling till bandet känner jag en förstärkt kärlek till filmen. Det kommer inte som någon överraskning att jag tätt in på tittningen toklyssnar på de gamla skivorna på Spotify och läser Wikipedia-artiklar. Det kommer sannolikt inte dröja länge innan jag ser om filmen. Det är en så pass viktig del av min uppväxt som skildras här, även om det som jag upplevde då var musiken och historierna i tidningsartiklar.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Lagom till filmens lansering har Mötley Crüe annonserat ytterligare en återförening trots att de gjorde sin farvälspelning på nyårsafton 2015.

2. Ett par nya låtar släpptes samtidigt som filmen, bland annat "The Dirt (Est. 1981)" där Colson Baker medverkar under sitt artistnamn Machine Gun Kelly.

3. Två andra hårdrocksikoner som var och en festat mer än tusen vanliga människor gjort tillsammans figurerar i filmen. Christian Gehring syns i en kort scen som Van Halens sångare David Lee Roth och Tony Cavalero gör en minnesvärd insats som Ozzy Osbourne i en av filmens mest extrema scener. Kan Ozzy vara nästa hårdrocksfigur att få sitt liv förvandlat till en långfilm? Ingen högoddsare...


ANDERS JAKOBSON (2019-03-25)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (26)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Streamat
Utkomstår: 2019
Bolag: Netflix
Tema: Netflixoriginal, Musik
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN APRIL
12 SENASTE
ACTIONFILMERNA