Tjusig värre men ändå en besvikelse
FILMENUnder de senaste drygt tio åren har vi fått en rad bra science fiction-filmer som på ett effektivt och givande sätt skildrat känslan av att vara totalt eller nästan helt ensam i rymden. Först "Moon" där Sam Rockwell med en ökande paranoia fick tiden att gå på en månstation. Sen den pulshöjande och nervkittlande "Gravity" där Sandra Bullock extremt ensam föll handlöst genom rymden mot jorden. "Interstellar" med Matthew McConaughey var tankeväckande och vetenskapligt kuslig och "The Martian" med Matt Damon blev inspirerande och spännande på samma gång.
"Ad Astra", vilket betyder till stjärnorna, är Brad Pitts bidrag till denna smala genre. Det är dessvärre inte en film som matchar de andra exemplen. Det är en ganska sömnig historia som inte riktigt träffar rätt.
Pitt spelar i denna framtidsfilm major Roy McBride som är en hejare på att behålla lugnet och pulsen även i de mest dramatiska situationer. Detta görs det ett stort nummer av i filmen, inte minst i inledningen där Roy faller ned mot jorden i ett rasande tempo när en gigantisk rymdantenn drabbas av kraftvågor som bara är en föraning om ett annalkande hot mot mänskligheten. Roy är son till legenden H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones) som 26 år tidigare gav sig iväg på en expedition långt ut i solsystemet för att hitta bevis på intelligent liv. Efter tio år försvann all kontakt med expeditionen, men nu informeras Roy om att pappan tros vara vid liv och att det är expeditionen som sannolikt orsakat kraftvågorna.
Roys uppdrag blir att ta sig till Mars via månen för att där skicka ett meddelande till expeditionen som i sin tur befinner sig i en omloppsbana runt Neptunus. Lever pappan och i så fall, vad är hans avsikter?
"Ad Astra" har vissa likheter med de filmer jag nämnde i början av recensionen. Strukturellt kanske mest med "Gravity" som under rymdäventyret var en psykologisk resa för huvudpersonen för att reda ut sitt liv. Någon liknande pågår här, då Roy har vissa "issues", både med relationen till legendarpappan och mer människor i allmänhet. Det är lite av detta som inte träffar rätt, men det är inte det enda besvärliga inslaget i filmen för mig.
Ett problem som jag har är att det går så himla fort att resa i rymden. Jag förstår att det är ett önsketänkande i framtiden att man ska kunna avverka långa sträckor på väldigt kort tid och på ett enkelt sätt, men att åka till månen i "Ad Astra" är inte mer dramatiskt än att hoppa på nattåget till Köpenhamn. Likaså nästa resa från månen till Mars är inte heller speciellt dramatisk även om den mer liknar en traditionell rymdresa. Jag förstår även att en mer realistisk skildring inte skulle bli speciellt rolig att titta på, men den här överdrivna enkelheten är lite svår att tugga i sig.
Nästa problem är att trots allt det jag skrivit ovan ändå tycker att en resa från Jorden till så långt bort en människa kan komma borde vara dramatisk nog, så tycker inte manusförfattaren det. Här är vi med om en "biljakt" på månen och sedan en avstickare till en Norsk rymdstation på vägen till Mars där något väldigt dramatiskt händer. Det är fler stopp och omöjliga hinder som Roy klarar av på vägen och det känns inte riktigt som de behövs. Det blir för mycket.
Bortsett från allt detta är "Ad Astra" en snygg film som tar tillvara på den teknik vi har i dag för att skapa illusionen av rymden med tillhörande gravitet och andra inslag som effektivt suger in oss i dess värld. Men det räcker inte hela vägen och "Ad Astra" får ses lite som en besvikelse.
"Ad Astra", vilket betyder till stjärnorna, är Brad Pitts bidrag till denna smala genre. Det är dessvärre inte en film som matchar de andra exemplen. Det är en ganska sömnig historia som inte riktigt träffar rätt.
Pitt spelar i denna framtidsfilm major Roy McBride som är en hejare på att behålla lugnet och pulsen även i de mest dramatiska situationer. Detta görs det ett stort nummer av i filmen, inte minst i inledningen där Roy faller ned mot jorden i ett rasande tempo när en gigantisk rymdantenn drabbas av kraftvågor som bara är en föraning om ett annalkande hot mot mänskligheten. Roy är son till legenden H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones) som 26 år tidigare gav sig iväg på en expedition långt ut i solsystemet för att hitta bevis på intelligent liv. Efter tio år försvann all kontakt med expeditionen, men nu informeras Roy om att pappan tros vara vid liv och att det är expeditionen som sannolikt orsakat kraftvågorna.
Roys uppdrag blir att ta sig till Mars via månen för att där skicka ett meddelande till expeditionen som i sin tur befinner sig i en omloppsbana runt Neptunus. Lever pappan och i så fall, vad är hans avsikter?
"Ad Astra" har vissa likheter med de filmer jag nämnde i början av recensionen. Strukturellt kanske mest med "Gravity" som under rymdäventyret var en psykologisk resa för huvudpersonen för att reda ut sitt liv. Någon liknande pågår här, då Roy har vissa "issues", både med relationen till legendarpappan och mer människor i allmänhet. Det är lite av detta som inte träffar rätt, men det är inte det enda besvärliga inslaget i filmen för mig.
Ett problem som jag har är att det går så himla fort att resa i rymden. Jag förstår att det är ett önsketänkande i framtiden att man ska kunna avverka långa sträckor på väldigt kort tid och på ett enkelt sätt, men att åka till månen i "Ad Astra" är inte mer dramatiskt än att hoppa på nattåget till Köpenhamn. Likaså nästa resa från månen till Mars är inte heller speciellt dramatisk även om den mer liknar en traditionell rymdresa. Jag förstår även att en mer realistisk skildring inte skulle bli speciellt rolig att titta på, men den här överdrivna enkelheten är lite svår att tugga i sig.
Nästa problem är att trots allt det jag skrivit ovan ändå tycker att en resa från Jorden till så långt bort en människa kan komma borde vara dramatisk nog, så tycker inte manusförfattaren det. Här är vi med om en "biljakt" på månen och sedan en avstickare till en Norsk rymdstation på vägen till Mars där något väldigt dramatiskt händer. Det är fler stopp och omöjliga hinder som Roy klarar av på vägen och det känns inte riktigt som de behövs. Det blir för mycket.
Bortsett från allt detta är "Ad Astra" en snygg film som tar tillvara på den teknik vi har i dag för att skapa illusionen av rymden med tillhörande gravitet och andra inslag som effektivt suger in oss i dess värld. Men det räcker inte hela vägen och "Ad Astra" får ses lite som en besvikelse.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består till större delen av kortare featuretter som redogör för filmens tillkomst och teman. Brad Pitt får sin beskärda del av kärlekssleven och en annan som får en lite mindre, men fortfarande kärleksfyld slev är vår svensk-holländska fotograf Hoyte van Hoytema som således är skyldig till fotot. Som jag konstaterade ovan är filmen snygg och det är ju delvis Hoytes förtjänst.
Vi får någon annanstans veta att filmen utspelar sig ungefär 100 år fram i tiden då vi flyger till Månen två-tre gånger per dag, vilket gör min association till Köpenhamnståget ganska träffande.
Kommentarspår och ett par bortklippta scener finns också med.
Vi får någon annanstans veta att filmen utspelar sig ungefär 100 år fram i tiden då vi flyger till Månen två-tre gånger per dag, vilket gör min association till Köpenhamnståget ganska träffande.
Kommentarspår och ett par bortklippta scener finns också med.
TRE SAKER
1. Lämpligt nog spelade Tommy Lee Jones rymdfarare redan 2000 i "Space Cowboys" vilket innebar att det fanns äldre bilder att bara manipulera lite lätt för att få dem att fungera i denna film.
2. Även Donald Sutherland var med i "Space Cowboys". Här spelar han en före detta kollega till Clifford McBride som hjälper Roy en bit på vägen.
3. Titeln kommer från en längre latinskt fras, "per aspera ad astra", som kan översättas med "genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna". Ett vanligt motto hos bland annat militära organisationer.
2. Även Donald Sutherland var med i "Space Cowboys". Här spelar han en före detta kollega till Clifford McBride som hjälper Roy en bit på vägen.
3. Titeln kommer från en längre latinskt fras, "per aspera ad astra", som kan översättas med "genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna". Ett vanligt motto hos bland annat militära organisationer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
