Road trip i 8 km/h
FILMENNär "The Straight Story" kom 1999 var det en minst sagt utstickande film i David Lynch redan udda katalog. Han hade stegvis blivit allt mer skruvad och filmen kom mellan "Lost Highway" och "Mulholland Drive" som var thrillers med tuggmotstånd och vägen till hans riktigt konstiga filmer. Att 1999-filmen hette "The Straight Story" var till viss del en programförklaring: det var en rak film utan skruvade krusiduller, men det var också en berättelse om en man som heter Straight.
Även om "The Straight Story" inte är någon thriller med ondska och våld så är det väldigt mycket en Lynchsk ton i den. Karaktärerna är speciella, för att ta ett milt ord, och det är en generös pajbit av landsbygds-USA med småstadsmentalitet som känns igen från till exempel "Blue Velvet" och "Twin Peaks" som Lynch bjuder på efter manus av John Roach och Mary Sweeney. I och med att filmen är road trip med olika möten så är den i alla fall på ett visst plan jämförbar med "Wild at Heart". Men där slutar likheterna.
Alvin Straight (Richard Farnsworth) börjar närma sig sitt bäst-före-datum. Hans hälsa vacklar och motvilligt tar han in det som doktorn berättar för honom. För sin förståndshandikappade dotter Rose (Sissy Spacek) drar han den vita lögnen om att doktorn sagt att Alvin kommer att leva tills han blir 100. Trots den skröpliga dagsformen är det hans bror Lyle som plötsligt drabbas av en stroke. Alvin tar ett beslut om att släppa allt och ta sig de 39 milen till sin bror och det gör han genom att åka gräsklippare.
Resan som tar många veckor går som snabbast i 8 km/h och sällan har uttrycket "det är resan, inte målet" varit så lämpligt. Det blir en långsam resa med mycket tid för kontemplation och oväntade möten. Det blir också en resa med flera komplikationer som gör att målet för resan blir svårt att nå, men Alvin är inte den som ger sig och inte heller den som tackar ja till hjälp som kan få honom att komma fram på noll. Det är en resa som måste göras i den takt som han vill. Och även om jag skrev "det är resan, inte målet" så är det målet också. Förstås.
Det är av förklarliga skäl en väldigt långsam film. Men på något sätt går det att vaggas in i Alvins resa och känna att det inte är så tokigt att tuffa runt längs vägkanten i joggingtempo och suga in de miljöer som bjuds. Filmen är vacker och i sin digitalt restaurerade form tjusigt skarp och snygg även på DVD. Lynch-trotjänaren Angelo Badalamenti har gjort musiken och hans speciella klanger och melodier gör i och för sig att det känns lite thrilleraktigt i början. Öppningssekvensen skulle nästan kunna ha varit plockad ur "Blue Velvet" och trots att jag vet att "The Straight Story" inte har något ont i sig, sitter jag ändå lite på helspänn.
En udda film i en udda filmskapares utbud och än i dag den senaste Lynch-filmen som gjordes med ambitionen att bli en långfilm.
Även om "The Straight Story" inte är någon thriller med ondska och våld så är det väldigt mycket en Lynchsk ton i den. Karaktärerna är speciella, för att ta ett milt ord, och det är en generös pajbit av landsbygds-USA med småstadsmentalitet som känns igen från till exempel "Blue Velvet" och "Twin Peaks" som Lynch bjuder på efter manus av John Roach och Mary Sweeney. I och med att filmen är road trip med olika möten så är den i alla fall på ett visst plan jämförbar med "Wild at Heart". Men där slutar likheterna.
Alvin Straight (Richard Farnsworth) börjar närma sig sitt bäst-före-datum. Hans hälsa vacklar och motvilligt tar han in det som doktorn berättar för honom. För sin förståndshandikappade dotter Rose (Sissy Spacek) drar han den vita lögnen om att doktorn sagt att Alvin kommer att leva tills han blir 100. Trots den skröpliga dagsformen är det hans bror Lyle som plötsligt drabbas av en stroke. Alvin tar ett beslut om att släppa allt och ta sig de 39 milen till sin bror och det gör han genom att åka gräsklippare.
Resan som tar många veckor går som snabbast i 8 km/h och sällan har uttrycket "det är resan, inte målet" varit så lämpligt. Det blir en långsam resa med mycket tid för kontemplation och oväntade möten. Det blir också en resa med flera komplikationer som gör att målet för resan blir svårt att nå, men Alvin är inte den som ger sig och inte heller den som tackar ja till hjälp som kan få honom att komma fram på noll. Det är en resa som måste göras i den takt som han vill. Och även om jag skrev "det är resan, inte målet" så är det målet också. Förstås.
Det är av förklarliga skäl en väldigt långsam film. Men på något sätt går det att vaggas in i Alvins resa och känna att det inte är så tokigt att tuffa runt längs vägkanten i joggingtempo och suga in de miljöer som bjuds. Filmen är vacker och i sin digitalt restaurerade form tjusigt skarp och snygg även på DVD. Lynch-trotjänaren Angelo Badalamenti har gjort musiken och hans speciella klanger och melodier gör i och för sig att det känns lite thrilleraktigt i början. Öppningssekvensen skulle nästan kunna ha varit plockad ur "Blue Velvet" och trots att jag vet att "The Straight Story" inte har något ont i sig, sitter jag ändå lite på helspänn.
En udda film i en udda filmskapares utbud och än i dag den senaste Lynch-filmen som gjordes med ambitionen att bli en långfilm.
EXTRAMATERIALET
När filmen ursprungligen släpptes på DVD ville David Lynch inte ha med något extramaterial och han tog till och med bort kapitelindelningarna för filmen skulle ses som en helhetsupplevelse snarare än scener. Med det sagt blir jag lite förvånad över att det faktiskt finns något på denna utgåva.
Det som klämts in är ett så kallat EPK, elektroniskt presskit, med lite bakombilder, intervjusnuttar och så vidare. Det är roligt att det finns med men det är kanske inte det mest inspirerande man sett.
Det som klämts in är ett så kallat EPK, elektroniskt presskit, med lite bakombilder, intervjusnuttar och så vidare. Det är roligt att det finns med men det är kanske inte det mest inspirerande man sett.
TRE SAKER
1. Filmen är verklighetsbaserad. Alvin Straight (1920-1996) gjorde resan 1993.
2. Richard Farnsworth led av bencancer under inspelningen och nästan exakt ett år efter filmens premiär sköt han sig själv för att göra slut på smärtan.
3.Farnsworth Oscarsnominerades för sin roll. Han var då den äldsta manliga skådespelare som nominerats i kategorin Bästa manliga huvudroll, men det rekordet har Anthony Hopkins numera.
2. Richard Farnsworth led av bencancer under inspelningen och nästan exakt ett år efter filmens premiär sköt han sig själv för att göra slut på smärtan.
3.Farnsworth Oscarsnominerades för sin roll. Han var då den äldsta manliga skådespelare som nominerats i kategorin Bästa manliga huvudroll, men det rekordet har Anthony Hopkins numera.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
