Formstöpt om artist med det lilla extra

FILMEN

Vissa artister har verkligen det där lilla extra som gör dem till legendarer. Aretha Franklin är absolut en sådan, vilket fastställs av det dokumentära klipp som kommer samtidigt som eftertexterna till biografifilmen "Respect" börjar rulla. Det är från ett framträdande från de sista åren i hennes karriär och liv, men det märks sannerligen inte på kvaliteten och trycket i hennes röst. Leveransen av "(You Make Me Feel Like a) Natural Woman" görs med trovärdighet och rutin och jag kan ärligt erkänna att jag storbölar framför tv:n för att det är det där lilla extra som kommer fram i varenda ton och frasering.

Men nog om filmens eftertexter. "Respect" är i grova drag en ganska ordinär biografifilm ungefär som de brukar se ut. Inga större överraskningar, men däremot ett engagerande drama i hela 140 minuter. Det är inte en "från vaggan till graven"-biografi utan fokuseras på de tretton första åren i Arethas karriär som skivinspelande artist. Men filmen startar sju år tidigare när hon är en tioårig talang som får sjunga på pappa baptistpastorn C.L.s (Forest Whitaker) sammankomster och gudstjänster. När hennes mamma hastigt dör ung blir Aretha så traumatiserad att hon håller tyst i veckor men så småningom får C.L. henne att sjunga på nytt.

Det finns en scen under denna tidiga period som också är minst sagt traumatisk. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att hon blir utnyttjad av en pedofil men händelsen följs inte upp på något vis. Möjligen att hennes sexuella uppvaknande kom alldeles för tidigt för när vi sedan träffar henne som 17-åring (Jennifer Hudson) är hon redan tvåbarnsmor med två olika pappor.

Men nog om det. Som många andra skildringar av talangfulla unga kvinnor visar det sig att även Aretha blir kraftigt styrd av olika män. Inledningsvis av pappa C.L. som visserligen ser till att hon får ett skivkontrakt, men hon blir lite av den artist som passar honom. En talangfull jazzsångerska utan hits eller en egen riktning. Aretha förälskar sig i Ted White (Marlon Wayans) som blir hennes manager och äkta man, mot pappans vilja. Det är igen en man som styr Aretha och förhållandet är destruktivt och ohälsosamt, men musikaliskt hamnar Aretha i rätt riktning när hon utvecklas till att bli "Souldrottningen" med ett nytt skivbolag styrt av Jerry Wexler (Marc Maron) i ryggen. Men med framgången kommer också problemen och missbruket och trots att hon hittat sig själv musikaliskt har hon tappat bort sig själv längs med vägen.

Filmen har fått kritik för att den är för lång och att den är en formstöpt biografi. Längden har jag inga direkta synpunkter på. Jag reagerade när jag såg tiden på omslaget men upplevde inte att filmen kändes nästan 2,5 timme lång. Däremot kan jag hålla med om att formen är ganska ospännande. Om jag skulle fått gissa upplägget på hitstorien innan jag tryckte på play hade jag nog landat i ungefär det jag fick.

Men jag tycker inte att det gör så mycket. Det man inte kan klaga på är energin som lagts ned på kostym och scenerier och framför allt inte på Jennifer Hudsons insats. Hon kan ju absolut matcha Aretha Franklin sångmässigt och det är ingen slump att det är Hudson som gör rollen. Aretha valde henne specifikt och det är lätt att förstå varför.

Formulär 1A, visst, men sevärd ändå.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. I en scen ser vi hur Aretha Franklin värker fram den monumentala hitten "Respect" sittande vid pianot. Det är mitt i natten och hon väcker sina systrar för att få deras input och gör klart låten med dem. Det är en fantastisk scen men också väldigt typisk om hur en superhit kommer till enligt biografifilmer. Med det sagt tror jag inte att det alls gick till på det viset som filmen vill att det ska ha gått till.

2. Låten var dessutom redan en hit med Otis Redding som skrev den två år innan Aretha gjorde sin version. Senare brukade Redding presentera den live som "en låt som en flicka tog från mig".

3. Mary J. Blige som i viss mån kan ses som en arvtagerska till Aretha spelar i filmen jazzsångerskan Dinah Washington som Aretha ser upp till. 2006 vann Blige och Franklin en Grammy för duetten "Never Gonna Break My Faith".


ANDERS JAKOBSON (2022-02-22)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2021
Bolag: SF
Tema: Musik
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (29/6):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
DRAMAFILMERNA