Välgjort och intressant om The Who

FILMEN

På min arbetsplats har jag en kollega som recenserat musik i 37 år. Sen 1970 alltså, och trots ålderskillnaden har vi en hel del gemensamma beröringspunkter i så väl ny som gammal musik. Jag gillar att återupptäcka gammal musik och då är det väldigt lätt att vända sig till kollegan för kolla vad han kan och tycker om något gammalt band.

När jag började kolla på den här utmärkta dokumentären om The Who - som jag for the record inte upptäckte nu - så kollade jag av med Håkan, som kollegan heter, vad han tyckte om bandet för jag kunde inte minnas att vi hade diskuterat just The Who. Svaret, som kom mailledes löd ungefär något i stil med att The Who var fantastiska fram till 1970-72. Mailet följdes sedan upp med en givande diskussion.

Jag förstår att Håkan, som var ung på 60-talet mest gillade The Who när de gjorde kärnfull popmusik för där någonstans runt 1970 blev det rockoperor och experiment för hela slanten, något jag personligen möter med hyfsat stort intresse. Hur man än vrider och vänder på det kan man inte förneka att The Who varit ett mycket intressant band som haft stor inverkan på all pop- och rockbaserad musik som skapats de senaste 40 åren.

Den första skivan i den här boxen spänner över fyra decennier med start någonstans mitt i 60-talet då en ung Pete Townshend, The Whos gitarrist och stora hjärna, provade att skriva ett The Kinks-snärtigt riff och fick fram låten "Can't explain" och hela bollen sattes i rullning. Tillsammans med karismatiska sångaren Roger Daltrey, fingerfärdiga basisten John Entwistle och monstertrummisen Keith Moon, inleddes karriären som ett ganska typiskt 60-talspopband men som snabbt gick vidare till något helt annat.

Jag skulle vilja dra till med att The Who lade grunden för både punk och hårdrock med sin kokande aggressivitet. Den uppkäftiga, lätt monotona "My generation" är tveklöst precis lika mycket punk som "Anarchy in the UK" och scenshowen med Keith Moons omtumlande uttryck (var han den första trummisen med dubbla bastrummor?) och Townshends rituella gitarrslakt hör helt klart hemma i hårdrocksgenren.

Dokumentären är på två timmar och känns som en komprimerad version av The Beatles "Anthology". Å ena sidan blir jag lite frustrerad över att de bara skrapar lite på ytan men å andra sidan är filmen så otroligt snygg och välgjord med både arkivmaterial och färska intervjuer att jag blir oerhört nöjd. Förutom The Who-medlemmar och folk som jobbat med dem finns det kommentarer från bland annat Sting, Eddie Vedder och Noel Gallagher.

Ganska snabbt in i historien ser man Townshends genialitet och starka vilja om att göra något annorlunda. Det här är ganska typiskt för 60-talsbanden då det fortfarande fanns så mycket att utforska, speciellt i kombination med att inspelningsförutsättningarna förändrades. Därför är det inte så förvånande att The Whos utveckling blev så drastisk och att de runt decennieskiftet började med rockoperor - "Tommy" och "Quadrophenia".

Men uppenbarligen gick det hårt till bakom kulisserna med bråk och missbruk. Moon dog 1978, 32 år gammal (men i de sista bilderna man ser på honom ser han minst 10-15 år äldre ut) och även Entwistle gick ur tiden på grund av droger, men det det var långt senare. The Who hann splittras och återförenas ett par gånger mellan 1983 då de officiellt splittrades och idag.

Sedan ungefär fem år tillbaka är det bara två originalmedlemmar kvar och det verkar som Daltrey och Townshend verkligen hittat varandra på allvar efter 40 år, vilket är lite gulligt på sitt eget vis.

Skiva två har namnet "Six quick ones" och innehåller sex minidokumentärer på ungefär 90 minuter sammanlagt. De fyra första tillägnas de fyra originalmedlemmarna. Här blir det möjligen lite musikernördigt för den genomsnittlige tittaren men det passar mig mycket fint. Intressant på många vis.

Den femte dokumentären handlar om konstens betydelse för The Who, genom grafik, kläder, musikaliska koncept och scenshowen.

Den sista är en titt in i studion 2003 då The Who samlades för första gången på mycket länge för att spela in lite nytt material. Här var det enbart Pete och Roger kvar ur originalsättningen med lite annat folk med i projektet bland annat Petes bror Stuart och Ringo Starrs son Zak Starkey på trummor. Låten de jobbar på heter "Real good looking boy" och är väldigt långt från någon Who-klassiker i mina öron. En rätt tjatig bit om Elvis betydelse för Who-medlemmarna när de var unga. Det intressanta med dokumentären är att man får en inblick i hur främst Pete Townshend jobbar. En man med bestämda åsikter, minst sagt.

Allt som allt 3,5 timmar välgjord och väldokumenterad The Who-historia.


EXTRAMATERIALET

På skiva två finns ungefär en halvtimme extramaterial bestående av "Scrapbook" - utsållat material från den stora dokumentären, och de tidigaste rörliga livebilderna som finns på The Who från 1964.

"Scrapbook"-materialet består av både annekdoter och historier av alla de slag, allt från galna Keith Moon-historier till tragik till hur låten "Won't get fooled again" skrevs.

Livebilderna figurerar lite grann i dokumentären. Här hette faktiskt bandet The High Numbers efter att en modsikon hade stylat om dem och övertalat dem att byta namn. Livebilderna filmades av två människor som skulle betyda mycket för The Who och det första de gjorde var att övertala dem att byta tillbaka till det klassiska bandnamnet (The Whos allra första namn var The Detours).

Historiskt härliga bilder på en väldigt ung upplaga av bandet där de både utstrålar självförtroende och osäkerhet på samma gång. Speciellt Keith Moon som inte riktigt är sig själv, eller så var han lite blyg för kameran.

Klippet påminner lite om de tidiga bilderna på The Beatles då de är inspelade i en väldigt liten lokal. Kul att se.

Förutom detta utlovas en "collectors booklet" på omslaget, något jag inte hittar i boxen.


TRE SAKER

1. Som trummis sen 24 år tillbaka är jag givetvis väldigt imponerad av Keith Moon som musiker och roas mycket av den enorma skillnaden i hans uttryck mellan de genuina liveklippen - där han fladdrar runt som en aggressiv bläckfisk på steroider - och de mimande promovideorna där han helt osynkat och oengagerat försiktigt petar på trummorna. Mycket kul.

2. Det mest imponerande med The Who-historien är att de var så galet unga när de började. 1964, när de började få fart på saker och ting var de 18-20 år gamla.

3. Jag måste en gång till belysa hur otroligt snygg dokumentären är. Fint vinyltema och överlag läckra vinjetter och övergångar.


ANDERS JAKOBSON (2007-12-04)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (2)
20 senaste recensionerna i kategorin musikdokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musikdokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2007
Bolag: Universal
Tema: Musik
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Scrapbook, 1964 Railway Hotel performance
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (2/6):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
KRIGSFILMERNA