Australien bjuder på obehag igen
FILMENFram tills jättenyss var genrebeteckningen psycho-biddy främmande för mig. Det är en subgenre inom skräck och thriller där en mentalt instabil kvinna terroriserar andra från en isolerad plats. Det finns ett annan namn på genren också som är lite roligare, nämligen hagspoitation.
Hur som helst, det är i denna genre de australiensiska bröderna Danny och Michael Philippou valt att göra sin nya film. Den förra var "Talk to Me", en mycket lyckad skräckfilm inom spöksubgenren. Den här gången utgår de från psycho-biddy men varvar det med några av de andra typiska skräckinslagen, som ritualer/satanism, body horror, spöken och att återuppliva de döda.
Det jag vill ha i en skräckfilm numera är obehag. Det ska inte vara mysigt eller småroligt att se en skräckfilm utan den ska kännas i kroppen på ett eller annat sätt. Och det lyckas Phippou-bröderna med. Det är allt annat än behagligt att se filmen, till och med under den första tredjedelen/hälften då det egentligen inte händer så mycket rysligheter, finns känslan där ändå och molar lite i magen.
Styvsyskonen Andy (Billy Barratt) och Piper (Sora Wong) förlorar sin pappa och Piper som är gravt synskadad blir placerad i ett fosterhem. Andy är snart 18 och planerar att få vårdnaden om sin syster då men har lite besvärliga incidenter i sitt förflutna och behöver därför vara skärpt och kontrollerad under de sista månaderna. Syskonen är dock överens om att inte separeras och även Andy hamnar i fosterhemmet. Det är den före detta kuratorn Laura (Sally Hawkins) som tar emot dem i sitt avlägsna hus. Laura har förlorat sin blinda dotter Cathy och vet hur man hanterar synskadade. Dessutom bor det ett annat fosterbarn, Oliver (Jonah Wren Phillips), i huset men han är en udda fågel. Han pratar inte och verkar allmänt udda.
Snart ska det visa sig att Laura har en dold agenda och bland annat gör vad hon kan för att få Andy att framstå i dålig dager, bland annat genom att manipulera honom till att tro att vissa saker sker som inte alls har skett och provocera fram hans aggressiva och negativa sidor. Samtidigt pågår något extraordinärt konstigt i huset som gör livet farligt för både Andy och Piper.
Än så länge låter min beskrivning av filmen inte så värst läskig eller obehaglig men det är den. Body horror är ju alltid lite kämpigt att titta på och i det här fallet finns det en del sådana scener där karaktären Oliver står i fokus. Ja, usch.
Jag blir inte golvad av filmen men - och nu känns det lite som om jag ska upprepa resonemangen från recensionen av "Talk to Me" - det är ändå något visst när skräckfilmer lämnar formfranskan hemma och gör något nytt. När man kokar ner det bjuder inte "Bring Her Back" på något extraordinärt unikt men det den ändå ger oss är inte en platt kopia på något man sett tusen gånger tidigare. Dessutom har jag en tydlig känsla av att brödernas geografiska placering gör att de undviker vissa givna genremässiga vägar. Jag tror till exempel inte att filmen hade slutat som den gör om den hade gjorts i USA.
Hur som helst, det är i denna genre de australiensiska bröderna Danny och Michael Philippou valt att göra sin nya film. Den förra var "Talk to Me", en mycket lyckad skräckfilm inom spöksubgenren. Den här gången utgår de från psycho-biddy men varvar det med några av de andra typiska skräckinslagen, som ritualer/satanism, body horror, spöken och att återuppliva de döda.
Det jag vill ha i en skräckfilm numera är obehag. Det ska inte vara mysigt eller småroligt att se en skräckfilm utan den ska kännas i kroppen på ett eller annat sätt. Och det lyckas Phippou-bröderna med. Det är allt annat än behagligt att se filmen, till och med under den första tredjedelen/hälften då det egentligen inte händer så mycket rysligheter, finns känslan där ändå och molar lite i magen.
Styvsyskonen Andy (Billy Barratt) och Piper (Sora Wong) förlorar sin pappa och Piper som är gravt synskadad blir placerad i ett fosterhem. Andy är snart 18 och planerar att få vårdnaden om sin syster då men har lite besvärliga incidenter i sitt förflutna och behöver därför vara skärpt och kontrollerad under de sista månaderna. Syskonen är dock överens om att inte separeras och även Andy hamnar i fosterhemmet. Det är den före detta kuratorn Laura (Sally Hawkins) som tar emot dem i sitt avlägsna hus. Laura har förlorat sin blinda dotter Cathy och vet hur man hanterar synskadade. Dessutom bor det ett annat fosterbarn, Oliver (Jonah Wren Phillips), i huset men han är en udda fågel. Han pratar inte och verkar allmänt udda.
Snart ska det visa sig att Laura har en dold agenda och bland annat gör vad hon kan för att få Andy att framstå i dålig dager, bland annat genom att manipulera honom till att tro att vissa saker sker som inte alls har skett och provocera fram hans aggressiva och negativa sidor. Samtidigt pågår något extraordinärt konstigt i huset som gör livet farligt för både Andy och Piper.
Än så länge låter min beskrivning av filmen inte så värst läskig eller obehaglig men det är den. Body horror är ju alltid lite kämpigt att titta på och i det här fallet finns det en del sådana scener där karaktären Oliver står i fokus. Ja, usch.
Jag blir inte golvad av filmen men - och nu känns det lite som om jag ska upprepa resonemangen från recensionen av "Talk to Me" - det är ändå något visst när skräckfilmer lämnar formfranskan hemma och gör något nytt. När man kokar ner det bjuder inte "Bring Her Back" på något extraordinärt unikt men det den ändå ger oss är inte en platt kopia på något man sett tusen gånger tidigare. Dessutom har jag en tydlig känsla av att brödernas geografiska placering gör att de undviker vissa givna genremässiga vägar. Jag tror till exempel inte att filmen hade slutat som den gör om den hade gjorts i USA.
EXTRAMATERIALET
Danny och Michael Philippou bidrar med ett kommentarspår som jag inte har lyssnat på men i och med att de verkar vara två pratglada herrar så kan det kanske vara skojigt. Pratgladheten går nämligen fram i den runt 20 minuter långa bakomfilmen som tar oss in bakom kulisserna, med visst fokus på specialeffekter, och även får med intervjuinslag som förtydligar tankarna bakom filmen.
En bortklippt scen ligger med som är en liten del av den sekvens i filmen som jag ändå tycker sämst om - en där Andy och Piper super tillsammans med Laura - och den är bortklippt av goda skäl. En annan effekt av att utesluta scenen är att den gör att Lauras hus känns ännu mer avlägset. I denna bortklippta sekvens får vi se ett grannhus som ändå inte syns i resten av filmen.
Som ett sista inslag finns en "rysk" film som är en sprakig VHS-inspelning av en ritual som Laura tittar på i huvudfilmen. Här får vi den i sin helhet. En ganska obehaglig sak. Välgjord ur den synvinkeln.
En bortklippt scen ligger med som är en liten del av den sekvens i filmen som jag ändå tycker sämst om - en där Andy och Piper super tillsammans med Laura - och den är bortklippt av goda skäl. En annan effekt av att utesluta scenen är att den gör att Lauras hus känns ännu mer avlägset. I denna bortklippta sekvens får vi se ett grannhus som ändå inte syns i resten av filmen.
Som ett sista inslag finns en "rysk" film som är en sprakig VHS-inspelning av en ritual som Laura tittar på i huvudfilmen. Här får vi den i sin helhet. En ganska obehaglig sak. Välgjord ur den synvinkeln.
TRE SAKER
1. Sora Wong har tidigare inte gjort något skådespeleri och har de synskador som hennes karaktär har i filmen. Jag skulle misstänka att karaktären ursprungligen skulle ha varit blind men har fått samma synskador som Wong. Hur det är med den saken gör hon bra ifrån sig för att vara total nybörjare.
2. Även unga Jonah Wren Phillips gör väldigt bra ifrån sig. I bakomfilmen säger han att inte behövde lära sig några repliker eftersom hans karaktär knappt säger något men en hel del annat behövde han lära sig. Han är även son till skådespelaren som gör rollen som Andy och Pipers pappa.
3. Danny och Michael Philippou hade planerat ett annat slut på filmen men när en av deras vänner dog valde de att gå i en lite mer emotionell riktning. Även om det är tråkiga omständigheter så tror jag att det var helt rätt beslut.
2. Även unga Jonah Wren Phillips gör väldigt bra ifrån sig. I bakomfilmen säger han att inte behövde lära sig några repliker eftersom hans karaktär knappt säger något men en hel del annat behövde han lära sig. Han är även son till skådespelaren som gör rollen som Andy och Pipers pappa.
3. Danny och Michael Philippou hade planerat ett annat slut på filmen men när en av deras vänner dog valde de att gå i en lite mer emotionell riktning. Även om det är tråkiga omständigheter så tror jag att det var helt rätt beslut.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
