Karaktärerna tränger förbi skådespelarna
FILMENDet finns många sätt att berätta en historia på film. "Steve" har valt att ge oss ett utsnitt ur något större genom att skildra en dag, från morgon till morgon. Alla berättelser lämpar sig förstås inte för det här formatet, men i just detta fall så får vi på ett märkligt vis en helhet trots att dagen kokas ner till 90 minuter.
Det är Cillian Murphy som spelar titelkaraktären. Han är rektor på en skola för stökiga pojkar. Det är killar i övre tonåren som bär på mycket aggression. De är arga på sig själva, på varandra, på föräldrar, på auktoritära och på ett samhälle där det inte finns en plats för sådana som dem. Steve och hans kollegor tror det bästa om sina elever även om de är stökiga och besvärliga och tror till hundra procent att de kan styra dem rätt.
Dagen som skildras sticker ut. Till att börja med är ett tv-team på plats för att spela in ett inslag om skolan. Som tittare får vi lära känna eleverna och personalen genom tv-teamets intervjuer som ställer enkla men tänkvärda frågor. Vi kommer väldigt nära karaktärerna, vilket vi även gör i det som inte skildras genom tv-kamerorna. Det är en nästan dokumentärkänsla genom hela filmen.
Under dagen får Steve och hans kollegor veta att skolan ska läggas ner. Detta blir ett slag i magen då arbetet de gör är långsiktigt och ingen gynnas av att eleverna ska utplaceras på andra ställen. Steve bär på ett eget personligt bagage vilket gör att han både måste parera vad eleverna gör och sin egen mentala hälsa, och även om han medicinerar så kräver dagarna emellanåt lite extra stöd i form av oxykontin eller alkohol. Stressen som kickar igång när beskedet om nedläggningen kommer underlättar inte.
Även om vi får träffa flera av eleverna så är det en som sticker ut. Han kallar sig Shy (Jay Lycurgo) och är inte riktigt lika utåtriktad som de andra men inombords pågår det ständigt krig som bara kan leda fram till en explosion.
"Steve" är en sån där film som omedelbart griper tag i tittaren, mycket för att man väldigt enkelt ser förbi skådespelarna och i stället ser karaktärerna som verkliga personer. Det är ändå lite lustigt att det kan vara så när huvudpersonen spelas av en väldigt känd skådespelare och bland hans kollegor återfinns Tracy Ullman och Emily Watson som också är välbekanta ansikten. Även Jay Lycurgo som spelar Shy har jag sett i andra sammanhang tidigare. Trots det känns alla dessa karaktärer som just verkliga personer och de andra skoleleverna känns ännu mer som de bara är plockade från verkligheten och inte alls etablerade skådespelare, även om de säkert är det. Den här känslan är helt avgörande för helhetsupplevelsen, som givetvis förstärks av att det är en gripande historia som tränger in under skinnet. Det är fascinerande värld man bara får litet utsnitt ur något större och ändå känner att man får så mycket mer av bara farten.
Det är Cillian Murphy som spelar titelkaraktären. Han är rektor på en skola för stökiga pojkar. Det är killar i övre tonåren som bär på mycket aggression. De är arga på sig själva, på varandra, på föräldrar, på auktoritära och på ett samhälle där det inte finns en plats för sådana som dem. Steve och hans kollegor tror det bästa om sina elever även om de är stökiga och besvärliga och tror till hundra procent att de kan styra dem rätt.
Dagen som skildras sticker ut. Till att börja med är ett tv-team på plats för att spela in ett inslag om skolan. Som tittare får vi lära känna eleverna och personalen genom tv-teamets intervjuer som ställer enkla men tänkvärda frågor. Vi kommer väldigt nära karaktärerna, vilket vi även gör i det som inte skildras genom tv-kamerorna. Det är en nästan dokumentärkänsla genom hela filmen.
Under dagen får Steve och hans kollegor veta att skolan ska läggas ner. Detta blir ett slag i magen då arbetet de gör är långsiktigt och ingen gynnas av att eleverna ska utplaceras på andra ställen. Steve bär på ett eget personligt bagage vilket gör att han både måste parera vad eleverna gör och sin egen mentala hälsa, och även om han medicinerar så kräver dagarna emellanåt lite extra stöd i form av oxykontin eller alkohol. Stressen som kickar igång när beskedet om nedläggningen kommer underlättar inte.
Även om vi får träffa flera av eleverna så är det en som sticker ut. Han kallar sig Shy (Jay Lycurgo) och är inte riktigt lika utåtriktad som de andra men inombords pågår det ständigt krig som bara kan leda fram till en explosion.
"Steve" är en sån där film som omedelbart griper tag i tittaren, mycket för att man väldigt enkelt ser förbi skådespelarna och i stället ser karaktärerna som verkliga personer. Det är ändå lite lustigt att det kan vara så när huvudpersonen spelas av en väldigt känd skådespelare och bland hans kollegor återfinns Tracy Ullman och Emily Watson som också är välbekanta ansikten. Även Jay Lycurgo som spelar Shy har jag sett i andra sammanhang tidigare. Trots det känns alla dessa karaktärer som just verkliga personer och de andra skoleleverna känns ännu mer som de bara är plockade från verkligheten och inte alls etablerade skådespelare, även om de säkert är det. Den här känslan är helt avgörande för helhetsupplevelsen, som givetvis förstärks av att det är en gripande historia som tränger in under skinnet. Det är fascinerande värld man bara får litet utsnitt ur något större och ändå känner att man får så mycket mer av bara farten.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en kortroman av Max Porter. Den heter "Shy" och berättas ur karaktären Shys synvinkel. Porter har själv skrivit filmens manus.
2. "Steve" utspelar sig 1996 och har vissa inslag av tidstypisk musik. Shy försvinner in i sina lurar och lyssnar på hård och mörk drum and bass medan en annan kille lyssnar på metal, representerade av låten "Suffer in truth" av svenska Meshuggah från deras album från 1995.
3. Det är ändå lite fascinerade att Cillian Murphy väljer små filmer av det här slaget efter det monumentala genombrottet med "Oppenheimer",
2. "Steve" utspelar sig 1996 och har vissa inslag av tidstypisk musik. Shy försvinner in i sina lurar och lyssnar på hård och mörk drum and bass medan en annan kille lyssnar på metal, representerade av låten "Suffer in truth" av svenska Meshuggah från deras album från 1995.
3. Det är ändå lite fascinerade att Cillian Murphy väljer små filmer av det här slaget efter det monumentala genombrottet med "Oppenheimer",
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
