Inga risker tas när Downton Abbey tar slut
FILMENI början av 2016 gjorde jag och min fru en djupdykning i "Downton Abbey" då serien då officiellt hade gått i mål med specialavsnittet "The Finale". På ungefär en månad såg vi sex säsonger och fem specialavsnitt och var totalt investerade i familjen Crawley och deras anställda. Det var otroligt härligt att verkligen gå in för en serie tillsammans med sin partner.
Men serien tog ju inte slut där. Först kom en film (2019) sen en till (2022) och nu rundas allt av med "The Grand Finale". Filmerna utspelar sig åren 1927-1930 och utifrån denna films titel är det nu definitivt slut. Det är faktiskt så att filmen nästan är övertydligt konstruerad för att ge alla karaktärer och inte minst alla fans ett mjukt slut. Inga lösa trådar eller ouppklarade diskussioner - allt är nytvättat, välstruket och vikt när de sista eftertexterna rullar.
Det gör "The Grand Finale" till en ganska märklig film. Emellanåt känns den till och med lite slarvig när mycket ska hinnas med på två timmar och samtidigt få den att framstå som ännu ett normalt utsnitt ur familjens Crawleys liv. Men det är också en märklig film då väldigt mycket handlar om bokstavliga generationsskiften, både upstairs och downstrairs. Flera av trotjänarna i personalstyrkan gör sina sista insatser - men kan ändå inte riktigt lämna huset utan är kvar för att se till att allt går rätt till, till sina efterträdares förtret. Och upstairs handlar det förstås om att Robert Grantham (Hugh Bonneville) ska våga ta steget och lämna över Downton Abbey och familjens affärer till arvtagerskan Lady Mary (Michelle Dockery). Ett svårt steg som Robert tampats med ett tag nu.
Saker och ting blir inte lättare då det under The London Season framkommer att Lady Mary har skilt sig från sin man. Att vara skild är givetvis högst olämpligt i societeten och Lady Mary blir exempelvis utsparkad från en fest där kungligheter ska medverka och en större följd blir att hennes status får en törn. Lady Mary mår inte speciellt dåligt för det, men det är ändå en situation som ställer till det en smula.
Både Roberts mamma (saliga Dame Maggie Smith) och hans fru Coras (Elizabeth McGovern) mamma (den fortfarande levande Shirley MacLaine) har dött och efter den senare förväntas ett arv göra nytta för Downton Abbey, men Coras bror Harold Levinson (Paul Giamatti) har slarvat bort pengarna och kommer nu till England tillsammans med affärsmannen Gus Sambrook (Alessandro Nivola) som ska kunna få tillbaka förmögenheten om Cora kan låna ut lite pengar. Det säger hon så klart nej till. I röran lyckas Lady Mary hamna i säng med Sambrook, vilket gör att han (kanske) har en liten hållhake på henne, men vem är den där affärsmannen egentligen?
Bland personalen har de som pensionerar sig en del funderingar kring vad de ska göra med sina liv nu när de inte har något arbete kvar, och andra funderar över framtiden med nya arbetsuppgifter, nya familjemedlemmar och så vidare. Till skillnad från andra stunder i den här serien och filmsvitens historia så finns det inga direkta konflikter utan allt ska som sagt landa i ett mjukt slut. Det är till och med så att gränserna mellan upstairs och downstairs håller på att lösas upp (grov generalisering, jag vet), vilket mest gestaltas av att den före detta anställda Thomas Barrow (Robert James-Collier) får dricka kaffe i salongen som "vän" till skådespelaren Guy Dexter (Dominic West) och dramatikern Noël Coward (Arty Froushan).
"Downton Abbey" går kanske inte i mål med flaggan i topp utan med både hängslen, livrem, flytväst och cykelhjälm - inga risker tas. Å ena sidan är det väl okej, men å andra känns det lite fegt. Kanske skulle man satt stopp redan för tio år sidan med "The Finale" som i och för sig även den landade mjukt och fint...
Men serien tog ju inte slut där. Först kom en film (2019) sen en till (2022) och nu rundas allt av med "The Grand Finale". Filmerna utspelar sig åren 1927-1930 och utifrån denna films titel är det nu definitivt slut. Det är faktiskt så att filmen nästan är övertydligt konstruerad för att ge alla karaktärer och inte minst alla fans ett mjukt slut. Inga lösa trådar eller ouppklarade diskussioner - allt är nytvättat, välstruket och vikt när de sista eftertexterna rullar.
Det gör "The Grand Finale" till en ganska märklig film. Emellanåt känns den till och med lite slarvig när mycket ska hinnas med på två timmar och samtidigt få den att framstå som ännu ett normalt utsnitt ur familjens Crawleys liv. Men det är också en märklig film då väldigt mycket handlar om bokstavliga generationsskiften, både upstairs och downstrairs. Flera av trotjänarna i personalstyrkan gör sina sista insatser - men kan ändå inte riktigt lämna huset utan är kvar för att se till att allt går rätt till, till sina efterträdares förtret. Och upstairs handlar det förstås om att Robert Grantham (Hugh Bonneville) ska våga ta steget och lämna över Downton Abbey och familjens affärer till arvtagerskan Lady Mary (Michelle Dockery). Ett svårt steg som Robert tampats med ett tag nu.
Saker och ting blir inte lättare då det under The London Season framkommer att Lady Mary har skilt sig från sin man. Att vara skild är givetvis högst olämpligt i societeten och Lady Mary blir exempelvis utsparkad från en fest där kungligheter ska medverka och en större följd blir att hennes status får en törn. Lady Mary mår inte speciellt dåligt för det, men det är ändå en situation som ställer till det en smula.
Både Roberts mamma (saliga Dame Maggie Smith) och hans fru Coras (Elizabeth McGovern) mamma (den fortfarande levande Shirley MacLaine) har dött och efter den senare förväntas ett arv göra nytta för Downton Abbey, men Coras bror Harold Levinson (Paul Giamatti) har slarvat bort pengarna och kommer nu till England tillsammans med affärsmannen Gus Sambrook (Alessandro Nivola) som ska kunna få tillbaka förmögenheten om Cora kan låna ut lite pengar. Det säger hon så klart nej till. I röran lyckas Lady Mary hamna i säng med Sambrook, vilket gör att han (kanske) har en liten hållhake på henne, men vem är den där affärsmannen egentligen?
Bland personalen har de som pensionerar sig en del funderingar kring vad de ska göra med sina liv nu när de inte har något arbete kvar, och andra funderar över framtiden med nya arbetsuppgifter, nya familjemedlemmar och så vidare. Till skillnad från andra stunder i den här serien och filmsvitens historia så finns det inga direkta konflikter utan allt ska som sagt landa i ett mjukt slut. Det är till och med så att gränserna mellan upstairs och downstairs håller på att lösas upp (grov generalisering, jag vet), vilket mest gestaltas av att den före detta anställda Thomas Barrow (Robert James-Collier) får dricka kaffe i salongen som "vän" till skådespelaren Guy Dexter (Dominic West) och dramatikern Noël Coward (Arty Froushan).
"Downton Abbey" går kanske inte i mål med flaggan i topp utan med både hängslen, livrem, flytväst och cykelhjälm - inga risker tas. Å ena sidan är det väl okej, men å andra känns det lite fegt. Kanske skulle man satt stopp redan för tio år sidan med "The Finale" som i och för sig även den landade mjukt och fint...
EXTRAMATERIALET
Ibland undrar man vad vissa extramaterialsinslag egentligen har för funktion. Som den inledande featuretten "Changing Times" som i princip går ut på att frikostiga klipp från filmen ges och skådespelarna berättar ungefär vad som händer i filmen, vilket enbart kan ses som självklarheter om man nu har sett filmen.
Detta kompletteras av några mer fokuserade tittar på inslag och delar av filmen innan några av skådespelarna säger hejdå till fansen.
Men där det inte slut, för från NBC har ett specialprogram lyfts in där i princip alla skådespelare av betydelse sammanstrålar för att prata om minnen och att runda av ett projekt som pågått i 15 år. Detta är faktiskt ett ganska givande extramaterialsinslag, måste jag säga.
Ett kommentarspår där regissören Simon Curtis samtalar med Elizabeth McGovern som spelar Cora Grantham ingår också. En lite oväntad combo, måste jag säga.
Detta kompletteras av några mer fokuserade tittar på inslag och delar av filmen innan några av skådespelarna säger hejdå till fansen.
Men där det inte slut, för från NBC har ett specialprogram lyfts in där i princip alla skådespelare av betydelse sammanstrålar för att prata om minnen och att runda av ett projekt som pågått i 15 år. Detta är faktiskt ett ganska givande extramaterialsinslag, måste jag säga.
Ett kommentarspår där regissören Simon Curtis samtalar med Elizabeth McGovern som spelar Cora Grantham ingår också. En lite oväntad combo, måste jag säga.
TRE SAKER
1. Noël Coward är en verklig person som skrivits in i Downton Abbey-världen i och med denna film. I denna etableras det att han inspireras till pjäsen "Private Lives" utifrån Lady Marys öde.
2. Att Lady Marys skilsmässa skulle bli ett tungt tema i filmen kom till lite av en slump då Matthew Goode som spelat hennes man inte ville vara med i filmen. En lycklig slump kan man säga då temat ändå känns väldigt rätt.
3. Sammanlagt täcker serien och filmerna upp 18 år, 1912-1930, inspelade under ungefär 15 år.
2. Att Lady Marys skilsmässa skulle bli ett tungt tema i filmen kom till lite av en slump då Matthew Goode som spelat hennes man inte ville vara med i filmen. En lycklig slump kan man säga då temat ändå känns väldigt rätt.
3. Sammanlagt täcker serien och filmerna upp 18 år, 1912-1930, inspelade under ungefär 15 år.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
