Landar med rätt sida upp
FILMENTänk att det gått tio år sedan "Stranger Things" kom och tänk vilken enorm hajp och fandom som serien medfört. Men allt har ett slut och jag tycker med facit i handen att "Stranger Things" lyckas runda av allting på ett förhållandevis tillfredsställande sätt. Det är aldrig lätt för populära serier att gå i mål med flaggan i topp. Det finns exempel där det gått och det finns exempel där det inte har gjort det. För min del så ligger "Stranger Things" närmare det förra än det senare. Jag ska inte säga att jag hade högt uppskruvade förväntningar på den sista säsongen men jag höll tummarna för att det inte skulle spåra ur utan hålla ihop när vi kom fram till finalen.
Förra säsongen delades upp i två omgångar. Först sju avsnitt och sen två till med en paus på en dryg månad. Den här gången blev det tre omgångar med fyra, tre och sen det sista avsnittet. Jag måste säga att det ändå fungerade bra med indelningen med en tydligt delfinal i avsnitt fyra där en karaktär genomgår en viss metamorfos. Som tittare hade man chans att smälta historien från en omgång till nästa.
Det var även i förra säsongen som en tydlig monstruös skurk uppenbarade sig i form av Vecna (Jamie Campbell Bower) som hade tydliga historiska kopplingar till Eleven (Millie Bobby Brown) från experimentåren, men som nu är den centrala punkten i det helvete som finns under staden Hawkins. Det behövde serien. Förra säsongen slutade dramatiskt där Hawkins bokstavligt talat sprack och accesspunkter till Upside Down uppenbarade sig. Samtidigt höll Vecna Max (Sadie Sink) i fast grepp vilket betydde att hon i den verkliga världen hamnade i en sorts koma.
Och där börjar säsong 5. Till skillnad från säsong fyra där alla karaktärer var spridda i olika formationer för att först till slutet sammanstråla är det i denna avslutande säsong ett samarbete från avsnitt ett till åtta. Gänget är tätt sammansvetsat och arbetar målmedvetet för att lösa sin slutliga uppgift, det vill säga döda Vecna och därmed utplåna Upside Down. Samtidigt har militären kommit till Hawkins och spärrat av partier av stan för att utforska Upside Down på sitt sätt, med egna tankar om vad de kan göra. Bland annat att fånga Eleven som i vanlig ordning får hålla sig utanför radarn samtidigt som hon tränar hårt för sin viktigaste strid. Resten av gänget - Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin), Will (Noah Schnapp), Jonathan (Charlie Heaton), Nancy (Natalia Dyer), Steve Harrington (Joe Keery), Robin (Maya Hawke), Hopper (David Harbour), Joyce (Winona Ryder) och Murray (Brett Gelman) har full koll på situationen och vet vad de ska göra. Kanske.
Samtidigt har Vecna sin egen plan, som kräver hjälp av manipulerbara barn. Det kommer fram att Will var hans första offer och nu siktar han in sig på Mikes lillasyster Holly (Nell Fisher) som försvinner under dramatiska former för att landa i den fantasivärld i Vecnas medvetande där han har en mer mänsklig form. Men det är också i samma fantasivärld där någon annan finns som kan hjälpa Holly...
Om man hoppar från säsong 1 till säsong 5 framstår "Stranger Things" som väldigt komplicerad, men säsong för säsong har bitar av mytologin och helheten placerats ut och jag tycker att det håller ihop. Det är inte jättelätt att redogöra för exakt hur allting hänger ihop men det är ju tur att karaktärerna åtminstone förstår det och kan illustrera det på olika vis. Det är ju i ärlighetens namn så att man bara får tugga i sig vissa delar av serien för att komma vidare. Det kanske är en och annan lucka i plotten, men spelar det någon större roll? Nej. Och det gör heller inte den mest uppenbara elefanten i rummet, nämligen karaktärernas åldrar. Barnen som vi såg i första säsongen är inte sex år äldre som de borde vara enligt seriens kronologi utan snarare tio eller tolv och det är ju lite knepigt. Men inte heller det spelar någon större roll.
Även seriens väldigt mjuka landning med många epiloger efter säsongens och seriens klimax är vad det är. In i det sista läggs det fram en teori om en detalj från upplösningen som lämnas till tittaren att göra vad de vill med. Det är fritt att tro på den eller inte tro på den. Jag hör till de som inte tror på den, men skulle den vara korrekt så är det så det är. Det gör mig ingenting.
Jag är med andra ord tillfredsställd med hur serien går i mål. Det håller ihop på något plan och det är det inte alla serier som gör.
Förra säsongen delades upp i två omgångar. Först sju avsnitt och sen två till med en paus på en dryg månad. Den här gången blev det tre omgångar med fyra, tre och sen det sista avsnittet. Jag måste säga att det ändå fungerade bra med indelningen med en tydligt delfinal i avsnitt fyra där en karaktär genomgår en viss metamorfos. Som tittare hade man chans att smälta historien från en omgång till nästa.
Det var även i förra säsongen som en tydlig monstruös skurk uppenbarade sig i form av Vecna (Jamie Campbell Bower) som hade tydliga historiska kopplingar till Eleven (Millie Bobby Brown) från experimentåren, men som nu är den centrala punkten i det helvete som finns under staden Hawkins. Det behövde serien. Förra säsongen slutade dramatiskt där Hawkins bokstavligt talat sprack och accesspunkter till Upside Down uppenbarade sig. Samtidigt höll Vecna Max (Sadie Sink) i fast grepp vilket betydde att hon i den verkliga världen hamnade i en sorts koma.
Och där börjar säsong 5. Till skillnad från säsong fyra där alla karaktärer var spridda i olika formationer för att först till slutet sammanstråla är det i denna avslutande säsong ett samarbete från avsnitt ett till åtta. Gänget är tätt sammansvetsat och arbetar målmedvetet för att lösa sin slutliga uppgift, det vill säga döda Vecna och därmed utplåna Upside Down. Samtidigt har militären kommit till Hawkins och spärrat av partier av stan för att utforska Upside Down på sitt sätt, med egna tankar om vad de kan göra. Bland annat att fånga Eleven som i vanlig ordning får hålla sig utanför radarn samtidigt som hon tränar hårt för sin viktigaste strid. Resten av gänget - Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin), Will (Noah Schnapp), Jonathan (Charlie Heaton), Nancy (Natalia Dyer), Steve Harrington (Joe Keery), Robin (Maya Hawke), Hopper (David Harbour), Joyce (Winona Ryder) och Murray (Brett Gelman) har full koll på situationen och vet vad de ska göra. Kanske.
Samtidigt har Vecna sin egen plan, som kräver hjälp av manipulerbara barn. Det kommer fram att Will var hans första offer och nu siktar han in sig på Mikes lillasyster Holly (Nell Fisher) som försvinner under dramatiska former för att landa i den fantasivärld i Vecnas medvetande där han har en mer mänsklig form. Men det är också i samma fantasivärld där någon annan finns som kan hjälpa Holly...
Om man hoppar från säsong 1 till säsong 5 framstår "Stranger Things" som väldigt komplicerad, men säsong för säsong har bitar av mytologin och helheten placerats ut och jag tycker att det håller ihop. Det är inte jättelätt att redogöra för exakt hur allting hänger ihop men det är ju tur att karaktärerna åtminstone förstår det och kan illustrera det på olika vis. Det är ju i ärlighetens namn så att man bara får tugga i sig vissa delar av serien för att komma vidare. Det kanske är en och annan lucka i plotten, men spelar det någon större roll? Nej. Och det gör heller inte den mest uppenbara elefanten i rummet, nämligen karaktärernas åldrar. Barnen som vi såg i första säsongen är inte sex år äldre som de borde vara enligt seriens kronologi utan snarare tio eller tolv och det är ju lite knepigt. Men inte heller det spelar någon större roll.
Även seriens väldigt mjuka landning med många epiloger efter säsongens och seriens klimax är vad det är. In i det sista läggs det fram en teori om en detalj från upplösningen som lämnas till tittaren att göra vad de vill med. Det är fritt att tro på den eller inte tro på den. Jag hör till de som inte tror på den, men skulle den vara korrekt så är det så det är. Det gör mig ingenting.
Jag är med andra ord tillfredsställd med hur serien går i mål. Det håller ihop på något plan och det är det inte alla serier som gör.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. The Duffer Brothers har nämnt någon sorts uppföljare som inte skulle ha någon återkommande karaktär eller plats men ändå vara relaterad på något vis. Vi får väl se om det blir något av det.
2. "Stranger Things" har ju haft en sorts influencerroll och informerat människor om musik de inte visste fanns. Sist hade Kate Bushs "Running up that hill (Deal with God)" och Metallicas "Master of Puppets" en viss betydelse i säsongen och den här gången kan man kanske säga att bland annat Princes "Purple Rain" och Iron Maidens "The Trooper" har en liknande funktion.
3. Min recension av första säsongen inleddes med "Å ena sidan: "Stranger Things" är den bästa Stephen King-historia från 80-talet som han aldrig skrev - en perfekt blandning av "Eldfödd" och "Det" med stänk av "Höstgärning" (känd som "Stand by me" på film)." och jag skulle så här tio år senare framför allt vilja framhäva "Det" som en stor influens på hela historien, vilket framför allt de sista två säsongerna och själva klimaxet på serien bevisar.
2. "Stranger Things" har ju haft en sorts influencerroll och informerat människor om musik de inte visste fanns. Sist hade Kate Bushs "Running up that hill (Deal with God)" och Metallicas "Master of Puppets" en viss betydelse i säsongen och den här gången kan man kanske säga att bland annat Princes "Purple Rain" och Iron Maidens "The Trooper" har en liknande funktion.
3. Min recension av första säsongen inleddes med "Å ena sidan: "Stranger Things" är den bästa Stephen King-historia från 80-talet som han aldrig skrev - en perfekt blandning av "Eldfödd" och "Det" med stänk av "Höstgärning" (känd som "Stand by me" på film)." och jag skulle så här tio år senare framför allt vilja framhäva "Det" som en stor influens på hela historien, vilket framför allt de sista två säsongerna och själva klimaxet på serien bevisar.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
