Obligatorisk i DVD-samlingen
FILMENStefan Jarls modstrilogi räknas som bland de bästa svenska dokumentärfilmerna någonsin, och lustigt nog är det inte förrän nu som jag äntligen ser den.
Den första filmen är "Dom kallar oss mods" från 1968. Här är första gången vi träffar på Kenta och Stoffe, två ganska problemfria flummare. I alla fall på ytan - under finns det otrevliga förklaringar till deras beteende. Båda kommer från missbrukarhem där misshandel var en del av vardagen. Stoffe berättar i en av intervjuerna att han från årskurs fem såg det omöjligt att göra sina läxor hemma på grund av allt liv vilket ledde till att han halkade efter och slutligen tappade lusten för allt vad skola hette.
Stefan Jarl följer killarna under ett år - sommar till sommar. Inledningsvis har han ordnat en liten dragig lägenhet åt dem där de lever ett minst sagt torftigt liv. I en av filmens mest komiska scener ska grabbarna äta frukost och Stoffe är så lat att han försöker göra te utan att ta ut tepåsen ur pappret, och Kenta skrapar upp det sista smöret de har och brer den minsta knäckemacka man har sett och delar den sedan broderligt med sin kompis. Faktum är att han faktiskt bryter av en extra bit av sin del för att det ska bli rättvist. Gulligt, men så komiskt.
Men egentligen är det inget komiskt med filmen. Man vet på förhand att det kommer att barka åt helvete för karaktärerna. En av deras kompisar intervjuas och säger att han är orolig för sina kompisar framtid, att de troligen kommer att bli alkolister och kriminella. När Stefan Jarl sedan pressar killen om han inte är orolig för sin egen framtid så svarar han kallt att han är beredd på att gå samma väg.
Mot slutet av filmen, efter vintern, så har det blivit en tydlig spricka mellan polarna. Kenta tycker att Stoffe är för mycket med sin tjej och Stoffe tycker att Kenta knarkar för mycket, och det är så tydligt i deras dialog som inte kommer någonstans. Slutligen skiljs de åt när de letar efter någon port att sova i. Ganska talande för deras relation.
I den andra filen - "Ett anständigt liv" (1979) - så är sprickan kvar. Tio år har gått och de forna vännerna umgås knappt alls. Båda har var sin son, och båda har gått från glada skitar till missbrukande män strax under 30-strecket. Kenta är den som har mest kontroll över sitt liv där han undviker de tunga drogerna. Stoffe, däremot är i sämre skick och har som Kenta säger dött tre gånger på sistone.
Även de andra i deras umgänge har gått ned sig totalt. Jajje, killen som så iskallt förkastade sin egen framtid i första filmen är nu 28 år men ser ut som 50. En av filmens värre tjackpundare - Skåningen - säger cyniskt att det bara är arbetarbarnen som är knarkare, några Östermalmare ser man inte på T-centralen. Nog för att Stoffe, Jojje och Skåningen och några till uppfyller schablonbilden av knarkare som vi växte upp med, så har missbruket numera förflyttats över klasserna.
Till skillnad från första filmen så skildrar Stefan Jarl även kvinnorna i denna film, de som tvingar ut sig på gatan för att få ihop till sitt och sina mäns missbruk. En kvinna berättar för Skåningen om hur en högt uppsatt torsk misshandlat henne otäckt mycket för att hon ville använda kondom.
"Ett anständigt liv" är en betydligt svartare film som slutar i en enorm tragedi. Lagom till när Kenta och Stoffe hittat varandra igen och Kenta propsat på att Stoffe måste sluta med "skiten", så dör Stoffe i en överdos. Dokumentärens dramaturgi är otroligt emotionellt laddad och en av de starkaste svenska filmupplevelser jag haft.
Till den tredje filmen - "Det sociala arvet" (1993) - har ytterligare ett tiotal år gått och Stefan Jarl väljer att följa upp modsens barn med föreställningen att det ska ha gått åt skogen för dem.
Det har det inte. Kenta och Evas son Patrik och växt upp och blivit... brat (!) eller yuppie som det hette på 90-talet. Hans tankar och värderingar skiljer sig väldigt mycket från sin fars vid samma ålder. Faktum är att Patrik skulle varit en av de som Kenta och Stoffe hånat nere i tunnelbanorna. Men ändå ser man spår av Kenta i Patrik, framför allt i det jävlaranamma som finns i deras envisa vilja att göra något.
Kenta och Eva har själva flyttat ned till Blekinge för att starta ett kombinerat pensionat och presentbod. Det går dessvärre inget vidare och till slut ger Kenta upp och flyttar tillbaka till Stockholm trots att han vet hur det kommer att sluta.
Vi får också träffa Karina, Jajjes dotter. En ung kvinna med huvudet på skaft och en härlig livsinställning. Även Jajje dyker upp i den sista filmen och glädjande nog har han hittat en vändning i livet. Han ser betydligt fräschare ut än i andra filmen och Jajje får på något sätt illustrera filmens hopp.
Hur gick det för Janne då, Stoffes son? Jo, Stefan Jarl och Kenta lyckas hitta honom, faktiskt på andra sidan skogen där Kenta bosatt sig i Blekinge, men när det väl kommer till kritan vågar inte Stefan möta Janne. Med respekt för hans biologiske mor, och - för all del - biologiske far.
"Det sociala arvet" rundar av en fantastisk filmtrilogi, men den är den tråkigaste filmen i serien, kanske på grund av att vissa scener känns så uttänkta och inte helt dokumentära, något som Stefan förklarar i bakomfilmen. Sist i filmen kommer några scener som kanske omedvetet skildrar det som skulle dominera 90-talet: främlingsfientligheten.
Den första filmen är "Dom kallar oss mods" från 1968. Här är första gången vi träffar på Kenta och Stoffe, två ganska problemfria flummare. I alla fall på ytan - under finns det otrevliga förklaringar till deras beteende. Båda kommer från missbrukarhem där misshandel var en del av vardagen. Stoffe berättar i en av intervjuerna att han från årskurs fem såg det omöjligt att göra sina läxor hemma på grund av allt liv vilket ledde till att han halkade efter och slutligen tappade lusten för allt vad skola hette.
Stefan Jarl följer killarna under ett år - sommar till sommar. Inledningsvis har han ordnat en liten dragig lägenhet åt dem där de lever ett minst sagt torftigt liv. I en av filmens mest komiska scener ska grabbarna äta frukost och Stoffe är så lat att han försöker göra te utan att ta ut tepåsen ur pappret, och Kenta skrapar upp det sista smöret de har och brer den minsta knäckemacka man har sett och delar den sedan broderligt med sin kompis. Faktum är att han faktiskt bryter av en extra bit av sin del för att det ska bli rättvist. Gulligt, men så komiskt.
Men egentligen är det inget komiskt med filmen. Man vet på förhand att det kommer att barka åt helvete för karaktärerna. En av deras kompisar intervjuas och säger att han är orolig för sina kompisar framtid, att de troligen kommer att bli alkolister och kriminella. När Stefan Jarl sedan pressar killen om han inte är orolig för sin egen framtid så svarar han kallt att han är beredd på att gå samma väg.
Mot slutet av filmen, efter vintern, så har det blivit en tydlig spricka mellan polarna. Kenta tycker att Stoffe är för mycket med sin tjej och Stoffe tycker att Kenta knarkar för mycket, och det är så tydligt i deras dialog som inte kommer någonstans. Slutligen skiljs de åt när de letar efter någon port att sova i. Ganska talande för deras relation.
I den andra filen - "Ett anständigt liv" (1979) - så är sprickan kvar. Tio år har gått och de forna vännerna umgås knappt alls. Båda har var sin son, och båda har gått från glada skitar till missbrukande män strax under 30-strecket. Kenta är den som har mest kontroll över sitt liv där han undviker de tunga drogerna. Stoffe, däremot är i sämre skick och har som Kenta säger dött tre gånger på sistone.
Även de andra i deras umgänge har gått ned sig totalt. Jajje, killen som så iskallt förkastade sin egen framtid i första filmen är nu 28 år men ser ut som 50. En av filmens värre tjackpundare - Skåningen - säger cyniskt att det bara är arbetarbarnen som är knarkare, några Östermalmare ser man inte på T-centralen. Nog för att Stoffe, Jojje och Skåningen och några till uppfyller schablonbilden av knarkare som vi växte upp med, så har missbruket numera förflyttats över klasserna.
Till skillnad från första filmen så skildrar Stefan Jarl även kvinnorna i denna film, de som tvingar ut sig på gatan för att få ihop till sitt och sina mäns missbruk. En kvinna berättar för Skåningen om hur en högt uppsatt torsk misshandlat henne otäckt mycket för att hon ville använda kondom.
"Ett anständigt liv" är en betydligt svartare film som slutar i en enorm tragedi. Lagom till när Kenta och Stoffe hittat varandra igen och Kenta propsat på att Stoffe måste sluta med "skiten", så dör Stoffe i en överdos. Dokumentärens dramaturgi är otroligt emotionellt laddad och en av de starkaste svenska filmupplevelser jag haft.
Till den tredje filmen - "Det sociala arvet" (1993) - har ytterligare ett tiotal år gått och Stefan Jarl väljer att följa upp modsens barn med föreställningen att det ska ha gått åt skogen för dem.
Det har det inte. Kenta och Evas son Patrik och växt upp och blivit... brat (!) eller yuppie som det hette på 90-talet. Hans tankar och värderingar skiljer sig väldigt mycket från sin fars vid samma ålder. Faktum är att Patrik skulle varit en av de som Kenta och Stoffe hånat nere i tunnelbanorna. Men ändå ser man spår av Kenta i Patrik, framför allt i det jävlaranamma som finns i deras envisa vilja att göra något.
Kenta och Eva har själva flyttat ned till Blekinge för att starta ett kombinerat pensionat och presentbod. Det går dessvärre inget vidare och till slut ger Kenta upp och flyttar tillbaka till Stockholm trots att han vet hur det kommer att sluta.
Vi får också träffa Karina, Jajjes dotter. En ung kvinna med huvudet på skaft och en härlig livsinställning. Även Jajje dyker upp i den sista filmen och glädjande nog har han hittat en vändning i livet. Han ser betydligt fräschare ut än i andra filmen och Jajje får på något sätt illustrera filmens hopp.
Hur gick det för Janne då, Stoffes son? Jo, Stefan Jarl och Kenta lyckas hitta honom, faktiskt på andra sidan skogen där Kenta bosatt sig i Blekinge, men när det väl kommer till kritan vågar inte Stefan möta Janne. Med respekt för hans biologiske mor, och - för all del - biologiske far.
"Det sociala arvet" rundar av en fantastisk filmtrilogi, men den är den tråkigaste filmen i serien, kanske på grund av att vissa scener känns så uttänkta och inte helt dokumentära, något som Stefan förklarar i bakomfilmen. Sist i filmen kommer några scener som kanske omedvetet skildrar det som skulle dominera 90-talet: främlingsfientligheten.
EXTRAMATERIALET
I denna nyutgåva av "Modstrilogin" ingår en fjärde skiva, som jag ska återkomma till, men på de tre originalskivorna finns Jonas Åkerlunds bakomfilm "En film om Modstrilogin" uppstyckad i tre delar. Den gjordes 2001 och Stefan Jarl och Kenta kommenterar saker ur filmerna. Det ingår även en del klipp från tv-program när filmerna kom ut och så givetvis Kentas klassiska insats i melodifestivalen 1980.
Med på de tre skivorna finns också ett kommentatorspår som jag spar till en annan gång. På "Ett anständigt liv" finns en halvtimmes radiointervju med Sveriges dåvarande stadsminister Olof Palme som var engagerad i filmens tema. Det är sorgligt att man ska känna saknad efter Palme som i mitt tycke var en pålitlig politiker.
På den fjärde skivan ingår en kort epilog till "Modstrilogin", gjord i år. Kenta dog 2003, 55 år gammal, innan han hann bli farfar. Patrik har fått en son, Filip, och kanske döljer sig något spår av Kenta i även nästa generation.
Trots detta inslag av liv, är epologen en dyster sak där man klart och tydligt inser Stefan Jarls saknad av sin vän. Den talande bilden med Stefan i Kentas vikingahjälm skriver det på näsan.
Jonas Åkerlunds bakomfilm ingår i ouppdelad form på skivan, vilket känns aningens mystiskt i och med att den redan finns i boxen, men strunt i det.
Avslutningsvis en dokumentär om Stefan Jarl - "The award winning films of Stefan Jarl". Filmen består till större delen av utdrag från några av hans andra dokumentärer som "Naturens hämnd", "Själen är större än världen", "Tiden har inget namn" och "Jåvna, renskötare år 2000" och lite kommentarer av olika personer. Denna film ger en lite större inblick i Stefan Jarl som filmskapare.
Med på de tre skivorna finns också ett kommentatorspår som jag spar till en annan gång. På "Ett anständigt liv" finns en halvtimmes radiointervju med Sveriges dåvarande stadsminister Olof Palme som var engagerad i filmens tema. Det är sorgligt att man ska känna saknad efter Palme som i mitt tycke var en pålitlig politiker.
På den fjärde skivan ingår en kort epilog till "Modstrilogin", gjord i år. Kenta dog 2003, 55 år gammal, innan han hann bli farfar. Patrik har fått en son, Filip, och kanske döljer sig något spår av Kenta i även nästa generation.
Trots detta inslag av liv, är epologen en dyster sak där man klart och tydligt inser Stefan Jarls saknad av sin vän. Den talande bilden med Stefan i Kentas vikingahjälm skriver det på näsan.
Jonas Åkerlunds bakomfilm ingår i ouppdelad form på skivan, vilket känns aningens mystiskt i och med att den redan finns i boxen, men strunt i det.
Avslutningsvis en dokumentär om Stefan Jarl - "The award winning films of Stefan Jarl". Filmen består till större delen av utdrag från några av hans andra dokumentärer som "Naturens hämnd", "Själen är större än världen", "Tiden har inget namn" och "Jåvna, renskötare år 2000" och lite kommentarer av olika personer. Denna film ger en lite större inblick i Stefan Jarl som filmskapare.
TRE SAKER
1. I första filmen uppträder killarna med en låt. Kenta kompar Stoffe på gitarr och låten de kör låter faktiskt inte alls illa. Stoffe har till och med en bra röst. Men det var Kenta som delvis blev musiker - han var ju med i melodifestivalen med den klassiska t-shirten "69 - try it, you'll like it".
2. Andra filmen inleds med att Kenta får reda på att hans mamma i självförsvar haft ihjäl sin gubbe. Lite senare tar sig Kenta till mammans lägenhet och får där skubba bort svart, levrat blod från golvet. En ganska talande bild för Kentas liv: han tar hand om skiten, till skillnad från sina forna kompisar.
3. Det är lustigt hur snabbt man glömmer, men folk såg inte kloka ut i början av 90-talet. Fräckt dock att få se en äkta biltelefon (inte mobil!) igen!
2. Andra filmen inleds med att Kenta får reda på att hans mamma i självförsvar haft ihjäl sin gubbe. Lite senare tar sig Kenta till mammans lägenhet och får där skubba bort svart, levrat blod från golvet. En ganska talande bild för Kentas liv: han tar hand om skiten, till skillnad från sina forna kompisar.
3. Det är lustigt hur snabbt man glömmer, men folk såg inte kloka ut i början av 90-talet. Fräckt dock att få se en äkta biltelefon (inte mobil!) igen!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
