Chansen att säga det osagda
FILMENIbland är uppdraget som recensent smått hopplöst. Hur mycket kan man eller ska man återge av en films handling utan att det avslöjar för mycket? Berättar jag mer än nödvändigt om "All of Us Strangers" i den här texten? Svårt att säga men jag hoppas inte det.
Andrew Scott spelar en manusförfattare i London. Han lever ett ensamt liv och har ett tungt personligt bagage. Som tolvåring blev han föräldralös när hans mamma och pappa omkom i en bilolycka. Nu börjar han närma sig 50 och det finns så mycket osagt till föräldrarna. De fick ju aldrig veta vem han skulle bli, hur hans liv skulle te sig och vad han skulle göra. Hans arbete går trögt och det enda vi får se att han skriver är att en exteriör scen utspelar sig utanför ett hus 1987. Samma år som föräldrarna dog.
Efter ett kort möte med en granne, Harry (Paul Mescal), som erbjuder både japansk whiskey och sig själv om det så önskas - Adam tackar vänligt nej till båda - börjar han rota i sitt förflutna. Ett kuvert med gamla foton gör att han reser till sin barndomsstad och återupplever gamla platser, tills han kommer till sitt föräldrahem och där träffar sin mamma och pappa (Claire Foy och Jamie Bell). Äntligen får han chansen att berätta om sig själv och under kommande träffar berättar han om sin homosexuella läggning, vilket möts av olika reaktioner från föräldrarna. Parallellt med detta inleder Adam ett kärleksförhållande med Harry som snabbt blir både passionerat och intensivt och kanske ett sätt för Adam att bearbeta sina känslor.
Som synes har denna film ett fantasifullt lager där Adam kommunicerar med de döda. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag tycker att det är ett riktigt smart drag att låta en vuxen man möta sina föräldrar så som de var 35 år tidigare och berätta om sitt liv och få de reaktioner som de skulle givit med sina erfarenheter och åsikter vid den tiden. Jag kan relatera lite grann till tanken om att kunna prata med någon som inte finns längre. Det finns en hel del saker jag skulle vilja prata med min mamma om som skett under de tio år som gått sedan hon dog. Konceptet är kittlande.
Sen är det lite mer till den här historien än vad jag återgivit och man kan väl säga så mycket att de som kräver tydliga svar och avslut när de ser en film, kan nog bli en smula besviken när "All of Us Strangers" 105 minuter gått klart, men jag gillar dramat. Filmen har onekligen en udda ton med sina mystiska inslag där gränserna mellan verklighet och fantasi verkligen flyter samman. Den är dessutom fint gjord och fint skådespelad av den begränsade ensemblen.
Andrew Scott spelar en manusförfattare i London. Han lever ett ensamt liv och har ett tungt personligt bagage. Som tolvåring blev han föräldralös när hans mamma och pappa omkom i en bilolycka. Nu börjar han närma sig 50 och det finns så mycket osagt till föräldrarna. De fick ju aldrig veta vem han skulle bli, hur hans liv skulle te sig och vad han skulle göra. Hans arbete går trögt och det enda vi får se att han skriver är att en exteriör scen utspelar sig utanför ett hus 1987. Samma år som föräldrarna dog.
Efter ett kort möte med en granne, Harry (Paul Mescal), som erbjuder både japansk whiskey och sig själv om det så önskas - Adam tackar vänligt nej till båda - börjar han rota i sitt förflutna. Ett kuvert med gamla foton gör att han reser till sin barndomsstad och återupplever gamla platser, tills han kommer till sitt föräldrahem och där träffar sin mamma och pappa (Claire Foy och Jamie Bell). Äntligen får han chansen att berätta om sig själv och under kommande träffar berättar han om sin homosexuella läggning, vilket möts av olika reaktioner från föräldrarna. Parallellt med detta inleder Adam ett kärleksförhållande med Harry som snabbt blir både passionerat och intensivt och kanske ett sätt för Adam att bearbeta sina känslor.
Som synes har denna film ett fantasifullt lager där Adam kommunicerar med de döda. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag tycker att det är ett riktigt smart drag att låta en vuxen man möta sina föräldrar så som de var 35 år tidigare och berätta om sitt liv och få de reaktioner som de skulle givit med sina erfarenheter och åsikter vid den tiden. Jag kan relatera lite grann till tanken om att kunna prata med någon som inte finns längre. Det finns en hel del saker jag skulle vilja prata med min mamma om som skett under de tio år som gått sedan hon dog. Konceptet är kittlande.
Sen är det lite mer till den här historien än vad jag återgivit och man kan väl säga så mycket att de som kräver tydliga svar och avslut när de ser en film, kan nog bli en smula besviken när "All of Us Strangers" 105 minuter gått klart, men jag gillar dramat. Filmen har onekligen en udda ton med sina mystiska inslag där gränserna mellan verklighet och fantasi verkligen flyter samman. Den är dessutom fint gjord och fint skådespelad av den begränsade ensemblen.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är löst baserad på en japansk roman, "Stranger", av Taichi Yamada. Den kom 1987, vilket kanske är en förklaring till att det var det året som Adam förlorade sina föräldrar i denna filmatisering.
2. Boken filmades i Japan redan 1988. En svensk översättning, "Främlingar", kom 2009.
3. Frankie Goes to Hollywood-balladen "The Power of Love" svävar genom hela filmen på olika sätt, till exempel genom videos och repliker lyfta från låtens text, tills den spelas under slutscenen och eftertexterna. Regissören/manusförfattaren Andrew Haigh älskade låten som "queer elvaåring i en engelsk småstad" när den kom 1984 och trodde aldrig att han skulle kunna ha med den i en film 40 år senare. En bra låt är det och den fick ny tyngd för mig tack vare filmen.
2. Boken filmades i Japan redan 1988. En svensk översättning, "Främlingar", kom 2009.
3. Frankie Goes to Hollywood-balladen "The Power of Love" svävar genom hela filmen på olika sätt, till exempel genom videos och repliker lyfta från låtens text, tills den spelas under slutscenen och eftertexterna. Regissören/manusförfattaren Andrew Haigh älskade låten som "queer elvaåring i en engelsk småstad" när den kom 1984 och trodde aldrig att han skulle kunna ha med den i en film 40 år senare. En bra låt är det och den fick ny tyngd för mig tack vare filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
