Skruvat och småkul med humoreliten
FILMENSvensk humor är som bäst när den inte försöker så hårt att vara rolig. Det bästa exemplet måste vara "Cleo" som var kul mest hela tiden utan att bli sexfixerad buskis eller vitsig Göteborgshumor. Serien "Hjälp!", som visades i TV4 i tio avsnitt vintern 2007 radar upp hela svenska humoreliten och lyckas ganska bra. Det är småkul och skruvat, men håller inte riktigt hela vägen.
Upplägget är kort och gott att psykologen Jeanette (Stina Ekblad) tar emot patienter med olika problem i sin mottagning, ger dem råd på vägen men i och med att patienterna har problem att ta tillvara på råden blir behandlingen långsam och ineffektiv.
Patienterna vi får följa är:
• Örjan Lax (Johan Rheborg), lider av extremt kort stubin som yttrar sig i nästan direkt verbala utbrott och hot mot sina medmänniskor. Ganska typisk roll för Rheborg och en av de roligare i serien. Roligaste scen: Örjan vill gå med i Amnesty men missuppfattar helt vad de gör för något.
• Mats och Therese Bolling (Gustaf Hammarsten, Anna Pettersson), har problem med sexlivet och försöker med mestadels förnedrande rollspel för att få till lite pirr. Ganska ointressanta karaktärer. Roligaste scen: Mats i soptunnan.
• Benjamin Turesson (Felix Herngren), lever i ett homosexuellt förhållande men har kommit underfund med att han är hetrosexuell. Har stora problem att bryta upp förhållandet och blir inte accepterad av sin familj när han "outar" sig som straight. Nervöst och roligt skådespeleri av Herngren. Roligaste scen: Benjamins replik "Det är en gubbe som tafsar på mig!" på bussen.
• Marina Huge (Anna Blomberg), besatt av att sätta rekord men lyckas aldrig på grund av att rekorden är omöjliga att uppnå. Ganska trist figur. Roligaste scen: Marina läser bibeln på inandning.
• Reine Bok (Johan Glans), yuppie, kontrollfreak och svuren Thatchers England. Försöker på alla tänkbara sätt att begå självmord men misslyckas. Bästa karaktären i serien och genialiskt spelad av Glans - fysisk humor i överflöd. Roligaste scen: Reine ska hänga sig men lyckas fastna i snaran med foten och hänger snart upp och ned.
• Lars Magnus Ericsson (Morgan Alling), lider av extremt sexuell associationsförmåga och får utlösning 40 gånger per dag. Ganska kul, men en tydlig kopia av en karaktär från "NileCity 105,6". Roligaste scen: Den med ålen.
• Papa Papadopolous (Robert Gustafsson), assistent till Jeanette och samtidigt en försökskanin. Stammar svårt, men har ett gott humör och skämtar hela tiden. Har svårt problem att ordna fram kaffe till patienterna. Relativt meningslös karaktär som inte alls ger Gustafsson utrymme till hela sitt register. Roligaste scen: Den med ålen igen.
Det finns också en inofficiell patient spelad av Sisela Kyle. Hon är Jeanettes syster Mona, en hårfrisörska som blivit tillfälligt utan jobb och paranoid som hon är skyller hon allt på en stackars man som hon gör livet surt för genom att klä ut sig och genomföra djävulska dåd. Klassisk Kyle. Roligaste scen: När hon förstör ett viktigt affärsmöte genom att vara utklädd med bland annat blå ishockeyhjälm.
Serien går ut på att visa upp dessa människor i deras vardag och på mottagningen. Antingen är Jeanette ingen bra psykolog eller så är de obotliga patienter för det går inte så bra för dem, vilket i och för sig är tur för annars hade det inte blivit någon serie.
Problemet med sådan här karaktärsdriven humor är att man till slut tröttnar på dem. Det är bara variationer av samma skämt om och om igen, och författarnas knep verkar vara att göra skämten grövre och mer sexbetonade vilket bara blir tröttsamt. Om det kommer en andra säsong av serien hoppas jag att alla patienter byts ut och att de blir betydligt fler så att vi slipper samma skämt gång på gång.
Dessutom känns vissa bitar som "covers" på tidigare producerad svensk humor. Killen med utlösningarna är ju tydligt en kopia av Robert Gustafssons "Kåtast i Kungsan"-karaktär från "NileCity 105,6", och i en scen med Johan Glans river han hela sin lägenhet à la Papphammar, och Gustafssons fräsanden och spottanden har man sett tidigare.
Men som sagt ganska småkul i alla fall.
Upplägget är kort och gott att psykologen Jeanette (Stina Ekblad) tar emot patienter med olika problem i sin mottagning, ger dem råd på vägen men i och med att patienterna har problem att ta tillvara på råden blir behandlingen långsam och ineffektiv.
Patienterna vi får följa är:
• Örjan Lax (Johan Rheborg), lider av extremt kort stubin som yttrar sig i nästan direkt verbala utbrott och hot mot sina medmänniskor. Ganska typisk roll för Rheborg och en av de roligare i serien. Roligaste scen: Örjan vill gå med i Amnesty men missuppfattar helt vad de gör för något.
• Mats och Therese Bolling (Gustaf Hammarsten, Anna Pettersson), har problem med sexlivet och försöker med mestadels förnedrande rollspel för att få till lite pirr. Ganska ointressanta karaktärer. Roligaste scen: Mats i soptunnan.
• Benjamin Turesson (Felix Herngren), lever i ett homosexuellt förhållande men har kommit underfund med att han är hetrosexuell. Har stora problem att bryta upp förhållandet och blir inte accepterad av sin familj när han "outar" sig som straight. Nervöst och roligt skådespeleri av Herngren. Roligaste scen: Benjamins replik "Det är en gubbe som tafsar på mig!" på bussen.
• Marina Huge (Anna Blomberg), besatt av att sätta rekord men lyckas aldrig på grund av att rekorden är omöjliga att uppnå. Ganska trist figur. Roligaste scen: Marina läser bibeln på inandning.
• Reine Bok (Johan Glans), yuppie, kontrollfreak och svuren Thatchers England. Försöker på alla tänkbara sätt att begå självmord men misslyckas. Bästa karaktären i serien och genialiskt spelad av Glans - fysisk humor i överflöd. Roligaste scen: Reine ska hänga sig men lyckas fastna i snaran med foten och hänger snart upp och ned.
• Lars Magnus Ericsson (Morgan Alling), lider av extremt sexuell associationsförmåga och får utlösning 40 gånger per dag. Ganska kul, men en tydlig kopia av en karaktär från "NileCity 105,6". Roligaste scen: Den med ålen.
• Papa Papadopolous (Robert Gustafsson), assistent till Jeanette och samtidigt en försökskanin. Stammar svårt, men har ett gott humör och skämtar hela tiden. Har svårt problem att ordna fram kaffe till patienterna. Relativt meningslös karaktär som inte alls ger Gustafsson utrymme till hela sitt register. Roligaste scen: Den med ålen igen.
Det finns också en inofficiell patient spelad av Sisela Kyle. Hon är Jeanettes syster Mona, en hårfrisörska som blivit tillfälligt utan jobb och paranoid som hon är skyller hon allt på en stackars man som hon gör livet surt för genom att klä ut sig och genomföra djävulska dåd. Klassisk Kyle. Roligaste scen: När hon förstör ett viktigt affärsmöte genom att vara utklädd med bland annat blå ishockeyhjälm.
Serien går ut på att visa upp dessa människor i deras vardag och på mottagningen. Antingen är Jeanette ingen bra psykolog eller så är de obotliga patienter för det går inte så bra för dem, vilket i och för sig är tur för annars hade det inte blivit någon serie.
Problemet med sådan här karaktärsdriven humor är att man till slut tröttnar på dem. Det är bara variationer av samma skämt om och om igen, och författarnas knep verkar vara att göra skämten grövre och mer sexbetonade vilket bara blir tröttsamt. Om det kommer en andra säsong av serien hoppas jag att alla patienter byts ut och att de blir betydligt fler så att vi slipper samma skämt gång på gång.
Dessutom känns vissa bitar som "covers" på tidigare producerad svensk humor. Killen med utlösningarna är ju tydligt en kopia av Robert Gustafssons "Kåtast i Kungsan"-karaktär från "NileCity 105,6", och i en scen med Johan Glans river han hela sin lägenhet à la Papphammar, och Gustafssons fräsanden och spottanden har man sett tidigare.
Men som sagt ganska småkul i alla fall.
EXTRAMATERIALET
Johan Glans hälsar oss välkommen till en bakomfilm som till största delen utspelar sig på psykologens kontor. Här får vi vara med om hur några av scenerna kommer till. Det står klart att inspelningstempot var högt och att de verkar ha haft väldigt roligt när de gjorde serien, vilket alltid är ett plus.
Vi får också vara med under en presslunch där följande artikel kom till.
Sveriges stamningsföreningars riksförbund (se nedan) bör nog hoppa över denna bakomfilm...
Vi får också vara med under en presslunch där följande artikel kom till.
Sveriges stamningsföreningars riksförbund (se nedan) bör nog hoppa över denna bakomfilm...
TRE SAKER
1. Sveriges stamningsföreningars riksförbund tog illa vid sig av Robert Gustafssons karaktär Papa Papadopolous och krävde a) En offentlig ursäkt från TV4, producenten och Robert Gustafsson, b) Ett program där man tar upp stamning (och andra funktionshinder som (illa) berörs i serien) och vad det innebär c) Omedelbar säljstopp av DVD:n och d) Skadestånd att användas till en informationskampanj med hjälp av median. Nu är det kanske lätt att sitta här fri från funktionshinder och inte förstå deras situation, men jag har väldigt svårt att tro att gemene man tolkar karaktären som en sorts stereotyp av stammande personer.
2. Johan Glans växer för varje roll han tar. Den typ av fysiska humor han levererar gör honom till nästa arvtagare till Gösta Ekman, en roll som Robert Gustafsson haft tidigare.
3. Johan Rheborg får i en scen slå sönder en hel bil. Även om det inte något man själv kommer att göra så måste det vara en befriande känsla att verkligen gå loss på något tills det bara är smulor kvar... Hjälp! Jag kanske behöver psykologhjälp nu?
2. Johan Glans växer för varje roll han tar. Den typ av fysiska humor han levererar gör honom till nästa arvtagare till Gösta Ekman, en roll som Robert Gustafsson haft tidigare.
3. Johan Rheborg får i en scen slå sönder en hel bil. Även om det inte något man själv kommer att göra så måste det vara en befriande känsla att verkligen gå loss på något tills det bara är smulor kvar... Hjälp! Jag kanske behöver psykologhjälp nu?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Johan Rheborg (21)
Johan Rheborg (21)
