Det ostiga manuset ger mig träsmak
FILMENDet fanns en period när jag inte ansåg mig ha tid med dåliga filmer. En tid då jag stängde av halvvägs om det visade sig vara riktigt skräp. Det här är första gången på länge som jag börjat tänka i de banorna igen.
Året är 2020. Människans klimatpåverkan har skapat öknar där det tidigare fanns bördig jord, kalla vintrar där det tidigare var tempererat klimat och människor tvingas till stora folkvandringar från länder som tidigare varit tillflyktsorter. Storbritannien stänger sina gränser på grund av invandringstrycket och jagar och trakasserar de människor som inte anses vara äkta britter.
Allt detta förklaras med hjälp av en speakerröst under filmens första minuter och är själva bakgrunden som filmen förväntas vila på. Problemet är bara att vi som tittare ska acceptera det rakt av och för mig känns det lite långsökt. De skulle kanske lagt en halvtimme på att etablera denna bakgrund? Världen som filmen utspelar sig förankras helt enkelt inte hos publiken särskilt väl och det gör att resten av filmen kämpar med trovärdigheten redan från början.
Att manuset är en urtrist samling klicheer utan särdeles mycket inspiration hjälper förstås inte. Hjälten är en forskare som upptäcker att ett oljebolag är på väg att orsaka den slutgiltiga naturkatastrofen vilket innebär en ny istid. Oljebolagets VD (Sam Neill) är en klassiskt skrupelfri och genomond huvudskurk. Bredvid honom finns den obligatoriska kappvändaren i form av en jurist som först arbetar för oljebolaget men sedan hjälper forskaren när hon upptäcker hur fel bolaget/VD:n gör.
Avsnitt två följer den klassiska katastroffilmsmallen med en drös urkorkade tillägg. Men vad värre är; den kopierar också upplägget från Hollywoodfilmen "Day after tomorrow" nästan rakt av. Den filmen var i alla fall acceptabel som katastrofrulle även om den liksom denna hade problem med trovärdigheten.
I sina bästa stunder framkallar "Ice 2020" en del fnissande över den låga kvaliteten på manus och effekter, men i sina sämsta stunder får jag träsmak och famlar tanklöst efter handkontrollen. Och då ska tilläggas att jag sitter i en mjuk soffa. Slutscenerna är något av det ostigaste jag sett på länge och gör i alla fall att man avslutar med ett par goda skratt.
Året är 2020. Människans klimatpåverkan har skapat öknar där det tidigare fanns bördig jord, kalla vintrar där det tidigare var tempererat klimat och människor tvingas till stora folkvandringar från länder som tidigare varit tillflyktsorter. Storbritannien stänger sina gränser på grund av invandringstrycket och jagar och trakasserar de människor som inte anses vara äkta britter.
Allt detta förklaras med hjälp av en speakerröst under filmens första minuter och är själva bakgrunden som filmen förväntas vila på. Problemet är bara att vi som tittare ska acceptera det rakt av och för mig känns det lite långsökt. De skulle kanske lagt en halvtimme på att etablera denna bakgrund? Världen som filmen utspelar sig förankras helt enkelt inte hos publiken särskilt väl och det gör att resten av filmen kämpar med trovärdigheten redan från början.
Att manuset är en urtrist samling klicheer utan särdeles mycket inspiration hjälper förstås inte. Hjälten är en forskare som upptäcker att ett oljebolag är på väg att orsaka den slutgiltiga naturkatastrofen vilket innebär en ny istid. Oljebolagets VD (Sam Neill) är en klassiskt skrupelfri och genomond huvudskurk. Bredvid honom finns den obligatoriska kappvändaren i form av en jurist som först arbetar för oljebolaget men sedan hjälper forskaren när hon upptäcker hur fel bolaget/VD:n gör.
Avsnitt två följer den klassiska katastroffilmsmallen med en drös urkorkade tillägg. Men vad värre är; den kopierar också upplägget från Hollywoodfilmen "Day after tomorrow" nästan rakt av. Den filmen var i alla fall acceptabel som katastrofrulle även om den liksom denna hade problem med trovärdigheten.
I sina bästa stunder framkallar "Ice 2020" en del fnissande över den låga kvaliteten på manus och effekter, men i sina sämsta stunder får jag träsmak och famlar tanklöst efter handkontrollen. Och då ska tilläggas att jag sitter i en mjuk soffa. Slutscenerna är något av det ostigaste jag sett på länge och gör i alla fall att man avslutar med ett par goda skratt.
EXTRAMATERIALET
Under fyra minuter får man se några av de datoranimerade scenerna växa fram. Helt utan ljud! Och filmens specialeffekter är inte ens bra. Träsmaken infinner sig igen.
TRE SAKER
1. Det här kan vara det absolut sämsta jag sett sedan jag började recensera film för DVDKritik förra året, med undantag möjligen för "Penance".
2. Baserat på en bok av brittiske författaren James Follett, ej att förväxlas med Ken Follett. Boken publicerades redan 1978.
3. Manusförfattaren hade bland annat de fantastiska meriterna att tidigare ha skrivit avsnitt för en tecknad serie om delfinen Flipper samt den australiensiska mega-såpan "Grannar". Jag är mer än lovligt ironisk när jag undrar hur det kunde gå så fel med en sådan författare.
2. Baserat på en bok av brittiske författaren James Follett, ej att förväxlas med Ken Follett. Boken publicerades redan 1978.
3. Manusförfattaren hade bland annat de fantastiska meriterna att tidigare ha skrivit avsnitt för en tecknad serie om delfinen Flipper samt den australiensiska mega-såpan "Grannar". Jag är mer än lovligt ironisk när jag undrar hur det kunde gå så fel med en sådan författare.
THOMAS HELSING (2012-03-08)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Richard Roxburgh (3)
Richard Roxburgh (3)
