Välgjord men blek tårtbit med Marleysmak

FILMEN

De flesta biografifilmer om en artist eller ett band innehåller vanligtvis en scen där artisten eller bandet kommer på en av sina mest kända låtar. Ett ypperligt exempel är Oliver Stones "The Doors" där bandet håller på och tragglar med "Light My Fire" och i en övningspaus sitter Ray Manzarek, gestaltad av Kyle MacLachlan, kvar och klinkar på sin orgel tills han kommer på slingan som inleder hela låten. Gick det till så? Förmodligen inte. I "Bob Marley: One Love" finns det en liknande sekvens där låten "Exodus" bara växer fram ur tomma intet. När jag läser på lite så känns det plötsligt som denna förlösande scen är helt och hållet fabricerad.

Nåja. Reggae och Bob Marley har aldrig varit min grej, men jag tackar sällan nej till biopics med musiktema. Just denna kan sägas vara ett noga utvalt utsnitt ur Bob Marleys liv och karriär, nämligen mellan de två fredsfestivalerna "Smile Jamaica" 1976 och "One Love Peace Concert" 1978. 1976 var Jamaica nära ett inbördeskrig och i samband med förberedelserna inför "Smile Jamaica" blev Bob Marley (Kingsley Ben-Adir) och hans medmusikanter utsatta för en väpnad attack där flera skadades, bland annat hans fru Rita (Lashana Lynch) som blev skjuten i huvudet men klarade sig tack vare sina dreadlocks. Ingen avled i attacken, men händelsen förändrade Marleys liv. Han ledsnade på att bli illa behandlad av sina landsmän och skickade iväg Rita och barnen till USA och själv reste han till London med sitt band för att jobba med ny musik långt bort från hot och våld och Jamaicas oroliga situation.

Planen var att göra en skiva som var något mer än en samling låtar och det krävdes nya tankar och nya influenser för att komma vidare. Resultatet blev storsäljande "Exodus" som populariserade Marley och hans Rastafari-budskap på bred front, men också skapade friktioner mellan olika relationer kopplade till Marley innan han ansåg sig vara redo att åka hem igen.

Att skära ut en tårtbit på detta sätt i stället för att ge hela berättelsen från start till mål tycker jag är mycket mer intressant, speciellt som omständigheterna runt tårtbitens årtal är mycket betydelsefulla för innehållet. Ändå sprängs det in lite spridda flashbacks som ofta kompletteras med grubblande bilder på Marley och just det tycker jag blir lite ansträngt. I några fall kanske det har en poäng för att förstärka vissa scener, men i det stora hela tycker jag det känns lite onödigt.

Det gör mig lite splittrad till vad jag faktiskt tycker om filmen. Den är givetvis välgjord och ett snyggt tidsdokument när det gäller allt från studio- och konsertskildringar med tidsmässigt korrekta instrument och annan utrustning, till kläder, frisyrer och alla dessa olika miljöer som karaktärerna befinner sig i. Det frikostiga användandet av Marleys musik gör även sitt till det hela genom att sätta rätt stämning på en gång.

Men sen är det ändå så att jag inte upplever historien som berättas som tillräckligt gripande. Om det har att göra med formen med alla flashbacks eller om det är något annat i själva manusarbetet som inte riktigt är hundra procent kan jag inte säga, men helhetkänslan är att "Bob Marley: One Love" är en ganska blek biopic.


EXTRAMATERIALET

Det är nästan en timme med bonusar med på skivan. Utöver tio minuter med bortklippt eller förlängt material handlar det om hur filmen kom till utifrån valet av story, skådespelare, inspelningsplatser och musiken. Det är kul hur mycket arv från Bob Marley och hans band The Wailers som faktiskt gått vidare till filmen. Bobs son Ziggy är högst delaktig i filmen och flera av musikernas barn medverkar också på olika vis, bland annat genom att spela sina egna pappor. Det är fint och genuint.


TRE SAKER

1. En av de bortklippta scenerna är när Bob Marley träffar Mick Jagger, porträttlikt spelad av Cosmo Wellings. Kanske läge för en Rolling Stones-biopic snart? Eller varför inte en om The Clash? De är nämligen med - som liveband - i denna film.

2. För regin står Reinaldo Marcus Green som senast gjort "King Richard" och "We Own This City".

3. Som vanligt när man ser någon spela en känd person så känns det väldigt likt. Kingsley Ben-Adir är väl egentligen inte jättelik Bob Marley, framför allt inte längdmässigt där Ben-Adir är nästan 20 centimeter längre. Likheten i gestaltningen sitter mycket i håret och kläderna.


ANDERS JAKOBSON (2024-06-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2024
Bolag: SF
Tema: Musik
Ljud: Dolby Atmos
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Extramaterial:
Becoming Bob Marley, The Story: Bringing Bob Marley's Story to Life, The Cast, On Location: Jamaica and England, The Band, Extended and Deleted Scenes
RECENSERAT DENNA DAG (22/7):
Alla recensioner från denna dag
SEX TIPS FRÅN MAJ/JUNI
12 SENASTE
MUSIKUTGÅVORNA