Tillskruvat om verklig musikalisk duo
FILMENVilka friheter får man egentligen ta sig när man gör en verklighetsbaserad film? Hur mycket får man skruva på verkligheten för att få till en bättre story? Ja, frågar man skaparna av "Toner av kärlek" så är friheterna stora. I alla fall när det gäller tiden. Den här filmen utspelar sig - utifrån de tidsmarkörer jag får under berättelsens gång - under två år, där en avgörande händelse sker ungefär mitt i. I verkligheten handlade det om närmare 20 år där den där avgörande händelsen kom ungefär 12 år från starten. Med andra ord har tiden delats med tio vilket ändå känns som ett ganska ordentligt skruvande på verkligheten. Trots det finns ju alla beståndsdelar där, även om vissa andra avgörande händelser sker exakt samtidigt som andra avgörande händelser... Men det är ju även det som är skillnaden på fakta och fiktion.
Parentesen åsido - filmen, som på engelska heter "Song Sung Blue", är baserad på en dokumentär med samma namn som berättade historien om musikduon Lightning & Thunder som från 1987 och under hela 90-talet framförde Neil Diamonds låtar. I spelfilmen är det lite flyktigare när filmen utspelar sig, men runt 1991 någonstans skulle jag säga utifrån en förbandsspelning till självaste Pearl Jam som de gör.
Det börjar dock med Mike Sardina (Hugh Jackman), eller Lightning som han kallar sig som musiker. Han är Vietnamveteran, nykter alkoholist, bilmekaniker och helst av allt musiker. Han kämpar på där han kan, bland annat genom att rycka in som musikalisk imitatör bland en massa andra. Helst vill han vara sig själv. När han ser Claire Stingl (Kate Hudson) imitera Patsy Cline blir han knockad av hennes utstrålning och starka sångröst. De börjar träffas och Claire tycker att Mike kan börja imitera Neil Diamond, något han inte alls vill då han har allt för stor respekt för artisten. Men samtidigt tänder det en gnista - han kan ju tolka Neil Diamond men göra det så nära originalet det går.
Och Claire hakar på och en musikalisk relation inleds som givetvis leder till ett kärleksförhållande och Mike och Claires familjer slås ihop samtidigt som de lanserar sig som Lightning & Thunder. Sakta men säkert jobbar sig upp från enkla spelning för en ointresserad publik till att bli en musikalisk akt som får uppskattning, medvind och framgång. Tills att något avgörande händer som ställer allt på spel.
Jag är ju dokumenterat svag för musikbaserade filmer och även om just Neil Diamonds musik inte faller mig helt på läppen så relaterar jag till glädjen av spela musik och framför allt skapa något. Sekvensen där Mike och Claire för första gången testar en Neil Diamond-låt i hennes vardagsrum med bara piano, akustisk gitarr och stämsång är förlösande och får mig för en stund att minnas favoriten "Once" där en liknande scen finns med.
Dessvärre känner jag att filmen blir för lång med sin 130 minuter långa speltid. Jag kände inte till storyn bakom Lightning & Thunder och förstod inte att det fanns några specifika stolpar att förhålla sig till, men när ungefär 90 minuter hade gått kände jag att där kunde filmen ha tagit slut. Men berättelsen innehöll lite mer. Därför anser jag att saker och ting kunde tajtats till lite. Ibland är de musikaliska inslagen lite för långa eller för utdragna.
Trots det är det en charmig kärlekshistoria som trots sina tillskruvade inslag ändå känns verklighetstrogen och jordnära och som kretsar kring musikens makt för att övervinna personliga motgångar och hitta glädje och kärlek via den.
Parentesen åsido - filmen, som på engelska heter "Song Sung Blue", är baserad på en dokumentär med samma namn som berättade historien om musikduon Lightning & Thunder som från 1987 och under hela 90-talet framförde Neil Diamonds låtar. I spelfilmen är det lite flyktigare när filmen utspelar sig, men runt 1991 någonstans skulle jag säga utifrån en förbandsspelning till självaste Pearl Jam som de gör.
Det börjar dock med Mike Sardina (Hugh Jackman), eller Lightning som han kallar sig som musiker. Han är Vietnamveteran, nykter alkoholist, bilmekaniker och helst av allt musiker. Han kämpar på där han kan, bland annat genom att rycka in som musikalisk imitatör bland en massa andra. Helst vill han vara sig själv. När han ser Claire Stingl (Kate Hudson) imitera Patsy Cline blir han knockad av hennes utstrålning och starka sångröst. De börjar träffas och Claire tycker att Mike kan börja imitera Neil Diamond, något han inte alls vill då han har allt för stor respekt för artisten. Men samtidigt tänder det en gnista - han kan ju tolka Neil Diamond men göra det så nära originalet det går.
Och Claire hakar på och en musikalisk relation inleds som givetvis leder till ett kärleksförhållande och Mike och Claires familjer slås ihop samtidigt som de lanserar sig som Lightning & Thunder. Sakta men säkert jobbar sig upp från enkla spelning för en ointresserad publik till att bli en musikalisk akt som får uppskattning, medvind och framgång. Tills att något avgörande händer som ställer allt på spel.
Jag är ju dokumenterat svag för musikbaserade filmer och även om just Neil Diamonds musik inte faller mig helt på läppen så relaterar jag till glädjen av spela musik och framför allt skapa något. Sekvensen där Mike och Claire för första gången testar en Neil Diamond-låt i hennes vardagsrum med bara piano, akustisk gitarr och stämsång är förlösande och får mig för en stund att minnas favoriten "Once" där en liknande scen finns med.
Dessvärre känner jag att filmen blir för lång med sin 130 minuter långa speltid. Jag kände inte till storyn bakom Lightning & Thunder och förstod inte att det fanns några specifika stolpar att förhålla sig till, men när ungefär 90 minuter hade gått kände jag att där kunde filmen ha tagit slut. Men berättelsen innehöll lite mer. Därför anser jag att saker och ting kunde tajtats till lite. Ibland är de musikaliska inslagen lite för långa eller för utdragna.
Trots det är det en charmig kärlekshistoria som trots sina tillskruvade inslag ändå känns verklighetstrogen och jordnära och som kretsar kring musikens makt för att övervinna personliga motgångar och hitta glädje och kärlek via den.
EXTRAMATERIALET
Två förlängda musikscener ligger med som extramaterial. Det finns även ett kommentarspår med regissören och manusförfattaren Craig Brewer. Utöver detta finns även tre kortare bakomfilmer som betar av storyn, produktionen, skådespelarna och kläderna. Ganska grundläggande tittar som dessvärre inte innehåller några bilder på de verkliga personerna, något jag alltid tycker är lite knepigt att det inte är med när det handlar om verklighetsbaserade filmer. Det hade även kanske varit intressant att höra något om de tidsmässiga anpassningarna, men det kanske är med i kommentarspåret som jag inte lyssnat på än.
TRE SAKER
1. Hugh Jackman och Kate Hudson sjunger båda på riktigt i filmen. Jackman lärde sig även att spela gitarr.
2. Kate Hudson nominerades till både Oscar, Golden Globe och Bafta för sin insats. Ingen vinst där, men däremot kammade hon hem en Razzie - tacksamt nog i kategorin "redeemer reward" som ges till en skådespelare som anses ha vänt en negativ trend och gjort en bra insats efter en rad dåliga.
3. Regissören och manusförfattaren Craig Brewer har som regissör tidigare bland annat gjort "Black Snake Moan", "Dolemite is my Name" och "En prins i New York 2".
2. Kate Hudson nominerades till både Oscar, Golden Globe och Bafta för sin insats. Ingen vinst där, men däremot kammade hon hem en Razzie - tacksamt nog i kategorin "redeemer reward" som ges till en skådespelare som anses ha vänt en negativ trend och gjort en bra insats efter en rad dåliga.
3. Regissören och manusförfattaren Craig Brewer har som regissör tidigare bland annat gjort "Black Snake Moan", "Dolemite is my Name" och "En prins i New York 2".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
