Välgjord biopic enligt den givna mallen
FILMENDet känns som hyfsat nyss men det har gått fem år sedan jag såg dokumentären "Whitney" om Whitney Houstons karriär och öde. Spelfilmen "I Wanna Dance With Somebody" känns väldigt mycket som en kompletterande adaption i klassisk biopicanda. Manuset är skrivet av Anthony McCarten som även skrev "Bohemian Rhapsody" och det finns strukturella likheter mellan filmerna där båda kulminerar i ikoniska framträdanden innan döden sätter punkt för historien. Ja, det är ju ingen spoiler direkt.
Filmens slutpunkt är februari 2012 när Whitney (Naomi Ackie) dog i ett hotellbadkar i Beverly Hills, men börjar nästan 30 år tidigare i New Jersey där hon är solist i kyrkokören under stenhård ledning av mamma Cissy (Tamara Tunie), en etablerad nattklubbssångerska. Cissy har insett dotterns talang och är extra hård mot henne, vilket förstås lönar sig. Whitney får visa vad hon kan på en nattklubb när skivproducenten Clive Davis (Stanley Tucci) är i publiken och han likt alla andra blir golvad och sajnar henne till Arista Records. Golvandet fortsätter när Whitney introduceras för hela USA när hon sjunger så att kulisserna skakar i Merv Griffins talkshow. Sen är bollen i rullning.
Ett litet problem med biopics är att de ibland är lite snåla med att skriva ut årtal i klarhet. Här får vi några sådana men knappast hela tiden. Därför kan det gå ett år mellan två scener och har man inte koll på Whitneys låtutgivning blir det lite knepigt att hänga med. För det är låtarna som är den röda tråden genom filmen som tar oss till olika ikoniska hållpunkter i en karriär som var lysande på ett sett och komplicerad på ett annat. Tidigt i filmen introduceras Whitneys väninna Robyn Crawford (Nafessa Williams) som hon har ett hyfsat hemligt förhållande med, mot mamma Cissys och pappa Johns (Clarke Peters) vilja. John, som även är Whitneys manager, blir speciellt missnöjd när Whitney propsar på att Robyn ska få en luddig titel som kreativ assistent för att hon ska få vara med och nära hela tiden.
Och Robyn är med och kanske en som Whitney borde lyssnat på mer i stället för att göra olyckliga val. Relationen med Bobby Brown (Ashton Sanders) är möjligen ett sådant, men det är tydligt att Whitneys problem som ledde till ett allvarligt drogmissbruk som indirekt orsakade hennes tidiga död fanns lång innan Bobby Brown kom in i bilden. Och det gör historien extra tragisk.
"I Wanna Dance With Somebody" är biopic enligt den givna mallen och det har jag inget emot. Den är välgjord och välspelad. Naomi Ackie gestaltar Whitney under 30 år på ett övertygande sätt och har fått enorm hjälp av duktigt folk bakom kameran som fångat frisyrer, kläder och rörelser från åren som Ackie förvaltat väl framför den. Jag känner igen karaktären från bilder, klipp och musikvideor och när hon mimar till Whitney Houstons röst i flera väldigt legendariska framträdanden är det otroligt övertygande. Speciellt framträdandet i The Merv Griffin Show och American Music Awards som är överväldigt drabbande trots att det är en skådespelare som mimar på film. Så starka är ögonblicken och så unik var Whitney Houston som artist.
Whitney Houstons öde är orättvist och på alla sätt och vis tragiskt. Det är också komplicerat och även om filmen är bra lyckades den inte riktigt fånga alla känslor. Dessutom är den med sin cirka 150 minuter långa speltid aningens för lång. Trots det är det en sevärd film inom biopicgenren.
Filmens slutpunkt är februari 2012 när Whitney (Naomi Ackie) dog i ett hotellbadkar i Beverly Hills, men börjar nästan 30 år tidigare i New Jersey där hon är solist i kyrkokören under stenhård ledning av mamma Cissy (Tamara Tunie), en etablerad nattklubbssångerska. Cissy har insett dotterns talang och är extra hård mot henne, vilket förstås lönar sig. Whitney får visa vad hon kan på en nattklubb när skivproducenten Clive Davis (Stanley Tucci) är i publiken och han likt alla andra blir golvad och sajnar henne till Arista Records. Golvandet fortsätter när Whitney introduceras för hela USA när hon sjunger så att kulisserna skakar i Merv Griffins talkshow. Sen är bollen i rullning.
Ett litet problem med biopics är att de ibland är lite snåla med att skriva ut årtal i klarhet. Här får vi några sådana men knappast hela tiden. Därför kan det gå ett år mellan två scener och har man inte koll på Whitneys låtutgivning blir det lite knepigt att hänga med. För det är låtarna som är den röda tråden genom filmen som tar oss till olika ikoniska hållpunkter i en karriär som var lysande på ett sett och komplicerad på ett annat. Tidigt i filmen introduceras Whitneys väninna Robyn Crawford (Nafessa Williams) som hon har ett hyfsat hemligt förhållande med, mot mamma Cissys och pappa Johns (Clarke Peters) vilja. John, som även är Whitneys manager, blir speciellt missnöjd när Whitney propsar på att Robyn ska få en luddig titel som kreativ assistent för att hon ska få vara med och nära hela tiden.
Och Robyn är med och kanske en som Whitney borde lyssnat på mer i stället för att göra olyckliga val. Relationen med Bobby Brown (Ashton Sanders) är möjligen ett sådant, men det är tydligt att Whitneys problem som ledde till ett allvarligt drogmissbruk som indirekt orsakade hennes tidiga död fanns lång innan Bobby Brown kom in i bilden. Och det gör historien extra tragisk.
"I Wanna Dance With Somebody" är biopic enligt den givna mallen och det har jag inget emot. Den är välgjord och välspelad. Naomi Ackie gestaltar Whitney under 30 år på ett övertygande sätt och har fått enorm hjälp av duktigt folk bakom kameran som fångat frisyrer, kläder och rörelser från åren som Ackie förvaltat väl framför den. Jag känner igen karaktären från bilder, klipp och musikvideor och när hon mimar till Whitney Houstons röst i flera väldigt legendariska framträdanden är det otroligt övertygande. Speciellt framträdandet i The Merv Griffin Show och American Music Awards som är överväldigt drabbande trots att det är en skådespelare som mimar på film. Så starka är ögonblicken och så unik var Whitney Houston som artist.
Whitney Houstons öde är orättvist och på alla sätt och vis tragiskt. Det är också komplicerat och även om filmen är bra lyckades den inte riktigt fånga alla känslor. Dessutom är den med sin cirka 150 minuter långa speltid aningens för lång. Trots det är det en sevärd film inom biopicgenren.
EXTRAMATERIALET
Bakomfilmerna är tre till antalet och handlar uteslutande om hur filmen och specifika scener kom till med fokus på Naomi Ackies transformation till att "bli" Whitney Houston. Ackie, bortom peruker och fejktänder (!), är faktiskt inte speciellt lik Whitney Houston och är dessutom från England men det vittnar i stället om vilket jättejobb hon och alla andra involverade har gjort för att skapa en film-Whitney Houston som vi köper rakt av.
Några bortklippta scener ligger också med samt en funktion för att komma åt filmens låtar med en snabb knapptryckning.
Några bortklippta scener ligger också med samt en funktion för att komma åt filmens låtar med en snabb knapptryckning.
TRE SAKER
1. Whitney Houston gjorde ju några filmer med "The Bodyguard" som lyckad debut. Kevin Costner medverkar i ett litet klipp från filmen, eventuellt en stillbild, som visas vid tre olika tillfällen. Känns lite lågbudget, tyvärr.
2. Det var för övrigt, enligt den här filmen, Kevin Costner som föreslog att Whitney Houston skulle sjunga "I Will Always Love You" vilket blev en succé för alla inblandade, inte minst låtskrivaren Dolly Parton.
3. Sången i filmen är förstås Whitney Houstons till 95 procent. Det hade varit svårt för någon annan att imitera. Whitney Houston kallades inte The Voice för inte.
2. Det var för övrigt, enligt den här filmen, Kevin Costner som föreslog att Whitney Houston skulle sjunga "I Will Always Love You" vilket blev en succé för alla inblandade, inte minst låtskrivaren Dolly Parton.
3. Sången i filmen är förstås Whitney Houstons till 95 procent. Det hade varit svårt för någon annan att imitera. Whitney Houston kallades inte The Voice för inte.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
