Slarvigt nazistdrama

FILMEN

Detta våldsamma independent-drama skildrar amerikanska nynazister i Los Angeles, både inifrån en grupp skinheads och genom en utomståendes ögon. Filmen hyllades rejält när den kom 1998, bland andra av den inflytelserike Roger Ebert, men tio år senare är dessa positiva omdömen svåra att begripa. För "Pariah" är en ofta mediokert och stundtals uselt regisserad film med många tveksamma skådespelareinsatser.

I huvudrollen ser vi Damon Jones som Steve, som får se sin svarta flickvän våldtas av ett gäng naziskins. Tjejen tar senare livet av sig, och Steve blir besatt av att hämnas. Han tänker få sin hämnd genom att infiltrera nazistgruppen, och för att göra detta måste han både se ut och låta som en av dem. Så han rakar skallen, tatuerar in ett hakkors på överarmen, skaffar tajta blåjeans och hängslen, och börjar hänga utanför nazisternas lokaler för att försöka accepteras och bli en i gänget.

Exakt hur han lyckas spåra upp rätt nazistgäng är oklart och det känns osannolikt att han hittar rätt på en gång, men efter att en tid ha varit på dem som ett plåster börjar han få hänga med på deras aktiviteter, vilka mest går ut på att dricka öl och slå ner bögar. Steve tar sig dock vatten över huvudet, och när skinnbulorna börjar kräva mer av honom, som att knivhugga en transvestit, är den fullständiga mentala kollapsen inte långt borta.

"Pariah" är regissören Randolph Krets första och fortfarande enda film. Jag tror inte han var riktigt redo för jobbet, då många scener är slarvigt fotade och ihopklippta, och ibland är det uppenbart att han inte vetat hur ett antal tagningar bör läggas upp. Det är inte riktigt på kalkonnivå, men stundtals snubblande nära. Han har haft siktet riktat mot hård realism, men denna urholkas ständigt av diverse restriktioner.

Ett exempel är att så fort ett slagsmål med efterföljande skottlossning bryter ut på gatan (detta händer ofta i filmen), skriker någon "Let's get the hell outta' here!" och alla springer iväg ackompanjerade av polissirener i bakgrunden. Men vi ser aldrig några polisbilar eller konstaplar, och detta beror naturligtvis på att upphovsmannen inte hade tillgång till några sådana.

På samma sätt är det med stadsbilden runt omkring nazistgänget. Filmen är så upptagen med de centrala karaktärerna att den glömmer bort att göra miljöerna de rör sig i levande. Statister verkar man inte haft råd med, så efter att ha sett "Pariah" kan man lätt få för sig att de enda invånare som finns i Los Angeles är sunkiga nazister, homosexuella (iklädda rosa basebollkepsar!) och spastiska ghetto-gangstrar.

Damon Jones huvudrollsprestation är av varierande kvalitet. Som sitt skinhead-alter ego sköter han sig bra, men när karaktären är sig själv framstår han som töntig och utan trovärdighet. De flesta av de andra skådespelarna är okej, men de har ibland svårt att hantera längre mono- och dialoger utan att låta just som skådisar som försöker vara trovärdiga.

Storyn är inte heller den särskilt bra, och framför allt upplösningen misslyckas med att leverera. Det svaga slutet, som är hyfsat lyckligt, kräver att vi bara ska acceptera att Steve finner sin inre frid utan egentligen ha uträttat någonting alls. Kret, som också är ansvarig för manuskriptet, verkar sålunda också ha problem med att avsluta en historia på ett tillfredställande sätt.

"Pariah" är verkligen inte en bra film. Jag kan se hormonstinna tonåringar med tough guy-komplex få ut något av de många slagsmålen, men alla djupare poänger saknas helt. Ska du se en samtida film med nynazisttema, se istället "American History X".


EXTRAMATERIALET

Med på skivan finns ett antal borttagna scener och förlängda scener, några skådis-auditions, en biotrailer plus tv- och radiospottar. De borttagna scenerna tillför i vanlig ordning inte speciellt mycket, och det är positivt att skådisarna i alla fall gjorde bättre ifrån sig i den färdiga filmen än i testtagningarna.


TRE SAKER

1. Skådisen bakom nazigängets ledare, Dave Oren Ward, knivhöggs till döds innan filmen hade premiär.

2. Ironiskt nog hävdade vissa kritiker vid "Pariahs" premiär att filmen var en bättre och mer realisktisk version av "American HIstory X". Låt oss säga att tiden nu utvisat vilken som är den bästa av de två filmerna.

3. Bilden på denna utgåva ser då och då väldigt suddig ut. Jag vet inte om filmen är skjuten så, men ibland känns det som man behöver glasögon när man tittar.


JOEL FORNBRANT (2008-10-23)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin action
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Action
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Tv- och radiospots, Bortklippta scener, Auditions, Originaltrailer, Bildgalleri
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (15/11):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
ANIMERADE FILMERNA