Maesterligt skådespel gånger två
FILMENDet räckte för producenten Steven Spielberg att se en specifik scen ur Bradley Coopers "A Star is Born" för att få honom att rätta till kepsen och säga "Du ska regissera 'Maestro'!" och lämnade därmed över uppdraget till Cooper. Självförtroendekontot hos Cooper lär har fått ett duktigt tillskott i och med det.
Och huvudrollen som Leonard Bernstein, med ordentligt med smink och ansiktsproteser för att likna förlagan - vilket givetvis upprört vissa, gör han också. Ett riskabelt dubbelarbete kan man tycka, med tanke på att Bernstein är med i nästan varje scen, men jag tycker inte att filmen har lidit av att Cooper regisserat sig själv. Han har ju även haft en oerhört kompetent och stabil kollega vid sin sida, nämligen Carey Mulligan i rollen som Bernsteins fru Felicia Montealegre.
Filmen utspelar sig under deras tid som par, men börjar en liten, liten stund innan de träffas när Bernstein en morgon blir uppringd för att med extremt kort varsel och ingen möjlighet till repetitioner, dirigera New York Philharmonic i Carnegie Hall samma dag. Inhoppet blir extremt lyckat och Bernstein blir ett namn tack vare sin insats. Och som grädde på moset blir han blixtförälskad i skådespelerskan Felicia och avslutar sitt förhållande med klarinettspelaren David Oppenheim (Matt Bomer) och han och Felicia blir oskiljaktiga. Hon inspirerar honom till att följa sina drömmar och både dirigera och skriva musik och under de följande åren tar hans karriär verkligen fart, samtidigt som de gifter sig och blir föräldrar.
Historien går framåt snabbt med emellanåt rejäla tidskliv från en scen till en annan. Jag saknar tydliga årshänvisningar och ibland får man lyssna på musiken för att lista ut vilka verk Bernstein jobbar med och på så vis hitta rätt i tiden. Cooper använder sig av ett effektfullt trick genom att visa filmen i svartvitt från starten 1943 till kanske någonstans i 60-talet där bilden går över i färg. Enkelt, men snyggt.
Bernsteins framgång ger mer pengar och ett flärdfullt liv med fester och frestelser av både kemiskt och köttsligt slag. Bernstein sviker aldrig Felicia med en annan kvinna men han umgås gärna med yngre män och någonstans börjar det knaka i äktenskapets fogar. Under ett Thanksgivingfirande lättar Felicia ordentligt på trycket i en magisk scen från Mulligan.
Skådespelet är lysande. Jag tycker att Cooper blir som en helt annan person under allt smink och en frisyr som verkligen inte är hans. Det är andra detaljer i agerandet som får mig att glömma bort att det är han som gör rollen, vilket är extra bra när det handlar om en gestaltning av en verklig person. Mulligan har jag haft ett gott öga till sedan 2009 när jag såg henne för första gången i "An Education" som hon Oscarsnominerades för. Nu är både hon och Cooper nominerade 2024 och jag håller tummarna extra hårt för Mulligan som verkligen får spela olika versioner av karaktären utifrån hur hon åldras och mår.
Historien ramas in av en åldrad Bernstein. Det är tydligt att han överlevt sin fru och "Maestro" är deras kärlekshistoria och det rymmer allt. En stark film och välgjord på alla sätt och vis, och som under ett parti faktiskt får mig att gråta.
Och huvudrollen som Leonard Bernstein, med ordentligt med smink och ansiktsproteser för att likna förlagan - vilket givetvis upprört vissa, gör han också. Ett riskabelt dubbelarbete kan man tycka, med tanke på att Bernstein är med i nästan varje scen, men jag tycker inte att filmen har lidit av att Cooper regisserat sig själv. Han har ju även haft en oerhört kompetent och stabil kollega vid sin sida, nämligen Carey Mulligan i rollen som Bernsteins fru Felicia Montealegre.
Filmen utspelar sig under deras tid som par, men börjar en liten, liten stund innan de träffas när Bernstein en morgon blir uppringd för att med extremt kort varsel och ingen möjlighet till repetitioner, dirigera New York Philharmonic i Carnegie Hall samma dag. Inhoppet blir extremt lyckat och Bernstein blir ett namn tack vare sin insats. Och som grädde på moset blir han blixtförälskad i skådespelerskan Felicia och avslutar sitt förhållande med klarinettspelaren David Oppenheim (Matt Bomer) och han och Felicia blir oskiljaktiga. Hon inspirerar honom till att följa sina drömmar och både dirigera och skriva musik och under de följande åren tar hans karriär verkligen fart, samtidigt som de gifter sig och blir föräldrar.
Historien går framåt snabbt med emellanåt rejäla tidskliv från en scen till en annan. Jag saknar tydliga årshänvisningar och ibland får man lyssna på musiken för att lista ut vilka verk Bernstein jobbar med och på så vis hitta rätt i tiden. Cooper använder sig av ett effektfullt trick genom att visa filmen i svartvitt från starten 1943 till kanske någonstans i 60-talet där bilden går över i färg. Enkelt, men snyggt.
Bernsteins framgång ger mer pengar och ett flärdfullt liv med fester och frestelser av både kemiskt och köttsligt slag. Bernstein sviker aldrig Felicia med en annan kvinna men han umgås gärna med yngre män och någonstans börjar det knaka i äktenskapets fogar. Under ett Thanksgivingfirande lättar Felicia ordentligt på trycket i en magisk scen från Mulligan.
Skådespelet är lysande. Jag tycker att Cooper blir som en helt annan person under allt smink och en frisyr som verkligen inte är hans. Det är andra detaljer i agerandet som får mig att glömma bort att det är han som gör rollen, vilket är extra bra när det handlar om en gestaltning av en verklig person. Mulligan har jag haft ett gott öga till sedan 2009 när jag såg henne för första gången i "An Education" som hon Oscarsnominerades för. Nu är både hon och Cooper nominerade 2024 och jag håller tummarna extra hårt för Mulligan som verkligen får spela olika versioner av karaktären utifrån hur hon åldras och mår.
Historien ramas in av en åldrad Bernstein. Det är tydligt att han överlevt sin fru och "Maestro" är deras kärlekshistoria och det rymmer allt. En stark film och välgjord på alla sätt och vis, och som under ett parti faktiskt får mig att gråta.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En Leonard Bernsteins egenskaper var att han var lite av en showman när han dirigerade och det är ingen tvekan om att han lever in sig i musiken och vevar på så att svetten lackar. En legendarisk konsert där han dirigerar Mahlers "Uppståndelsesymfonin" i Katedralen i Ely 1973 är filmens höjdpunkt när det gäller de här skildringarna. Musiken framförs live och Bradley Cooper ägnade sex år att lära sig att dirigera sex minuter och 21 sekunder musik.
2. En annan grej, vilket kan ses på affischen, är att Bernstein rökte kopiöst. Det finns inte en enda scen i filmen där han har en cigarett i munnen eller handen. Det är när han spelar piano eller dirigerar som är undantagen. Numera när man knappt ser folk röka längre blir det faktiskt väldigt märkligt när någon röker hela tiden!
3. Ett sätt att se tidens gång är att notera Bernsteins kläder. Från tillknäppta kostymer till sköna tröjor och sen slappa skjortor och scarfs.
2. En annan grej, vilket kan ses på affischen, är att Bernstein rökte kopiöst. Det finns inte en enda scen i filmen där han har en cigarett i munnen eller handen. Det är när han spelar piano eller dirigerar som är undantagen. Numera när man knappt ser folk röka längre blir det faktiskt väldigt märkligt när någon röker hela tiden!
3. Ett sätt att se tidens gång är att notera Bernsteins kläder. Från tillknäppta kostymer till sköna tröjor och sen slappa skjortor och scarfs.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
