Själsligt jazzande med eftertanke
FILMENTill skillnad från "Framåt" som gick upp på bio strax innan Coronapandemin satte stopp för de flesta biobesökarna och därmed förvandldade till en pengamässig flopp, fick Pixars 23:e långfilm "Själen" sin premiär på streamingtjänsten Disney+. Vad annars kunde man göra? Vilket annat år som helst hade filmen gått upp på bio och håvat in miljon efter miljon för det är så det brukar vara när Pixar släpper filmer.
Fast kanske hade "Själen" inte blivit en massiv blockbuster för den breda publiken. Den känns nämligen som deras mest "vuxna" film hittills. Det är visserligen en historia för hela familjen, men den känns ändå avsevärt mer vuxen i sitt tilltal. Det är en film om liv och död - bokstavligt talat - och om jazzmusik. Barnvänligt? Mja...
Filmens huvudperson Joe (Jamie Foxx) är en jazzmusiker som aldrig lyckats få sitt genombrott och i stället blivit musiklärare med få verkligen intresserade elever. Men så får han plötsligt en chans att hoppa in som vikarierande pianist i Dorothea Williams kvartett. Äntligen händer det! Fast på väg ifrån provspelningen ramlar Joe ned i ett hål och faller till sin död. Eller, helt definitivt är det inte. Han vaknar upp i en främmande värld som sin själ på en väg som leder till livet efter detta. Dit vill Joe förstås inte, speciellt inte nu när den stora chansen uppenbarat sig, och han ger sig av i motsatt riktning och lyckas mot alla odds hamna i "förelivet" där nya själar får sina egenskaper innan de skickas till jorden för att hamna i en människa.
Här ser Joe sin chans. Han misstas för en mentor och paras ihop med sin själsfrände 22 (Tina Fey) som absolut inte vill till jorden och har knäckt kanske tusentals mentorer innan Joe. Trots allt besvär kommer Joe och 22 tillbaka till jorden men något går galet och 22 hamnar i Joes kropp medan han själv hamnar i en terapikatt som vakat över människo-Joe i sjukhusbädden. Hur ska de lösa denna situation och vad kommer Joe och 22 att lära sig på vägen?
Ur ett Pixarsammanhang har "Själen" mer gemensamt med "Insidan ut" än "Toy Story" men den har givetvis samma värme och humor som alla Pixar-filmer har. Den är förstås vansinnigt välgjord, speciellt som den har två så skilda stilar. Dels den realistiska New York-världen och dels den fantasifyllda själsvärlden som inte ser ut som någonting annat. Här är designen på allt och inte minst de vägledande "Jerrys" något alldeles extra. Fullkomligt unikt utseende! När det sedan gäller New York så är det så välgjort att jag kan känna doften av ett inbromsande tunnelbanetåg och smaken av klassisk New York-pizza, och animationerna när musikerna spelar jazz är så exakt gjorda att det blir kusligt. Bättre än i många spelfilmer där skådespelare mimar.
I ett större perspektiv är "Själen" kanske inte en av de Pixar-filmer jag kommer att återkomma mest frekvent till men det är givetvis en bra och fin film under alla omständigheter. När jag låtit den sjunka in lite uppskattar jag den allt mer och mer. Den har onekligen ett unikt upplägg som inte känns som en kopia på någon av de tidigare 22 filmerna.
Fast kanske hade "Själen" inte blivit en massiv blockbuster för den breda publiken. Den känns nämligen som deras mest "vuxna" film hittills. Det är visserligen en historia för hela familjen, men den känns ändå avsevärt mer vuxen i sitt tilltal. Det är en film om liv och död - bokstavligt talat - och om jazzmusik. Barnvänligt? Mja...
Filmens huvudperson Joe (Jamie Foxx) är en jazzmusiker som aldrig lyckats få sitt genombrott och i stället blivit musiklärare med få verkligen intresserade elever. Men så får han plötsligt en chans att hoppa in som vikarierande pianist i Dorothea Williams kvartett. Äntligen händer det! Fast på väg ifrån provspelningen ramlar Joe ned i ett hål och faller till sin död. Eller, helt definitivt är det inte. Han vaknar upp i en främmande värld som sin själ på en väg som leder till livet efter detta. Dit vill Joe förstås inte, speciellt inte nu när den stora chansen uppenbarat sig, och han ger sig av i motsatt riktning och lyckas mot alla odds hamna i "förelivet" där nya själar får sina egenskaper innan de skickas till jorden för att hamna i en människa.
Här ser Joe sin chans. Han misstas för en mentor och paras ihop med sin själsfrände 22 (Tina Fey) som absolut inte vill till jorden och har knäckt kanske tusentals mentorer innan Joe. Trots allt besvär kommer Joe och 22 tillbaka till jorden men något går galet och 22 hamnar i Joes kropp medan han själv hamnar i en terapikatt som vakat över människo-Joe i sjukhusbädden. Hur ska de lösa denna situation och vad kommer Joe och 22 att lära sig på vägen?
Ur ett Pixarsammanhang har "Själen" mer gemensamt med "Insidan ut" än "Toy Story" men den har givetvis samma värme och humor som alla Pixar-filmer har. Den är förstås vansinnigt välgjord, speciellt som den har två så skilda stilar. Dels den realistiska New York-världen och dels den fantasifyllda själsvärlden som inte ser ut som någonting annat. Här är designen på allt och inte minst de vägledande "Jerrys" något alldeles extra. Fullkomligt unikt utseende! När det sedan gäller New York så är det så välgjort att jag kan känna doften av ett inbromsande tunnelbanetåg och smaken av klassisk New York-pizza, och animationerna när musikerna spelar jazz är så exakt gjorda att det blir kusligt. Bättre än i många spelfilmer där skådespelare mimar.
I ett större perspektiv är "Själen" kanske inte en av de Pixar-filmer jag kommer att återkomma mest frekvent till men det är givetvis en bra och fin film under alla omständigheter. När jag låtit den sjunka in lite uppskattar jag den allt mer och mer. Den har onekligen ett unikt upplägg som inte känns som en kopia på någon av de tidigare 22 filmerna.
EXTRAMATERIALET
I runda slängar 30 minuter extramaterial finns att se.Det är ett fint kompletterande extramaterial i ett antal olika kortare featuretter om design, musik, ljud, karaktärer och allt det vanliga.
Det finns även ett lager av lite mer filosofiskt laddade tankar kring det som faktiskt lyfts i filmen. "Meningen med livet", för att vara helt konkret.
Den sista featuretten handlar om att jobba på distans, vilket förstås inte är helt enkelt när det handlar om en animerad film som behöver rätt så saftiga datorer, men det fungerade uppenbarligen!
Det finns även ett lager av lite mer filosofiskt laddade tankar kring det som faktiskt lyfts i filmen. "Meningen med livet", för att vara helt konkret.
Den sista featuretten handlar om att jobba på distans, vilket förstås inte är helt enkelt när det handlar om en animerad film som behöver rätt så saftiga datorer, men det fungerade uppenbarligen!
TRE SAKER
1. Filmen har av förklarliga skäl ett väldigt jazzigt soundtrack, med undantag för scenerna i själsvärlden där musiken är gjord av den i vanliga fall Pixar-ovänliga duon Trent Reznor och Atticus Ross. En spännande kombination - både av olika musikstilar och personer.
2. "Själen" skulle haft biopremiär i juni 2020. Sedan flyttades den till november innan den togs bort från bioschemat och hamnade på Disney+ på juldagen. Det innebär också att "Själen" är Pixars första film som haft premiär vid jul.
3. John Ratzenberger (en gång känd som Cliff i "Skål") är sannolikt den enda skådespelare som är med i alla Pixar-filmer. I "Själen" är det dock inte känt vilken roll han har och han är heller inte krediterad. Men han ska vara med i den. Troligtvis är han någon arg New York-bo med enbart en replik.
2. "Själen" skulle haft biopremiär i juni 2020. Sedan flyttades den till november innan den togs bort från bioschemat och hamnade på Disney+ på juldagen. Det innebär också att "Själen" är Pixars första film som haft premiär vid jul.
3. John Ratzenberger (en gång känd som Cliff i "Skål") är sannolikt den enda skådespelare som är med i alla Pixar-filmer. I "Själen" är det dock inte känt vilken roll han har och han är heller inte krediterad. Men han ska vara med i den. Troligtvis är han någon arg New York-bo med enbart en replik.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
