Välgjort in i minsta svettpärla

FILMEN

I händerna på Baz Luhrmann ("Moulin Rouge", "The Great Gatsby") blir historien om Elvis Presley något mer än bara en klassisk biografi. Det storslagna Luhrmannska ger en drömlik inramning och gör berättelsen episkt och intim på samma gång. Det hinner inte gå många minuter av de närmare 160 innan jag känner att det är något annorlunda som bjuds och jag gillar det. Speciellt när det är så otroligt välgjort.

För tio år sedan recenserade jag John Carpenters "Elvis" från 1979 som var en "sevärd men lite väl snäll Elvis-biografi" om man ska lita på min rubrik. Det som gör denna variant lite annorlunda är att den egentligen fokuserar lika mycket på Elvis manager Överste Tom Parker (Tom Hanks) som den talangfulla sångaren (Austin Butler). Jag minns inte Parker som speciellt framträdande i Carpenter-filmen och jag vet inte heller om han är det i Randy Quaids gestaltning i miniserien "Elvis" från 2005 för den har jag inte sett. Min magkänsla är dock att det verkligen är unikt för denna film.

Även om filmen börjar med att visa hur den unga Elvis förfördes av den svarta musiken när den antingen framfördes av bluesgitarrister eller kyrkobesökare, så tar den sin fart när Tom Parker får höra talas om den vita artisten som spelar svart musik som alla unga lyssnar på. Parker är redan då en manager med ett turnerande sällskap av artister och Elvis är den perfekta artisten att lyfta in i utbudet. Och det blir så lyckat att Parker dels övertalar Sun Records att släppa Elvis till RCA för en bredare distribution av skivorna och dels avslutar alla uppdrag med andra artister. Från och med nu är det Elvis och Parker som gäller. Nästan fram till slutet.

Hur var då relationen mellan Elvis och Översten egentligen? Det råder ingen tvekan om att Parker hade pondus att förhandla fram överenskommelser som gjorde att Elvis karriär avancerade och växte från snudd på ingenting till The King of Rock and Roll, men samtidigt var Parker en affärsman som självklart såg till att han fick sin del av kakan och som hade högst personliga anledningar till att Elvis turnerande begränsades till USA. En relation med både positiva och negativa inslag, alltså.

Austin Butler gör en fin insats som Elvis, från ynglingen som bokstavligt talar skakar liv i tusentals unga kvinnor (just detta fenomen är otroligt effektivt skildrat i filmen) till den mindre smickrande versionen som plockar ned skylten vid 42 års ålder. Butler får jobba hårt med att gestalta scenpersonligheten Elvis och det är svårt att hitta något att klaga på där. Han sjunger bra också även om rösten är uppblandad med den verkliga Elvis i de senare åren. Även Elvis vid sidan av scenen gör han bra. Han som matas med allehanda droger tills han blir paranoid och märklig.

Tom Hanks gör en Robert Gustafsson och har sminkats till en avsevärt tyngre och mindre vältränad version av sitt vanliga jag. Han ser faktiskt ut lite som en blandning av Gustafsson i "Hundraåringen..." och "Den osannolika mördaren". Lite märkligt men när man väl vant sig utvecklas karaktären till något eget och Hanks är ju som alltid bra.

Personligen är jag inget större Elvis-fan, men jag finner ändå livsödet intressant och när det gestaltas så här bra och så fruktansvärt välgjort är det svårt att värja sig. Det gör att jag tar in sångaren Elvis mer. En trivsam bieffekt. En riktigt bra film är det under alla omständigheter.


EXTRAMATERIALET

Inget. Jag ser fram emot blu-ray:en som måste ha något vettigt extramaterial.


TRE SAKER

1. Vissa delar av filmen blandar äkta bilder med det filmatiserade och de går sömlöst ihop så att jag har svårt att se vad som är vad. Det sista framträdandet i filmen är sådant, även om det är aningens enklare att se när de äkta bilderna tar över. För övrigt är det en riktigt episk insats av Elvis vi får se och höra.

2. Det finns även delar i filmen där modern musik smygs in. Det borde kännas märkligt men det placerar berättelsen i ett tidlöst perspektiv på något sätt. Dock är det bra att de moderna inslagen begränsas just till musiken. Allt annat är väldigt strängt hållet till den tid som skildras.

3. I vissa kretsar är det populärt att diskutera om vilken Elvis som är ens favorit. Är det rock-Elvis, militär-Elvis, film-Elvis eller Las Vegas-Elvis, till exempel. Jag säger Comeback Special-Elvis. 1968 hade han den coolaste looken, helt klart!


ANDERS JAKOBSON (2022-09-05)
DELA ELLER TIPSA
Relaterade recensioner (2)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Streamat
Utkomstår: 2022
Bolag: HBO
Tema: Musik
Ljud: Dolby Surround 7.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
RECENSERAT DENNA DAG (9/12):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA